Cruyff, Schakalen och Raclette!
Spanien- Portugal. Ärkerivaler eller bästa vänner. Och bollen är rund!
Är det något lag jag unnar att vinna så är det Holland. Och de är vidare. Liksom Brazil. Och varför de måste mötas i kvarten kan väl inte kallas annat än otur. I min värld i alla fall. Och bollen är fortfarande rund.
Jag minns den som igår. VM-finalen 1974. Holland - Tyskland. Jaja, Västtyskland hette det då med min stora idol Seppis i mål och Franz på plan. Men kungen av fotboll spelade i de orangas gäng. Johan Cruyff. En njutning att se.
The one and only!
Finalen finns också starkt på min näthinna för att den avnjöts på en restaurang i Verbier. Min mammas barndomsby. Och då var det en by utan det mondäna folket. Och där, mitt i fotbollsbruset, blev jag förälskad. Och denna gång inte bara i förälskelsen, utan i ost. Och inte vilken ost som helst. Raclette svepte in i mitt liv och gjorde mig knäsvag för alltid. Den tillagades också på det äkta och riktiga sättet. Vad jag då inte fick var att dricka Raclettevinet nummer ett till. Betänk att tiderna var 1974. Och jag hade alltså ännu inte nått upp till min nuvarande ålder, 16.
Vinet du ska dricka till, och i små glas, som aldrig får bli tomma, är Fendant.
En kvarglömd flaska måntro?
Fendantfält en Suisse
Verbier i vinterskrud. Eller i varje fall ett schweiziskt chalet i vinterskrud.
Det tog några år innan Raclette nådde Sveriges höjder och längder. Men nu hittar du osten eller ostarna överallt. Raclette är rätten och det är en speciell sorts ostar med smältkaraktär som kan användas. Ät den med små j-a gurkor, som kockPälle kallade dem, syltlök, tomater, potatis, svartpeppar och paprikapulver i olika styrkor. Och, detta är viktigt, drick vitt torrt vin. Och mycket. Alternativt öl eller te eller för all del vatten. Men dricka måste du. För matsmältningen. Precis som med nubben. Bra till mycket. Men drick inte nubbe till Raclette.
Mitt Raclettejärn som följde med mig hem nyåret 1984 från Bern håller än. Trots att det använts ofta, ofta. I min lilla studentlya i Uppsala hade vi ofta racletteparty med juristgänget. Och tydligen var jag med och skapade en tradition, som vissa fortfarande håller vid liv, på sista april. Då skulle vi äta raclette på kvällen. Detta hade jag glömt tills i år, då MatteX påminde mig. Han höll liv i traditionen. Well done!
Mitt raclettejärn, anno 1983, som även är en grill!
Raclette- och fotbollskvällen i Verbier avslutades också med att min far och jag skådade Schakalen. Alive. Och möjligtvis kicking. Kommer ni ihåg schakalen? Och då pratar jag varken film eller bok. Utan människan Schakalen. Men det är en annan historia på livets väg.
Och nu hoppas jag på Holland. I detta VM om inte annat. Med eller utan Raclette!
Lev väl!♥
Är det något lag jag unnar att vinna så är det Holland. Och de är vidare. Liksom Brazil. Och varför de måste mötas i kvarten kan väl inte kallas annat än otur. I min värld i alla fall. Och bollen är fortfarande rund.
Jag minns den som igår. VM-finalen 1974. Holland - Tyskland. Jaja, Västtyskland hette det då med min stora idol Seppis i mål och Franz på plan. Men kungen av fotboll spelade i de orangas gäng. Johan Cruyff. En njutning att se.
The one and only!Finalen finns också starkt på min näthinna för att den avnjöts på en restaurang i Verbier. Min mammas barndomsby. Och då var det en by utan det mondäna folket. Och där, mitt i fotbollsbruset, blev jag förälskad. Och denna gång inte bara i förälskelsen, utan i ost. Och inte vilken ost som helst. Raclette svepte in i mitt liv och gjorde mig knäsvag för alltid. Den tillagades också på det äkta och riktiga sättet. Vad jag då inte fick var att dricka Raclettevinet nummer ett till. Betänk att tiderna var 1974. Och jag hade alltså ännu inte nått upp till min nuvarande ålder, 16.
