.

En liten pendang till mitt förrförra inlägg och det förra med för all del.
Samt en påminnelse till alla oss som har det gott, som ser solen, som kan gnälla över fel pålägg, dåligt avtorkade bord eller dåligt sandade trottoarer. Bara som en liten pendang till att det bor miljontals barn i städernas slum i världen, att romerna diskrimineras på det grövsta sätt i Europa och att mänskliga rättigheter kränks varje minut. I denna underbara värld.

Lev dagen väl!♥

Järnspikar också. Nu sprack drömmen. Drömmen om ett fett schweiziskt bankkonto. Nu skärps reglerna för svenskar och deras skatteplacerade förmögenheter. Mitt konto i den schweiziska nationalbanken är såvitt jag vet aldrig avslutat. Å andra sidan placerade jag i bästa fall några centimer på mitt lilla konto. Några surt förvärvade slantar som inte hade någon annan tanke än att finnas i nödens stund. Nödens stund inträffade säkert av och till i mitt liv då, men aldrig så mycket att centimerna fick lämna kontot. Såvitt jag vet finns de kvar där än idag. Förmodligen studsande från den ena alptoppen till den andra.

     

Lev väl!♥

Jag satt och såg reprisen eller ett sammandrag av Oscarsgalan igår kväll. Det är förunderligt vad film kan betyda mycket. Precis som teater, musik, dans eller konst. Eller bandy för all del. Filmens värld ger oss chansen och möjligheten att skåda båda in i oss själva och andra, men också andra världar. Den ger, precis som teatern, musiken, dansen eller konsten, oss en möjlighet att låta fantasin och då även vår tro på det goda, få växa. Din ack så lilla kreativa ådra börjar allt som oftast att pulsera. Det är också mötet i sig, i upplevelsen av något vi är en del av eller kanske inte ens förstår, men känner, som föder något.

Att då låta barn gå miste om detta genom att aldrig låta dem få uppleva exempelvis filmens magiska värld är som att säga att vi behöver inte utvecklas eller få det bättre. Givetvis drar vi in på kulturen om det blåser snålt. Istället för att se och förstå att det är extra viktigt att låta stråken gå då. Mod är en bristvara. Håll tillbaka utvecklingen och all tillväxt genom att effektivt strypa tillförseln. Den tillförsel som film, teater, musik, dans och konst är och kan vara. Det som kan ge ord och röst åt ett barn eller vuxen med för den delen. Hos ett barn kan det finnas tusen språk men bara ett sätt att visa dem på. Kanske genom dansen eller musiken. Dessutom gör alla dessa uttrycksformer, dessa spegelbilder av oss själva, oss så mycket starkare, rikare och friare. Och modigare! Det vilar ett ansvar på politiker, på utbildningsvärlden, på oss som vuxna, att låta oss alla få möjligheten att växa och mötas. Genom idrotten, filmen, teatern, musiken, dansen och konsten. Det är ingen grädde på moset. Det är jäst i degen. Och vi behöver både äpplen och päron och korsningarna däremellan. Om vi nu inte vill leva i ett mer stillastående, grått och likriktat samhälle. Ett samhälle där varken du eller jag räknas. Där till slut varken skratt eller gråt finns.

 Filmstaden i Gävle!

Lev väl♥

Vissa är mer lika sina föräldrar än andra. Lilla prinsessan Estelle är inget undantag. Hennes mor kan definitivt inte svära sig fri från henne.

Dagen har verkligen gått i ljusets tecken. Inte bara för att livet på en Pynne tillbringar livet av och till i Light Valley utan mest för att solen lyste över oss alla dagen efter festen. En solgul eloge till vårt LBK. Vårvinter från sin allra bästa sida eller den enda som är bra ska jag väl tillägga. När det gäller prefix till vinter alltså. Framförallt måste det ha varit underbart för de som var ute i härligheten och inte rev kök. Men vad är väl en sol mot en kofot.

