.

Jag såg igår kväll på två av mina favoritserier, all time. Det tråkiga är att de visas väldigt sent på vardagar, på några löskra kanaler och dessutom samtidigt. På två olika löskra kanaler alltså. Mash och Absolutely Fab. Hur jag lyckades se båda är en gåta, både för er och mig.

Hawkeye, Trapper, Hot Lips, Klinger och Radar är jag lika förälskad i nu som då. Hela driften med allt sjukt (!) som hör militären till och krig i synnerhet är tidlös och träffsäker som få. Något av det bästa som gjorts over there!




Att Edina, Patsy, Saffy, Gran och Bubble är helt hysteriska råder ingen tvekan om. Allt är bara på gränsen lite för mycket. Nåja, ibland väldigt mycket. Men det är träffsäkert, genialt och absolutely fab.



Lev väl!♥ In peace!

Carola kanske inte är min bästa cup of tea, men hon har skapat en julsång som jag tycker är fantastiskt fin. Om någon annan sjunger den är det kanske också ett plus. Det var rätt elakt skrivet men livet på en Pynne är ibland lite småelak. Fast hon försöker vara det väldigt sällan. Hon tycker ju om snälla människor. Just nu känner hon bara att vissa saker får vara nog och är lite småarg på livet på en Pynne.






Eller helt utan ord!







Lev väl!♥

Jag längtar efter att gå på bio. Det känns som åratal sedan. Det är det förmodligen inte, även om minnet sviktar betänkligt, men det är länge sedan. Jag som helst ser film på bio måste snart stilla abstinensen. Igår visade Ljusdals Filmförening En sydfransk affär, en film jag gärna hade velat se. Men c´est la vie, man får inte allt man vill. Framförallt gillar jag huvudrollsinnehavaren, Kristin Scott Thomas. Hon är briljant i Fyra bröllop och en begravning, som den olyckligt kära överklassflickan. En annan skådis jag gillar och vars senaste film jag längtar efter att få se är Javier Bardem. I Vicky Christina Barcelona spelade han en charmig drullputte. I Biutiful är handlingen åter förlagd till Barcelona, men inte det vackra turismkatalogfagra Barcelona vi är vana att se. Det fattiga, skitiga men ändå vackra Barcelona är skådeplats. Bardems roll är allt annat än charmig drullputte. Även om Bardem är charmig och briljant skådis.







  

Oavsett recensioner vill jag se filmen om Cornelis. Det kör ihop sig på filmfronten för Sjögren. Hon som skrev filmrecensioner som liten. På alla filmer hon såg hemma på TV. Och hon såg allt och jämt. Betygssättningen skedde med ett stjärnsystem, en till tre stjärnor. Där tre var självklart bäst. Hon hade dock en liten svaghet. Hon tyckte så synd om de filmer som hon inte tyckte lika mycket om att hon gav dem tre stjärnor också. Recensionslivet fortsatte sedan i tonåren med riktiga recensioner för LjusdalsPosten. Då fick hon slå knut på sitt blödiga hjärta och försöka betygsätta efter hur de egentligen var.

Ja, det blir inte alltid som du tänkt dig. Eller som du vill för all del. Men du kan åtminstone försöka göra lite av det du vill, verkligen vill. Oavsett vad vädret, andra människor eller stjärnorna säger. Både hjärtat och själen mår så mycket bättre då.

Glad advent och

Lev väl!♥

Lyckliga barndomsminnen! Judy Collins! Hon snurrade mycket hemma hos det strävsamma gamla paret. Ja, även ursprunget till den här bitterljuva, kärleksfulla och vackra kompositionen, Joni Mitchell,snurrade på skivtallriken. Både röster och kläder blir lite kraftigare med åren!


Drygt tio år senare!




Back to basic!



Röster som fascinerar! Musikalitet som förundrar!

Lev väl!♥

Eftersom jag lyssnar på mycket musik har det inneburit många konsertbesök också. Små, stora, intima, vissa som skrivna blad, andra som oskrivna. Många privata besök men även massor av besök genom olika jobb. Oavsett om jag jobbat som journalist eller kulturstrateg. Eller de perioder jag jobbat med ungdomar.