Vinet du ska dricka till, och i små glas, som aldrig får bli tomma, är Fendant.
En kvarglömd flaska måntro? Fendantfält en SuisseVerbier i vinterskrud. Eller i varje fall ett schweiziskt chalet i vinterskrud.Det tog några år innan Raclette nådde Sveriges höjder och längder. Men nu hittar du osten eller ostarna överallt. Raclette är rätten och det är en speciell sorts ostar med smältkaraktär som kan användas. Ät den med små j-a gurkor, som kockPälle kallade dem, syltlök, tomater, potatis, svartpeppar och paprikapulver i olika styrkor. Och, detta är viktigt, drick vitt torrt vin. Och mycket. Alternativt öl eller te eller för all del vatten. Men dricka måste du. För matsmältningen. Precis som med nubben. Bra till mycket. Men drick inte nubbe till Raclette.
Mitt Raclettejärn som följde med mig hem nyåret 1984 från Bern håller än. Trots att det använts ofta, ofta. I min lilla studentlya i Uppsala hade vi ofta racletteparty med juristgänget. Och tydligen var jag med och skapade en tradition, som vissa fortfarande håller vid liv, på sista april. Då skulle vi äta raclette på kvällen. Detta hade jag glömt tills i år, då MatteX påminde mig. Han höll liv i traditionen. Well done!
Mitt raclettejärn, anno 1983, som även är en grill!Raclette- och fotbollskvällen i Verbier avslutades också med att min far och jag skådade Schakalen. Alive. Och möjligtvis kicking. Kommer ni ihåg schakalen? Och då pratar jag varken film eller bok. Utan människan Schakalen. Men det är en annan historia på livets väg.
Och nu hoppas jag på Holland. I detta VM om inte annat. Med eller utan Raclette!
Lev väl!♥
Litet, litet tips...
Bara ett litet tips så här på nattkvisten. Lyssna på tisdagens sommarpratare, Pär Johansson, Glada Hudikteaterns grundare. Normalstörd och fantastisk att lyssna på. Ta er den tiden! Eller ge er den tiden!
Lev väl!♥
Lev väl!♥
La dolce vita!
Dessa ljuvliga, ljusa och ljumma svenska sommarkvällar. Det är inte mycket som kan slå en sådan. Om man bortser från myggen, som verkar ha fått tips på att tokpartaja nu, så är de oslagbara.
Kom just tillbaka från en lagom promenad som i tid blev väldigt lång. Stannade hos Towe och språkade. Så gott.
Nästan hemma stötte jag ihop med Sven och Gerd, eller Svärd och Gen, som tungan ibland får det till. De kom precis från Glada Hudik och Sven, eller om det var Gen, hade nästan blivit med båt. Den ska han guppa runt i på Ljusnan. Ankra nedanför Stene och lyssna på alla konserter. Utanför entrén, kvar i båten. Jojo!
En skön första arbetsdag efter den uppfriskande semestern. Imorgon ska det visst bli ännu varmare. Härligt! Vad gör det att man jobbar. Hellre lite sol utanför fönstret än moln.
Och när jag sent omsider kommer tillbaka hem så får jag en liten present av mannen i mitt liv. Låt vara att den förmodligen i första vändan var en liten gåva till honom. Goda gåvor vandrar vidare. Och jag, jag gillar ju överraskningar.
Så nu sitter jag med mitt rooiboste och tänkte avsluta dagen med att visa lite bilder från det vackra Toscana. Där både människor, mat och platser är som skurna ur den mest förföriska turistannonsen. Inga bilder gör dem rättvisa.