Sweet dreams till alla i natt. Helgen har gått i ett glädjerus i Light Valley. LBK är tillbaka i elitserien. Timmarna på idrottsparken igår var svettiga, ångestladdade men så fulla med förväntan och glädje att den gick att ta på. När flera tusen människor sjunger, hoppar, skriker och kör bandyklappen med eller utan portföljer,solen skiner, isen glänser och bandyskären hörs, då är bandy inte bara bäst utan vackert.  När slutsignalen ljöd exploderade Light Valley och de flera tusen i publiken i ett saligt rus. Ett rus som pågår än. Vad lite glädjerus kan göra mycket. På anrika Järnvägs hjälpte Malla (Mats Ronander) Brodén och Engman att lyfta taket och på Stadt fick Svingfly väggputsen att lossna. Ronanders gråa lockar fick alla halvgamla tanteluror att le lite extra lyckligt. Åt gamla goda minnen med mindre gråa hår.



Efter att ha skickat iväg finaste dotter M till Berlin på skolresa i arla morgonstund gick resten av dagen av bara farten. I ett rus eller inte. Köket is no more. Men vad mycket spännande det går att hitta i skåpens gömmor, bakom lister och spisar och både här och där. Vissa spännande saker borde nog ha kunnat gått ut själva vid det här laget. Som en skänk från ovan intogs middagen hos det gamla strävsamma paret. Tapas på österrikiskt vis och Gulasch. För ett lyckorus och sweet dreams behövs inget mer. Jo, det ska vara min finaste Mickan då eller de klarblå stora ögon som flera morgnar har blickat in i mina och varit det första jag mött när jag vaknat. Ljuvliga Elsas sportlov är nu slut och hennes moster får klara sig utan hennes sovsällskap och finaste dotter M får jag klara mig utan till på fredag kväll.


Mina morgontjejer!


Det var en gång ett kök!

Let´s go, sweet dreams och Lev väl!♥!

Det finns människor som kan lysa upp tillvaron på det mest magiska men också det mest självklara vis. Människor som inte tillhör ens närmaste familj och vänner. För de lyser självklart upp tillvaron och livet.
Idag på min väg till bokrean mötte jag henne. Jag vet inte hennes namn. Men jag ser och möter henne ofta. Hon var en självklar gäst hos oss på Krakel. Hon tar sig fram i livet med en form av permobil. Kroppens lemmar lyder inte och talet är begränsat. Men leendet är konstant. Hela hon lyser. Hon skiner upp än mer när hon möter någon och hälsar glatt. Jag blir alldeles varm och så glad av att möta denna kvinna. Idag var inget undantag. Hon log och alla bekymmer fick hicka och dog!

Perspektiv på livets små och stora bekymmer är inte bara befriande utan även nödvändiga. Mer tacksamhet och ljus spridde min fina granne A några timmar senare. Med en liten försynt ursäkt att hon egentligen borde ha levererat det hon höll i handen förra veckan stod hon där utanför dörren med ett fat nybakade, vaniljdoftande hjärtan. Mitt hjärta inte bara smälter utan ler stort. Vaniljhärtana, de smälte i munnen.

Mellan dessa smältande leenden hann jag med en skön fika med eftertanke och skratt tillsammans med bästa B.
Att middagen sedan fick gå i supermatens tecken var det nog bara livet på en Pynne som riktigt uppskattade. Hennes barn är inga broccolisoppafantaster. Broccoli, denna supermat! Kanske har de fått för mycket av det goda.



Lev väl!♥

Ett litet inlägg i debatten eller ytterligare en illustration till den eviga frågan om hönan eller ägget. Det går att se på saken från många olika håll och vinklar. Var så säkra.


Tillhörande Luke Howard!

Lev väl!♥

Fettisdag utan semlor är ju som vår utan krokus. Och utan krokus försmäktar jag på denna jord. Jag skulle förmodligen försmäkta om jag satte i mig en semla. Mandelmassan skulle göra andningen kort. Jag minns dock en tid då även livet på en Pynne kunde äta semlor. Kardemumma i bullen och ätas med mjölk. En hetvägg skulle det vara. Nu tillverkar hon gärna semlor men får förnöjsamt se på när andra äter. Bullen med kardemumma kan hon dock fortfarande äta. Med välbehag och mycket förnöjsamt.

