.

Oj, oj, här har jag inte varit på länge. Av både rutiga och randiga skäl. Det fanns säkert en tanke med det. Tankar har fått vila och vissa har fått jobba. Nu fick jag i alla fall en stund för mig själv. Förvisso en helt ofrivillig sådan men dock ett tillfälle. Ett tillfälle som kom rusande med sådan fart tillsammans med en envis och högst förtjusande maginfluensa eller matförgiftning. En sådan åkomma som jag inte haft på gud vet när. Magsjukor kan hagla drivis omkring mig men jag brukar stå stadig som en envis fjällbjörk och inte förstå riktigt vad det handlar om. Det gjorde jag nu. Förstår alltså. Då är det inte så att att jag har varit förskonad från diverse krämpor genom åren. Det ska gudarna veta. Och då pratar jag inte om de små kroniska åkommor som invaderat mig de senaste åren. Jag pratar om tarmvred, njursten, magsår och diverse allergier av allehanda slag, som är några av de ljuvliga små upplevelser jag varit med om. Till det kan kopplas tre förlossningar som alla har varit olika på sina förtjusande sätt. Ja, nästan en fjärde också. Ett litet kryp som kom alldeles för sent men ändå alldeles för tidigt där i min hand i badrummet i Östersund. Ett litet kryp som nästan, men bara nästan, mäster Nilssons fotografier gjorde rättvisa. Nåväl, förlossning eller magsår, njurstenen tar priset. Veckan innan jag tog studenten. Jag behövde inga andra rusningsmedel den veckan än biverkningarna av morfinet och känslan av befrielse. Befrielse efter njurstenen. Befrielsen från skolan var en annan femma.

 

Nu har jag fått mina potatisar varma igen. En upplevelse rik på perspektiv. Fjällbjörken stod inte stadigt den här gången. Hon vajade rejält. Så rejält att det möjligtvis blir en paus här. Eller inte. Av både rutiga och randiga skäl. Dock inte av magskäl, de kanske kom som en tankeställare. Men med ett hot om att jag både vill och ska skriva mer, kommer det mer. Här eller någon annastans. För min egen skull och alla mina både lugna och mer ivriga tankar. Den här bloggen kanske behöver uppdatera sig lite, få lite fler perspektiv, samla sig och utbrista i ett vårrusigt vrål så småningom. Vad vet jag just idag. Tids nog och det kan vara imorgon eller inte så kommer mer. Till dess hoppas jag ni...

 

Lever väl!♥ Och givetvis med ett rusigt Let´s go!