På gården Bufati, med olivodlingar, tillhörande byn San Donnato in Poggio, tillhörande "kommunen" Tavernelle, liggandes i Chiantidistriktet i Toscana bodde vi en vecka. Poolen var användbar, kan man säga, och låg så det såg ut som om den rann ner över dalen. Italienarnas känsla för det vackra och enkla syns i allt. Mat, vin, konsten, miljöer och material. Och även ibland i sitt humör. Det är kanske här livet på en Pynne levde i sitt förra liv!
Mickan, Alicia, Karl och Elsa!
Vårt hus och poolen i kvällssol, sedd från grillplatsen.
Olivlundar och vinodlingar i det böljande landskapet.
Bygatan i San Donnato. Byn stoltserade med flera mataffärer, restauranger och egen glassbar. Och den klättrade liksom uppför Chiantisluttningarna.
Hanna, Elsa och Mickan på "kvartersrestaurangen" bredvid vår gård. Behöver jag säga att maten var himmelsk. Man kan bli lycklig för mindre!
Slingrande vägar, små byar och städer på sluttningar och i dalar.
Firenze!
Med sin fantastiska dom!
Och självklart, David framför Davidsstatyn på Michelangeloplatsen.
Minnen jag kan leva länge på. De lagras gott, precis som ett Chianti Classico. Och undertecknad är ju vällagrad vid det här laget så...1963 är en god årgång! Det bådar gott.
Lev väl!♥
Kom just tillbaka från en lagom promenad som i tid blev väldigt lång. Stannade hos Towe och språkade. Så gott.
Nästan hemma stötte jag ihop med Sven och Gerd, eller Svärd och Gen, som tungan ibland får det till. De kom precis från Glada Hudik och Sven, eller om det var Gen, hade nästan blivit med båt. Den ska han guppa runt i på Ljusnan. Ankra nedanför Stene och lyssna på alla konserter. Utanför entrén, kvar i båten. Jojo!
En skön första arbetsdag efter den uppfriskande semestern. Imorgon ska det visst bli ännu varmare. Härligt! Vad gör det att man jobbar. Hellre lite sol utanför fönstret än moln.
Och när jag sent omsider kommer tillbaka hem så får jag en liten present av mannen i mitt liv. Låt vara att den förmodligen i första vändan var en liten gåva till honom. Goda gåvor vandrar vidare. Och jag, jag gillar ju överraskningar.
Så nu sitter jag med mitt rooiboste och tänkte avsluta dagen med att visa lite bilder från det vackra Toscana. Där både människor, mat och platser är som skurna ur den mest förföriska turistannonsen. Inga bilder gör dem rättvisa.
På gården Bufati, med olivodlingar, tillhörande byn San Donnato in Poggio, tillhörande "kommunen" Tavernelle, liggandes i Chiantidistriktet i Toscana bodde vi en vecka. Poolen var användbar, kan man säga, och låg så det såg ut som om den rann ner över dalen. Italienarnas känsla för det vackra och enkla syns i allt. Mat, vin, konsten, miljöer och material. Och även ibland i sitt humör. Det är kanske här livet på en Pynne levde i sitt förra liv!
Mickan, Alicia, Karl och Elsa!Vårt hus och poolen i kvällssol, sedd från grillplatsen.Olivlundar och vinodlingar i det böljande landskapet.Bygatan i San Donnato. Byn stoltserade med flera mataffärer, restauranger och egen glassbar. Och den klättrade liksom uppför Chiantisluttningarna.Hanna, Elsa och Mickan på "kvartersrestaurangen" bredvid vår gård. Behöver jag säga att maten var himmelsk. Man kan bli lycklig för mindre! Slingrande vägar, små byar och städer på sluttningar och i dalar.Firenze!Med sin fantastiska dom!Och självklart, David framför Davidsstatyn på Michelangeloplatsen.Minnen jag kan leva länge på. De lagras gott, precis som ett Chianti Classico. Och undertecknad är ju vällagrad vid det här laget så...1963 är en god årgång! Det bådar gott.