Nu börjar fastan så lev väl!♥


Jag vet att detta inte är krokus!

Att ta en kvällspromenad i villakvarter i landet lagom i vintertid och dessutom vid niotiden är en lite skum upplevelse. Tyst och stilla vakar vintern och för all del kvällen över både hus och fä. Människor med antar jag. I bästa fall ger en hund upp ett skall för att markera revir eller bara att "tjoho vad roligt, jag är inte ensam ute!!!"

Om du tycker att du är smart så är din hjärna smartare. Dessutom är den ganska lat. Ska du fatta rätt beslut måste du förstår varför din glada hjärna spelar dig några spratt. Det här menar David DiSalvo är en insikt vi måste ta till oss. I hans bok, ledarskapsboken, "What makes your brain happy and why you should do the opposite" formuleras just den tesen att vår hjärna visserligen är smart, men också en smula lat. DiSalvo är amerikansk journalist och skriver om vetenskap, teknologi och kultur.

DiSalvo vill mana oss att bli mer varse den fantastiska skapelse hjärnan är och de tillkortakommanden den åstadkommer och hur vi kan få ut ännu mer av den genom att inse detta. De flesta av oss går ju inte omkring och tänker på sin hjärna som en bästa eller kanske sämsta kompis på sidan av. Den bara finns där. Vare sig vi vill det eller inte. Oftast vill vi nog ha den, men det är inte alltid vi förstår hur den tänker eller hur den fattar beslut. Beslut som kan spela oss små spratt.

Vår hjärna vill ha koll på läget. Den strävar efter stabilitet, visshet och konsekvens för att kunna vara glad. När den inte har svar på alla frågor som ställs så är det så frustrerande att den fyller i vad som saknas. Den både skarvar och slarvar för att kunna fatta ett beslut. För att kunna uppnå kontroll har den tagit en genväg och blundat för det obekväma. Osäkerhet är ett hot mot hjärnans överlevnad och det är det värsta den vet. Att känna sig hotad. Så när du står där och ska fatta beslut, på arbetsplatsen, i familjen eller bara för dig själv, så kan hjärnan ha tagit den kortaste vägen bara för att det kändes rätt. Det behöver ju inte betyda att det är rätt.  Så frågan är om det verkligen är rätt beslut som fattats eller om du bara har gjort din hjärna lite gladare. Vi vill ha rätt och söker information som ska bekräfta det vi tror på. Det finns mycket vi kan göra för att lära oss att hantera våra både glada och lata hjärnor. Det handlar om utveckling, vare sig vi är ledare i arbetet eller det vi definitivt ska vara, ledare för vårt eget liv.

Ledarskapsfrågor är både fascinerande och mångbottnade. Precis som våra hjärnor. Alla har inte insikt eller vill skaffa sig insikt om att de faktiskt inte är en bra ledare, eller utvecklande ledare, för andra. Det är både svårt och ibland smärtsamt att inse. Att vara ledare innebär ju både makt och status i vårt samhälle. Men vägen dit är också mödan värd. Om alla insåg att alla platser och alla människor har en uppgift att fylla och att det värdefulla för utveckling ligger i samarbete och samverkan, reflektion, självinsikt, tillkortakommanden, rätt person på rätt plats, respekt för olikheter, skulle kanske våra hjärnor vara lite mindre lata. Men tillsammans mycket mer förnöjsamma och tillitsfulla. Personerna i "The Office" eller Ove på "Kontoret" vill ju egentligen bara bli älskade. I all sin osäkerhet.


Insikter kan vi ha på olika sätt. Vi kan uttrycka dem på olika sätt och komma fram till dem på olika sätt.

