.

San Donato in Poggio. Mitt emellan Florens och Sienna. Just nu i detta ögonblick befinner jag mig där. I alla fall i tanken. Hur vackert, magiskt och ljuvligt bomullslikt den vita och krispiga vintern än är så gör den ont just nu. Ja, allt är ju inte den stackars vinterns fel. Men idag blev jag ordentligt jäkla trött på den sockersöta julkortsbilden och att befinna mig i den. Så lite affirmationer så här på kvällskvisten, om att allt blir bra, jag har tillit till livet och annat smått pretentiöst svammel, är av godo. Till fullo av godo och kombinerade med bilder av små citroner gula och Italiens sköna land blir det fulländat. Jag tror på både den goda tankens och ordens kraft. Pretentiöst svammel var det. Muttrade den halvgamla tanteluran. Och ja, hon vet, det är sällan grönare på andra sidan. Fast i det här fallet kan jag garantera att det är, åtminstone lite, grönare i San Donato än i Light Valley.


Små citroner gula har jag tillgång till. Som tur är.

Lev väl!♥

En liten reflektion angående den nya s-ledaren kan jag inte undgå att vädra. Hur i hela friden kan ett parti leka struts så länge? Och bara fortsätta och fortsätta! En liten fackpamp som partiledare. Återigen en gubbe som ger det gubbiga i partiet ett ansikte. Må så vara att det är ett nytt ansikte. Det förändrar ingenting. Nu ska jag givetvis vara lite ödmjuk och inte så kaxig och säga att jag vet förvånansvärt lite om denna Löfven. Det i sig kan nog vara både positivt och negativt. Karln är förhoppningsvis en hyvens grabb med inte alltför många lik i garderoben. Men, men käre värld. I min värld är detta så galet tokigt ett parti på gränsen till nervsammanbrott kan göra. Jag betvivlar starkt att han är kvinnornas man om jag nu får uttrycka mig så vanvördigt. Jag betvivlar att han är de ungas val. Jag betvivlar mycket. En sak som jag däremot inte betvivlar är att jag tror det är nyttigt för sossarna att vara i underjorden och harva. Jag tror en vända av och till dit ner, om det nu är ner, är av goda för självgoda typer och sammanslutningar. Det är alltid bra att få perspektiv på tillvaron och oftast kommer något väldigt gott och kreativt ur kaoset i underjorden. Det har varit för lite av den varan i sossarnas värld under alltför lång tid. Och när de väl är där förstår de inte vilken gåva de fått. Utan fortsätter att leka struts. En struts som bara gräver lite på ytan dessutom. En struts som fortsätter att jaga en vind!



Vänd aldrig ryggen mot havet!

Lev väl!♥

Innan Idrottsgalan började såg jag ett nyhetsreportage på SvT Gävle-Dala om fd elithandikappidrottaren Ernst Bolldén från den glada staden. Han har tagit en mängd VM, EM-och OS- medaljer i bordtennis. När han var 13 år skadade han sig så svårt vid en olycka på skolgården att han hamnade i rullstol. Han gav inte upp och idrotten hjälpte honom att övervinna motgångar och svårigheter samt vinna en massa framgångar. Nu har han kanske drabbats av sin svåraste motgång. Han har drabbats av svår cancer och utsikterna är inte ljusa.

För mer än femton år sedan gjorde jag en intervju med Ernst Bolldén för ett reportage, ett personporträtt. Det var en fascinerande och inspirerande intervju. Just då var han väldigt fokuserad inför ett stort mästerskap. Jag gick från intervjun med just den där känslan av att allt är möjligt. Svårigheter kan vi övervinna och framförallt blir de vad vi gör dem till. Vi kan vända dem till något positivt och det finns inga gränser för vad vi vill och kan åstadkomma. Våra tankar, känslor och inställning till saker och ting styr så mycket mer än vad vi tror och ibland vill tro.

Jag hoppas nu att han får möjlighet att se sina barn växa upp och använda all den kraft och positiva energi han utstrålade till att fortsätta inspirera. Jag hoppas han även kan övervinna den här motgången. Jag tror det! Idrottare kan lära oss mycket om inställning till livet och dess möjligheter. Se bara på Rolf-Göran Bengtsson, hans Ninja och alla hinder. Se på Patrik Sjöberg, som man kan säga mycket om och särskilt rumsren är han inte, men innehar en styrka och integritet som har fått ett speciellt ansikte. Se på Kalla med sin ihärdighet och nyfikenhet och Kajsa Bergqvist som alltid gått sin egen väg. Det finns många förebilder att inspireras av och både beundra och hylla. Inte bara inom idrotten. Livet självt!

När jag körde hem från jobbet försökte jag skaka av mig henne eller åtminstone få henne att stanna i Näsviken. Fina Stina som intog den glada staden idag lydde nog till viss del. Stormbyarna är inte tillnärmelsevis så kraftiga som i Glada Hudik. Fina Stina döptes hon till av en kollega när jag kallade henne "bara" Stina. Jag tänkte ju inte på det där med alfabetet jag, givetvis tänkte jag inte på det. Kanske ska lägga till att jag tänkte lite i alla fall. Efter Elin eller Ellen, vem det nu var, som kom efter Dagmar, så måste det givetvis vara en dam på F. Och inte ens i min värld börjar Stina på F. Det gör däremot Fina. Så Fina Stina det blev. Om hon nu är så fin återstår att se.

Jag behövde inte öppna bildörren själv heller idag. Det gjorde Fina Stina så glatt. Med ett snabbt ryck och i en väldig fart for den upp med hjälp av hennes hand. Det gällde bara att jag hade haft ögonmåtten på rätt sida, så att säga, när jag parkerade. Annars hade bilen bredvid fått sin dörr, inte öppnad, utan inslängd och framförallt intryckt.

Att jag sedan fick hålla hårt i bilen på väg hem och strängt säga åt Fina Stina att hålla sig kort och inte kasta så mycket med bilen var bara ett extra bonus. För att stärka mig själv mig tog jag mig till systrarna på Janssons bröd i Light Valley och köpte en Levain samt fick en halv solrosbaguette och en överbliven bit av ett underbart lite mörkare bröd med muscovadosocker. Nu kan Fina Stina försöka om hon vill. Men jag tror hon är lite för snabb och säkert bekväm för att orka ta i med hårdhandskarna.

Lev väl!♥

Nu är äntligen de flesta av alla tomtar och änglar nedstoppade och ompysslade till en lång och skön vila. Två små bockar och en stor står dessvärre kvar. Rakryggade och ståndaktiga vägrar de in i det sista att förstå sitt öde. Förvisso finns lite annat smått och gott också kvar som liksom tittar bedjande på mig och ber om att få vara kvar en liten stund till. Till dessa hör definitivt granen. Den har jag inte ens bevärdigat med en blick. Den står där vacker, grann och utan att barra. Ja, ok, några barr har jag hittat.

Mitt i allt ompysslande och nedstoppande av änglar och tomtar kommer det gamla strävsamma paret. Inte kommer de tomhänta heller utan med förning. Smörgåstårta och saffranskaka, den underbart goda och prisbelönta ur Sju sorters kakor. Så en liten bit av varje så här på kvällskvisten eller snarare nattkvisten kan, om inte vara nyttigt och strålande, så i alla fall gott och balsamerande. Lite comfort food behövs så här års och tid på dygnet. Framförallt när tre bockar vägrar inse att det är läggdags och sjusovarsömn som vankas.


Skål för lite njutning!

Lev väl!♥