Lev väl!♥
18 år i sus och dus!
Åter i hemmets lugna vrå. Eller kanske snarare lilla inferno. Det kostar på att vara frånvarande i en dryg vecka. Alla LjusdalsPosten måste gås igenom. För att inte tala om all post och lösaktiga räkningar. Och då har jag ändå inte pratat om inkorgen. Denna fantastiska skapelse. Skapelse till smärre infarkt. Visst är den lilla inkorgen, och för all del utkorgen, fantastiska, men vissa kvällar blir de bara till små myggor, som triggar igång en ilska, som bara livet på en Pynne besitter. Men visst låg det en massa trevligheter i inkorgen också.
Vaknade till en fantastisk sol vid havet. Min bröllopsdag. Ja, den firade jag ordentligt för första gången för 18 år sedan i Uppsala. I stekande sol. Och sus och dus! Jo, för all del, det är mannen i mitt livs bröllopsdag också. Men när jag vaknade var han redan bye gone. Gone to Järvsö. Arbetspass. Nu hade han vilat tillräckligt i Toscana och Sommarvik. När kvällen vankades och vi andra också var återbördade till Ljusdal så satt jag med ett stycke dotter och åt en god bröllopsdagsmiddag utomhus. På tu man hand så där. Och då var Järvsö redan bye gone för mannen i mitt liv. Gone hospitalet. Den senaste veckan har inte varit den bästa i mannen i mitt livs reportoar av friska veckor. Sjukhuset måste uppsökas. Till slut! Nu slumrar han sött.
Så med sol på näthinnan ska jag stoppa ned mig i min säng. Och minnas ljuvliga dagar i Toscana och friska, soliga dagar vid vårt eget paradis. En arbetsvecka vankas. Och nya äventyr!
Äventyr! En lycklig Elsa i Milanonatten!
Midsommardagsmiddag i paradiset. Eller snarare sen kvällsmiddag. Våra toscanska vanor sitter i. Det gör de ioförsig med eller utan Toscana. De är alltid sena.
Solig morgon i paradiset. Glada, lite morgontrötta kusiner, flickvän och ett stycke syster tillika moster och mamma!
Solig vecka på er!
Lev väl!♥
Vaknade till en fantastisk sol vid havet. Min bröllopsdag. Ja, den firade jag ordentligt för första gången för 18 år sedan i Uppsala. I stekande sol. Och sus och dus! Jo, för all del, det är mannen i mitt livs bröllopsdag också. Men när jag vaknade var han redan bye gone. Gone to Järvsö. Arbetspass. Nu hade han vilat tillräckligt i Toscana och Sommarvik. När kvällen vankades och vi andra också var återbördade till Ljusdal så satt jag med ett stycke dotter och åt en god bröllopsdagsmiddag utomhus. På tu man hand så där. Och då var Järvsö redan bye gone för mannen i mitt liv. Gone hospitalet. Den senaste veckan har inte varit den bästa i mannen i mitt livs reportoar av friska veckor. Sjukhuset måste uppsökas. Till slut! Nu slumrar han sött.
Så med sol på näthinnan ska jag stoppa ned mig i min säng. Och minnas ljuvliga dagar i Toscana och friska, soliga dagar vid vårt eget paradis. En arbetsvecka vankas. Och nya äventyr!
Äventyr! En lycklig Elsa i Milanonatten!Midsommardagsmiddag i paradiset. Eller snarare sen kvällsmiddag. Våra toscanska vanor sitter i. Det gör de ioförsig med eller utan Toscana. De är alltid sena.Solig morgon i paradiset. Glada, lite morgontrötta kusiner, flickvän och ett stycke syster tillika moster och mamma! Solig vecka på er!
Lev väl!♥
A night to remember...
Från ett paradis till ett annat!