Lev väl!♥

Jag hoppas hon hörde talet och kände att kärleken är stor. Med tanke på baptisternas och framförallt de svarta baptisternas sätt att ta farväl av de sina tror jag hon gjorde det. Igår fick hon ett vackert tal av Mr Dansar med vargar Costner. Hennes egen bodyguard. Det var vackert och innerligt. Det innehöll stor kärlek och varma ord. Kärlek som följer med henne på färden.

Lev väl!♥

Det var i stort sett Hälsingland för hela slanten idag i både skidspår och slalombackar. Myhrer tvåa och tre hälsingar bland de åtta bästa i långloppet i Estland. Brinken, Rickardsson och "gamle" Högberg slet gott i spåren.

Hälsingland visade sig också från sin mest strålande sida. Ljuvliga solstrålar, droppande, glidande snötak, kvittrande och idel leenden gjorde dagen. De mest onda delarna av kroppen blev också så mycket mindre onda. I alla fall fram till klockan två. Då kom snövirvlarna, vindarna och molnen. Men vad gjorde det. En espresso senare fanns krafterna till att ta itu med vissa bestyr. Bestyr som kräver tömning, rensning, logistik och en rackarns massa kartonger.

Ett lång promenad och ett långt varmt bad senare behöver båden kroppen och själen lite comfortfood. En laxpasta senare är nu krafterna lite mindre. Lite mindre benägna att ta itu med bestyren. Gott så och med espresson ute i solen i minnet får det räcka med bestyr för idag. För imorgon är en annan dag, som också måste få en chans.





Lev väl!♥

Detta är en av mina bokhyllor med kokböcker. I den övre delen av tornet ligger min egen, dvs den som har följt med mig länge. Den som påbörjades 1982 i Toffen utanför Bern. Den innehåller en salig blandning på svenska, engelska, franska, italienska, tyska, schwyzerdütch och något däremellan. Jag har äldre hemmagjorda små matböcker som påbörjades i de yngre åren. Men de ligger i en annan hylla. Det är klart att om det ges ut en kokbok om dagen i landet lagom så krävs det lite bokhyllor. Sade hon som knappt kan följa ett recept. Böcker tycker hon dock om. Kokböcker eller ej. Det är ändå något visst med vissa kok-och matböcker. Det kan vara fotot, bilderna eller texten. Det kan vara beskrivningar av någon härlig matupplevelse. Det kan vara förälskelsen. Förälskelsen i mat. En förälskelse som är innerlig, lustfylld och fri från pretentioner. Det kan också vara alldeles utomordentligt läckra recept. Tja, vad vore väl annars en kokbok.

Den här bokhyllan eller kanske snarare kokböckerna verkar ha varit ute på galej. Eller möjligtvis inne på galej. Ett 18-årsparty uppvisar små och stora överraskningar och upptäckter när som helst. Och hur som helst. Framförallt visar de sig över en icke överskådlig framtid. Den här lilla varianten på lutande tornet i Pisa var en rätt oskyldig upptäckt. Den visar nog mest att någon har försökt rädda det som räddas går.



Andra står prydligt på rad. I givakt för impulsbakning efter plötsligt blodsockerfall.

Lev väl!♥

Vill bara dela med mig så här dagen efter. En dag då hjärtevarma tankar kanske behövs än mer än igår. För vissa. Vad vet jag. Jag vet i alla fall att Sofia K fick en Grammis igår, förutom säkert alla kärleksfulla hälsningar. Jag vet också att Staffan L har skrivit en jättefin svensk text till den här lilla söta pärlan. Jag säger också som hans kära syster G, "han är alldeles för dålig på att marknadsföra sig själv". Men en fantastisk musikant han är, sprungen ur musikens landskap, Hälsingland, och en riktig klippa på både det ena och det andra. Enligt Östen Eriksson i alla fall. Och han lär ju veta, som har kamperat ihop med honom i åtskilliga år, både på och utanför estraden och turnébussen.