Minnena är många, både av besvikelser och positiv förvåning. Men också av musikaliska höjdpunkter, skratt, gemenskap och små tårar. Det spelar ingen roll vilken genre det har handlat om, jag är allätare, utan det har snarare handlat om tillfället, humöret, orden, rösterna eller showen som helhet.

Mina Springsteenkonserter är välkänt många och några musikaliska höjdpunkter har jag upplevt då. Höjdpunkter av glädje, smittande glädje men också eftertänksamhet och stilla lycka. En av de roligaste var med familjen på Stockholms Stadion. I hällande regn 2009.
 

Flera julkonserter med den kvinnliga delen av det strävsamma gamla parets kör, Ljusnankören, har varit stillsamma stunder av lycka och eftertänksamhet. En konsert med Engmans Kapell för några år sedan i Rosehills Handelsträdgård kan få mig än idag att dansa och sjunga. En konsert på GH-nation 1989 med Docenterna får fortfarande golvet att gunga under mig.

En av de konserter som finns djupt bevarad i mitt hjärta är en upplevelse från mina utlandsår. St. Jakobs stadion i Basel 1983. Jag fick konsertbiljetten av en försmådd pojkvän. Inte försmådd av mig utan av en god vän till mig. Till saken hör att biljetten förmodligen inte var införskaffad inom lagens ramar. Men jag tog gladeligen emot den i god tro!
St. Jakobs stadion var fullsatt. Det är en stor arena. Längst där framme på scenen stod de, två figurer vars musik jag vuxit upp med. Paul Simon och Art Garfunkel. De gav oss en skimrande lektion i musikalitet och spelglädje. Och vi i publiken, vi bara sjöng med. Ingen kamera hade jag med mig, det hrä var på den tiden då man faktiskt kunde smussla in kameror, men så långt hade jag inte tänkt. Bakom mig i publikhavet stod en kille med kamera. Vi utbytte många ord och till slut även adresser så han skulle kunna skicka mig bilder. Det var adressen i Sverige han fick för det här var strax före en hemresa. Jag trodde nog inte så mycket på det där och hade nästan glömt det hemma i Sverige. En dag damp posten ned med tjockt brev från Schweiz. Bilder från en av de vackraste konserter jag upplevt.

Like a bridge over troubled water!



The Boxer, som Mona och jag brukade sjunga under våra alpvandringar! Ja, annars också, på puben, i köket, på krogen...


Lev väl!♥

Musik ska byggas av glädje, av glädje bygger man musik. Lill Lindfors sjunger och visst smittar det av sig. Du rycks med av musiken, blir glad eller lite gråtmild. Lika självklart som musik byggs av glädje, lika troligt  är det att mycket musik komponerats till ackompanjamang av tårar och sårade hjärtan. Eller förbannade hjärtan med för den delen.

Jag lyssnar mycket på musik. Oavsett hjärtats form. Nyss såg jag en verklig glädjespridare i musik, Miss Dolly Parton. Hon var gäst hos kvinnan som gav oss pratshower, med kvinnor i focus, och sig själv som svart kvinna i synnerhet, Miss Oprah.

Dolly har jag sett live, dock inte Oprah. Det finns något i varumärket Dolly Parton som är så äkta att det förmodligen kommer väldigt nära den riktiga Dolly. Gränsen mellan den privata Dolly, den Dolly publiken vill se och det varumärke hon byggt upp är hårfin. Men ändå säkert väldigt tydlig för henne själv. Att som Dolly ha varit i showbiz under så lång tid, förutsätter, förutom hårt arbete, talang och envishet, också en näsa med mycket skinn på och stor ödmjukhet. Trots all kosmetika och utstyrslar förmedlar hon en glädje till livet som jag beundrar. Dessutom fällde jag nog en liten tår när hennes version av I will always love you ljöd över den fullsatta konsertarenan. Hon var tuff och klok när hon behäll rättigheterna till den. Elvis manager ville visst ha dem!


Tidsandan, och ändå...igår är idag!