Idag är det det svenskaste som finns, den svenska sommarens mest strålande och kanske mest överskattade höjdpunkt, midsommarafton. Den firar jag, som jag så ofta gjort, i mitt paradis vid havet. Sommarvik. La Famiglias paradis vid havet. Det har vi haft sedan 1968. La cosa nostra, skulle man vanvördigt kunna säga och knyta an till det paradis jag nyss lämnade. Eller i alla fall en human del av den italienska landsänden. The left wing, som frun på vår gård kallade landskapen Toscana, Emilia Romagna och Lombardiet. Resten var ungefär Berlusconiland. Alltså right wing. Till saken hör väl att left wing är right wing i vårt avlånga land. Om man får hårddra.
Toscanas landskap och människor var som hämtade från den bästa av filmer. Det såg ut som det gör på bilderna. Människorna är som de framställs i filmerna. Maten är som den smakar. Den bästa. Vinet är som det känns. Det bästa. Att tillbringa en vecka bland olivlundar och vinodlingar kan få de mest frostiga svenska hjärtan att tina. Även om jag inte tror att mitt var speciellt frostigt. I alla fall inte före. Och definitivt inte nu.
Jag har varit i Italien ett antal gånger men aldrig riktigt i Toscana. Passerat ja, med tåg, men inte stannat och njutit. Nu stannade jag. En hel vecka. På gården Bufati i byn San Donnato in Poggio, två mil söder om Florens.
Och jag njöt! Av naturen, människorna, maten, vinet, ölen, glassen, och jag är ingen glassmänniska, vänligheten och glädjen. Trots att Gli Azzuri fick lämna Sydafrikas vackra land med svansen mellan benen. Precis som finalmotståndarna 2006, Frankrike. Men glädjen på planet hem, när kaptenen meddelade resultatet för Italien, avtog bara ett kort tag. Sen var livet som vanligt igen. La dolce vita! Dock har inte internet funkat under hela tiden. La dolce vita!
Och La dolce vita levde vi för exakt 16 år sedan denna sommarnatt. Sverige - Ryssland 3-1. A night to remember. Jag gick ute på altanen i den ljumma sommarnatten och ammade David. Tittade in genom fönstren på matchen. Amningen var bara ett sätt att slippa sitta inne och titta. Idrott och livet på en Pynne får alltid vissa saker att gå igång. Oroliga ben och skakiga livsnerver. Jag bara undrar om Davids amningsstunder den sommaren kommer att få konsekvenser. Den coola David med känslorna utanpå! Jag bara undrar!
A night to remember!
Och här sitter jag och tittar ut över ett spegelblankt hav, där alla färger är blå. Och natten är klar och löftesrik. Blå och ljus. Och vinet smakar gott, nästan lika gott, som på Toscanas sluttningar.
Glad midsommar och njut av ljuset!
Lev väl! ♥
Paradis.
Längtar, längtar till mitt paradis. Ja, inte mitt alldeles egna. Det är några flera som delar på det. Men platsen där jag verkligen andas. Där luften är speciell. Där dofterna är mina och där hav och himmel möts.
Mitt paradis är platsen där många minnen samlas. Där varje sten, varje grässtrå är mig kärt. Och välbekant. Platsen där Systrarna Sjögren har tillbringat sina somrar. Sommarvik. Vårt paradis vid havet.
Men först ska jag kanske hitta en annan paradisisk plats. För sådana kan man ju samla på. Kanske i Italien...
Eller i Basel...I Schweiz finns många platser för mig! Och med denna vackra kärlekssång är paradiset aldrig långt borta!
Lev väl!♥
Mitt paradis är platsen där många minnen samlas. Där varje sten, varje grässtrå är mig kärt. Och välbekant. Platsen där Systrarna Sjögren har tillbringat sina somrar. Sommarvik. Vårt paradis vid havet.
Men först ska jag kanske hitta en annan paradisisk plats. För sådana kan man ju samla på. Kanske i Italien...
Eller i Basel...I Schweiz finns många platser för mig! Och med denna vackra kärlekssång är paradiset aldrig långt borta!
Lev väl!♥
Högvarv!