Lev väl!♥

Jag behöver visst förklara ett och annat. Vi börjar med ett. På fotot av den halvgamla tanteluran som lever livet på en Pynne som finns i bloggens header har hon ett halsband. Ett halsband som av och till ger upphov till både försynta frågor om hennes ålder, egentliga ålder ska tilläggas, och framfusiga frågor om hon inte vet hur gammal hon är. När hon i själva verket vet exakt hur gammal hon är. Inte en dag över 16 år. Men kruxet i fågelsången är att halsbandet inte har något med ålder att göra överhuvudtaget. Det är ett Aum-smycke.

Aum är en symbol inom både hinduism och buddhism och den heligaste stavelsen inom hinduismen. Livet på en Pynne tillhör varken den ena eller den andra av dessa religioner. Bör nog tilläggas. Men det finns mycket vackert, tänkvärt och klokt i dem, liksom det finns i många läror, kulturer och religioner. Förhållningsätt till livet och sig själv som tål att tänkas på. 
Aum symboliserar den hinduiska världssjälen och hela universum. A står för skapande, U för bevarande och M för upplösning. Symbolen representerar även det gudomliga.

Det är många år sedan jag fick mitt smycke av syster T. Inte så många att det kunde ha stått varken 16 eller 30, men flera år sedan är det. Det var under Krakelåren då även en av de vackraste och bästa Yogalärarna jobbade hos oss. Ja, vi sålde inte yogapass men väl mat för hela själen och den underbara Camilla är även en duktig kock. Då tränade jag också yoga av och till, men med sjukdomarna och balansen som försvann under de senaste åren fick även yogapassen stryka på foten. Solhälsningen har jag dock av och till fortsatt med på morgnarna. Den som gör att kroppen och själen både vaknar och andas. Men som sagt, smycket hänger med. För några år sedan när jag var i Palma på Mallorca gick jag in på en indisk-mallorcansk restaurang. En av de kvinnliga servitörerna, som definitivt var spanjorska eller mallorcanska tittar förbryllat på min hals varpå en annan servitör, definitivt med indiskt påbrå utbrister "Oh, you have my God around your neck!" Tänk Hurry Curry nu! I språkhänseende vill säga. Inte blev hon klokare av det. En stund senare hade hon fått en lektion i gudomlig visdom av sin kollega.
 


Lev väl!♥

Det finns en del goa gubbar i världen. "En del kvinnor utnyttjar sitt kön, säger att det är därför de inte kommer fram...När det i själva verket handlar om brist på kompetens." Det goa uttalandet har Göteborgs goaste gubbe Göran Johansson(S) gjort i den goa tidningen GP. Käre värld, hur många ansikten måste dumheten ha? Jag undrar hur han filosoferar kring alla män som kommer fram...trots brist på kompetens.

Som av en händelse sätter Chinateatern i Stockholm upp Dirty Dancing just nu. Idag på alla dessa hjärtans dag är det officiell premiär. Det är en berättelse om frigörelse, feminism och att våga ta det slutgiltiga steget. Det som många kvinnor gör dagligen, trots vissa mäns inkompetens, och som många kvinnor gör trots ett motstånd från både kompetenta och inkompetenta män. "Nobody put Baby in a corner!" Bara så du vet Göran Johansson. I vilket hörn du själv kan ställa dig. Det för kompetenta eller det för inkompetenta? Du kan göra ett gott val.



Lev väl!♥

Ok, jag ger mig, en svordomsvisa kanske inte är det ultimata att kommunicera ut en dag som denna. Då alla svämmas över av alla hjärtan. Hjärtan i choklad, hjärtan i gelé, hjärtan i cellofan, hjärtan i gips och hjärtan av kött och blod. Dotter M bakade de ljuvligaste chokladmuffins som innehåller ren och skär kärlek. Så vem ska jag vara att tjura på med en svordomsvisa modell 70-tal. Även om jag har försökt att sjunga den i dur.

Så till alla fantastiska hjärtan i världen, nära och kära, långt borta och nära, okända och kända säger jag Lev väl!♥ och...