Lev väl!♥

Tre gånger favvo på livet på en Pynne! Eller 3x3x3!








Lev väl!♥

Att Angelina Jolie skulle tävla för Armenien var svårtippat. Men kvällens vackraste är hon. I schlagertävlingen i Oslo alltså! Det är mycket kalkoner och många frysta kycklingar ikväll. Men också många vackra melodier. Så kallade ballader. Schlager är väl ett bättre ord. Stillsamma eller svulstiga.

Några stackars tappra försöker fortfarande, eller försöker igen, hålla på ursprungstanken att ha med något specifikt från sitt land. Toner, instrument, satsmelodier, sångteknik etc. Irland, Spanien, Portugal lämnar sina spår.

Jag är alltid svag för Israel. För jag tycker det är ett vackert språk, hebreiska. Och delvis andra orsaker. Grabben i år påminner dessutom om en av skådisarna i Holocaust, Förintelsen. Meryl Streeps genombrott. Kommer ni ihåg den mastodontserien?

Men jag gillar Simon and Garfunkel goes Belgium. Me and my guitar. Och den söta spanjoren med den söta melodin! Cyprioten blir nog också något vad det lider. Bor i Wales.

Nu är det sista bidraget, Danmark i rutan. Och tro det eller ej men Angelina är med igen. Om än lite opererad. Och vilket plagiat. Sting goes ABBA!

Vilka vinner`Tja, Azerbadjan, Armenien, Tyskland, Israel, Belgien, Turkiet? Inte lilla Rick Astley för England eller den nya You raise me up fra Norge! Men det är en besynnerlig värld. Så vad vet jag!

Lev väl!♥


Det var tider det! Kommer ihåg det som igår!

Solen lockar ute. Blomster ska inhandlas. En lördag som många andra. Mannen i mitt liv och grabbarna åkte till Järvsö för att köra lite cykel utför. De får välja mellan Barbro, Monika, Malin och Kristin! Jag får bara hoppas förnuftet råder hos den gamle farbrodern, så han väljer Barbro. Den för alla!
Det fixar inte min kropp eller framförallt knopp än. Att cykla utför. Trots Barbro! Men snart så...

Så det blir en lördag som vanligt. Lite strosande, lite pysslande och matlagning. Det sista inte lite utan länge! Och mycket!

Som vanligt!


Originalet! Utan vare sig Anka eller Frankie Boy!

Lev väl!♥

Sandy Shaw!

Några gamla godingar så här i schlagertider! Allt är beständigt. Bara föremålen växlar. Precis som med kärleken!


Vicky Leandros. 1967

Och fem år senare! Lite äldre, lite annan frissa, lite annat allt!




Vicky Leandros 1972!

Lev väl!♥

Lev väl!♥

http://www.youtube.com/watch?v=tlP89pMc3UM



Chicks love grey!

Lev väl!♥

De här fick jag med modersmjölken! Bland mycket annat. Och bland många andra!

Et, je ne regrette rien!
http://www.youtube.com/watch?v=8YGXsw3XK9I


http://www.youtube.com/watch?v=2ZFr2Fh66zs



http://www.youtube.com/watch?v=TW6QiI7hHGA



http://www.youtube.com/watch?v=e-VrfadKbco


Lev väl!♥

Om ni inte vet vad ni ska göra av söndagskvällen. Njut av lite film. Underbara Livet på en Pynne filmer.
Dialogen och karaktärerna gör mig glad vareviga gång. För det är många gånger jag sett dem. Från Notting Hill kan jag snart hela dialogen utantill. Då förstår ni att många gånger är i underkant.




Run Forrest run!   Chicks love grey!
Duckface och co!
 



"He was my north, my south, my east and west"
Skratt och gråt, himmel och jord, kyla och värme...
Vackert, sorgset, nära livet och döden. Kanske inte måndagsinspiration men...vackert. Vad några ord kan berätta så mycket om livet och döden, minnen och känslor, tro och hopp! Skrattet och gråten går ofta hand i hand!

”Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”

W. H. Auden

Lev väl!♥