Försöker packa. Blir mest ett virrvarr. Hjärnan på högvarv. Men längtar till Italien. Italiens sköna land, där små citroner gula...Men undrar samtidigt vad landet pysslade med nere i Sydafrika ikväll. Såg fotbollen med ett halvt öga.
Upp halv fem i morse. Mannen i mitt liv hade ett tåg att passa i Hudik och själv skulle jag vara igång kl sju.
Imorgon kan jag sova till fem! Jisses! Och vara igång på Högliden kl sju. Högliden, ungdomens danspalats i Glada Hudik. Idag kyrkolokal samt konferenslokaler. Och stadens vackraste utsikt.
Där fortsätter vi att fortbilda imorgon.
Hjärnan på högvarv. Nu en kopp rooibos och blunda!
Samt njuta en liten smula. Som min grodkompis ständigt gör!
Lev väl!♥
Upp halv fem i morse. Mannen i mitt liv hade ett tåg att passa i Hudik och själv skulle jag vara igång kl sju.
Imorgon kan jag sova till fem! Jisses! Och vara igång på Högliden kl sju. Högliden, ungdomens danspalats i Glada Hudik. Idag kyrkolokal samt konferenslokaler. Och stadens vackraste utsikt.
Där fortsätter vi att fortbilda imorgon.
Hjärnan på högvarv. Nu en kopp rooibos och blunda!
Samt njuta en liten smula. Som min grodkompis ständigt gör!
Lev väl!♥
Lära för livet!
Efter en helg fylld av studentsånger, mottagningar och unga glada människor, förbereder jag två intensiva dagar med 150 lärare. Fortbildningsdagar. Om entreprenöriellt lärande och vikten och nödvändigheten att använda arbetslivet som lärokälla. För att inte tala om vikten att skola och övrigt arbetsliv möts och får kunskap om varandra och varandras villkor.
Fortbildningspaketet innehåller 3 dagar varav en dag är en praodag för lärarna på en arbetsplats. Nu på måndag och tisdag är det föreläsningar, seminarier och workshop som görs före praodagen och även som uppföljning.
Ja, det är bara de sista förberedelserna jag sitter med nu. Finliret. Och mina egna föredrag.
Och för att känna sig så här glad på sin studentdag som Bella gör och någorlunda trygg med sina val i skolan behövs ett förhållningssätt till lärandet som andas mod. Det handlar om att skapa och våga. Vi behöver modiga pedagoger. Så att barns inneboende nyfikenhet bevaras och utvecklas, liksom vår initiativförmåga och självförtroende.
En glad och lycklig Bella 11 juni. Hon är snyggare i mina skor än vad jag är!!!
Lev väl!♥
Fortbildningspaketet innehåller 3 dagar varav en dag är en praodag för lärarna på en arbetsplats. Nu på måndag och tisdag är det föreläsningar, seminarier och workshop som görs före praodagen och även som uppföljning.
Ja, det är bara de sista förberedelserna jag sitter med nu. Finliret. Och mina egna föredrag.
Och för att känna sig så här glad på sin studentdag som Bella gör och någorlunda trygg med sina val i skolan behövs ett förhållningssätt till lärandet som andas mod. Det handlar om att skapa och våga. Vi behöver modiga pedagoger. Så att barns inneboende nyfikenhet bevaras och utvecklas, liksom vår initiativförmåga och självförtroende.
En glad och lycklig Bella 11 juni. Hon är snyggare i mina skor än vad jag är!!!
Lev väl!♥
Turbulent start!
För 14 år sedan låg hon på min mage med en bruten arm. Den tidiga morgon vi åkte in till BB kom regnet. Precis som idag, störtade det plötsligt ned.
Mickan, 14 år idag!
Men vad gör det när solen bryter fram på andra sätt. För 14 år sedan av en efterlängtad liten tjej. Med bruten arm. Idag av en 14-årig vulkantjej, som får världen att le med sitt leende. Och inga brutna armar!