Jag vet att jag svär för mycket. För ofta också. Idag tar jag mig dock igenom dagen med hjälp av den här. När det är tungt i livet, när bägaren rinner över lite för ofta och för länge, då kan små saker som en liten bagatell till svordomsvisa vara rena undret och värsta pillret. Bara så att man hinner börja andas igen och tänka klokt och klart. Primitivt så det förslår, men så får det vara idag. Alla hjärtan till trots.



Lev väl!♥

Det är ett oklart politiskt läge i Ljusdals kommun för tillfället. Enligt LjusdalsPostens rubrik idag i alla fall. Stämmer säkert. Det tycker jag i och för sig att det har varit en längre tid men nu verkar det vara skarpt läge. På flera sätt än ett. Det äktenskap som har varit sedan valet 2010 mellan S, V och SRD (Socialradikala demokrater, utbrytare från S, för er som inte hänger med i den lokala politiska agendan i Light Valleys kommun) verkar nu vara över för gott. Jag vet inte om de behöver tillämpa någon prövotid, men det är tveksamt om det finns barn under 16 år, som kan ge skäl till det. I vilket fall måste S hitta nya och fler samarbetspartners för att det ska finnas någon majoritet. Annars får de sonika gå i opposition. Det händer i alla fall något, om än något oklart.

Imorgon är det Alla Hjärtans Dag. Sägs det. Ingen kan nog undgå det heller, med tanke på den massiva marknadsföring detta lilla spektakel genererar. Alla äktenskap till trots, kraschade eller inte, så kan vi försöka vara lite hjärtevarma mot varandra imorgon och i övermorgon och varför inte nästa dag också!

Ta vara på alla era hjärtan! Och tänk på att allt går. Utom nyfödda barn då!
Fly safe!



Lev väl!♥

En vecka i födelsedagars tecken. Son D tycker att 18 år kan firas åtminstone fyra dagar i sträck. Den obligatoriska spaghetti carbonaran intogs i fredags kväll som en aptitretare på kompisarnas överraskningsfest igår. Hemmet är rätt intakt även om det på sina håll är oroväckande välstädat och på andra håll mer normalt, dvs missad städning. Vissa saker har också fått för sig att byta plats eller helt enkelt vandra iväg.

 Nåja, själv bevistade jag gode vän R´s 50-årsfest på Wrangelska palatset på Riddarholmen i Stockholm. När 800 grader, Ballroom Blitz och Staten och kapitalet dånar ur högtalarna i ett av juridikens säten och ett antal människor runt de 50 släpper loss, då är allt annat en loj vind. Gamla partyrävar förnekar sig aldrig. Inte ens mitt i livet.

Innan dess hann jag med en skön lunch med son M i ett av Uppsalas bästa tillhåll, saluhallen. Och solen den sken hela helgen. På stora och små, på 18-åringar och 50-åringar och alla däremellan, före och efter. Idag hann jag också gratta finaste Alicia som fyllde 10 år i fredags och se hennes nya hem. En vecka full av födelsedagar det var.


Ingen carbonara men väl en caprese.


Teer, kryddor och choklad hos...


Vardein & co i Saluhallen


Finaste M som åt pasta...


medan hans mor som vanligt åt en Ceasar!

Lev väl!♥

Så sorgligt. Hon var verkligen en dam i sina bästa år. Det är man om man är född 1963. Vällagrad med många bottnar. Vissa har också fötts med talanger och skönhet som många andra bara kan drömma om. Så sorgligt att livet levs så destruktivt att det måste sluta alldeles för tidigt.

Nästan varje morgon baxar jag upp den halvgamla tanteluran som lever livet på en Pynne på handfatet och kör lite affirmationsträning. Sedan är det bara att möta världen utanför badrummet. Good enough!

Bon Anniversaire. Happy Birthday. Schöne Geburtstag. Buon Compleanno. Här blev språkpolisen trött!

I vilket fall ett stort grattis på din 18-årsdag fina Davidchen. Eller Dade, Dado, bubben...Här blev modern trött. Men kärt barn har många namn. Ibland figurerar bara ett antal för mycket runt min son. Av olika anledningar. Vissa som en mor kanske inte bör veta.


Godmorgon, godmorgon...Ja, må han leva...


Den obligatoriska födelsedagssmörgåstårtan! Tre ljus fick räcka!


De nästan obligatoriska paketen.


Obligatoriska tulpaner så här års och obligatorisk söt tårta på kvällskvisten.

Lång 18-årsdags färd mot natt.

Lev väl!♥

Imorgon fyller mitt mellanbarn 18 år. Nu förundras jag. Hur gick detta till?

Den här kvällen för 18 år sedan åt vi middag, hans far och jag, på Lilla Paris i Östersund. Där träffade jag en studiekompis från juristlinjen i Uppsala, vars far jag delade fikabord på jobbet med för några år sedan i den glada staden. Världen är alltid mindre än du tror. Och vad man minns och inte är också alltid något annat än man tror. Efter en god middag gick och gick vi i den lilla vackra staden. Jag skulle gå igång hade jag bestämt för det var bara två veckor före utsatt tid. David är den av barnen som har kommit närmast sin beräknade entré i den här världen. Promenerandet hjälpte för morgonen därpå, kl 08.15 tittade en rund, go och glad unge ut. Till musik han kom. Och musik har fortsatt att följa honom. Idag är han inte så rund längre men go och glad kan fortfarande beskriva den gänglige grabben med några rävar bakom varje öra. Med glimten i ögat och omtänksamheten i beredskap chillar han sin väg genom livet. Grattis älskade D och tack för att du är du.


David i sin favoritstad, Barcelona. Inne i Sagrada Familia.

Lev väl!♥

Jag förundras över att jag inte förundras längre. Det går väldigt bestämt rykten på bygden om två krisande kvinnor i sina bästa år. Dvs, två halvgamla tanteluror, tillika mödrar, i 40-årsåldern någonting, som egentligen bara är 16 år. Den ena av de två är bestämt närmare ett annat sträck än 40. I vilket fall lär de båda ha synts på bio igår. Inte vilken film som helst utan Mission Impossible med Tompa och Nyqvist. Det är i sig kanske bara till viss del oroväckande men till saken hör att de båda halvgamla tantelurorna syntes på biografen förra veckan också. Då var det Hamilton som fick deras stöd. Eller kanske snarare Persbrandt. Två mer eller mindre actionbetonade filmer där våldet frodas på två veckor för två damer i sina bästa år kan ge upphov till spekulationer. Mr Bio himself noterade roat att det var tätt på given för de två damerna. De två damerna skrattade förläget och intog sina platser. Ja, nog var det ett Mission Impossible att inte tro att medelålderna skulle höjas med de där två damerna. Resten av salen ångade av manligt könshormon i allmänhet och den yngre varianten i synnerhet. En film där vissa drömmar om hjälteinsatser obönhörligt slår in. Ja, käre värld hur mycket action kan två halvgamla tanteluror klara av? Förmodligen har de förbrukat sin ranson för åtskilliga år framåt. Och kan skratta gott och  förundras över vad lite action kan göra.


Vet då! Kanske gäller för actiongrabbarna? Tveksamt.

Lev väl!♥

En gnistrande kall lördag i den glada staden. Himlen börjar sakta färgas rosa över havet. Om temperaturen ute var kylig så var den desto varmare innanför portarna till denna vackra Hudiksvallsgård mitt i centrum.


Eldgalten utanför gjorde sitt till för ett varmt välkomnande.



Varmt och gott. På alla de sätt.

Lev väl!♥

Så det så!

Lev väl!♥

Jag sitter och tittar på en bergsget på TV. Att se Therese Johaug trampa på uppför skidbackarna är lite overkligt. Fast det är klart att det är inte många kilon den där kroppen får bära på uppför backarna. Det är nästan så man tror hon ska blåsa bort som en liten fjäder i utförslöporna. En riktig idrottssöndag det är. För mig i soffan och för många andra ute i kylan. Sverige blåste Aspgatans och världens bästa Mischa på VM-guldet i bandy. Anja blåste nedför störtloppsbacken i Garmisch på ett för denna vinter typiskt Anja-sätt, dvs inte tillräckligt hårt och rätt mediokert. Men att bergsgeten Johaug inte gjorde ett mediokert lopp borta i kalla, kalla Ryssland är solklart. Vackra vinterbilder från idrottsarenor ute i världen får lotsa mig genom denna kylslagna söndag. En söndag som bara är hälften så kall som igår och inatt. -15 börjar likna tropikerna. I alla fall om vi frågar dronning Våfflan ute i sitt chateau.



Lev väl!♥

En promenad hem i natten, en kort och snabb, efter att ha kuskat på buss från den glada staden i -30 grader, var isande uppfriskande. Väl hemma gällde upptining i min sol och kvist-tillvaro. Åkarbrasor, handklapp, famntag och småskutt på nattkvisten är enbart till för personer som är solo.

Om det är kallt ute så var det desto varmare i den underbara miljö med underbara människor jag fick vistas i under eftermiddagen och kvällen i den glada staden. Kursgänget, med idel vackra, otroliga och livsgnistrande kvinnor i alla åldrar, som jag hade 1996, hade träff. Det har vi två gånger per år. Möten som är som balsam för både själ och knopp. Samtal och berättelser som gör att livet både är här och nu. Samtal som gör att livet känns. För vad det här gänget inte vet om varandra är nog knappt värt att veta. Att vi dessutom alltid äter gott gör att livet känns extra...ja, bara känns. Den känslan är inte bara värdefull utan obetalbar och en enorm rikedom. Nu har livet på en Pynne börjat tina upp och ska därmed ladda ner hela sin själ i sömnen.

Lev väl!♥

Det är friskt i landet lagom. Så friskt att Jukkasjärvi hade -42 och Idre -31. Bara för att ta några exempel. Sydligare delarna av välfärdslandet har inte lika höga siffror bakom minustecknet men nog så kallt. Förmodligen i vissa fall kallare med tanke på fukten och vindarna som kan härska. -10 på sydlig breddgrad känns som åtminstone -30 på nordligare. Friskhetstecken i form av kyla som ska visa att vi i alla fall ska veta att vi lever. De har det lite kämpigare i östra Europa. Både med kylan och överlevnad.

Finns det andra friskhetstecken i landet? Tja, ska möjligtvis vara att herr Löfven säger sig vara feminist. Fast jag betvivlar att han egentligen varken förstår eller menar vad han säger. Han försa sig också vid sitt installationstal. Löfven sa " Det är så oerhört provocerande att se hur män..." och här gjorde han en liten paus för att både inse och korrigera sitt misstag..."se hur kvinnor diskrimineras i vårt samhälle. Jag är övertygad feminist..." Det är mänskligt att fela och säga fel ord, men nog finns det en pyttepytteliten hund begraven där i hans tankevurpa. Han menar säkert väl och jag hoppas han menar vad han säger. Däremot tror jag inte riktigt han förstår vad han säger. Jag är ytterst tveksam till om han förstår vad feminist är och bör betyda. Därom tvista ju många lärde i och för sig. Alla har lite olika synpunkter på detta. Löfven tycker säkert att män och kvinnor är lika mycket värda, ska ha lika lön för lika arbete etc. Men det är en sak att tycka, en annan att arbeta för. Där krävs det lite mer än munlädret för att saker ska hända. Definitivt krävs det mer än smått förargerliga tankevurpor och små felsägningar. Små felsägningar som kanske vittnar om bristande insikt och att det bara handlar om att vara politisk korrekt när man låter munlädret gå. Nu, när man inte längre är fackbas för vissa manliga bastioner utan bara en liten vanlig partiledare.

Lev väl!♥