Den där morgonen, den 12 juni, för 14 år sedan, var det rätt bråttom in till Glada Hudik och BB. För första gången i en graviditet, för mig, gick vattnet. Och det var inte lite vatten heller. Och visst kände jag något som kändes som en kullerbytta där inne. Men vulkanisk hade hon varit hela graviditeten. Och några dagar före hade de på BVC sagt att babyn låg med huvudet nedåt och att det inte fanns utrymme att röra sig på. De kände inte Mikaela Ottosson.
Så i full speed anlände vi till Hudik. Vid varje värk blev mannen i mitt livs högerfot ännu tyngre den där morgonen vid halv fem.
Babyn var på väg ut när jag kom in. Men en sköterska stelnade plötsligt till och sa "Men det här är ju en fot"
Som låg först och nedåt alltså. Varpå de sa att de måste försöka hejda förlossningen. Men då sa livet på en Pynne "Då får det vara, jag tror jag går hem." Eller hur! Roade miner och en mängd människor irrar runt i rummet. Jag får något som lugnar ned värkarna och plötsligt säger en sköterska "Monica, du har ju fött några barn före så säte borde inte vara något problem." Livet på en Pynne ilsknar till och nästan fräser, "Monica, det är min mamma. Hon ska inte föda." Det var inte mamma Monica de menade utan en kvinna som låg i rummet bredvid och också skulle föda. Hennes papper råkade i villervallan hamna inne hos mig. Vi kom sedan att dela rum, Monica och jag. Hon födde också en dotter efter två pojkar.
I vilket fall skulle jag nu få föda. Irritationen över det stoppade värkarbetet och tillståndet i övrigt gjorde att det gick rätt snabbt. Jag var lite arg! Men det är ju jag jämt.
En jourhavande barnläkare kom in i rummet och satte sig i en stol. Och fortsatte sova. En läkare och två stycken sköterskor stod framför mig. En bredvid och på en sida, mannen i mitt liv. Lite blek om nosen. För även om det gick rätt snabbt var det inte helt okomplicerat. När jag plötsligt frågar om något är ute får jag ett blekt "ja, en fot" till svar av mannen i mitt liv. Hon låg i spagat, den vulkaniska tjejen. Dessutom satt navelsträngen fast runt huvud och en arm. Två fötter ute. Men sedan ska då huvudet och armar ut och de sitter lite fast. Och nu är det bråttom.
Nu visar sig hierarkin inom vården. Och säkert även kunskap och erfarenhet. Barnmorskan som hade huvudansvaret förflyttades plötsligt och snabbt i sidled. Varvid även undersköterskan sidsteppades. Läkaren tog nämligen ett kliv inåt och med en snabb manöver var armarna fria och huvudet kunde pressas ut. Den snabba manövern resulterade i en bruten arm. Vilket i sin tur resulterade i att Mickans brutna arm förekom i medicinska rapporter och en vetenskaplig tidskrift. Ett sådant armbrott hade inte tidigare skådats på en baby.
Den sovande barnläkaren sov plötsligt inte längre. Han och mannen i mitt liv försvann ut med babyn. Tyst! Lite dramatiskt måste det vara i livets farstu. En sköterska kommer tillbaka och säger glädjestrålande "Nu skriker hon för full hals."
"Är det en hon, frågar den ömma modern, skeptiskt"
"Ja, säger den skrattande sköterskan. Det kan bli sådana också!!!
Idag 14 år senare, finns inga men av vare sig armbrott eller hierarkier hos den vulkaniska Mickan. Bara förberedelser för grillpartyt ikväll!
Och livet på en Pynne är bara så oändligt tacksam för dessa 14 år. Med en vulkanisk Mickan. Oavsett ålder.
Tack hjärtat, för att du gör livet lite omtumlande och för alla solstrålar.♥
Lev väl!♥
Mickan, 14 år idag!Men vad gör det när solen bryter fram på andra sätt. För 14 år sedan av en efterlängtad liten tjej. Med bruten arm. Idag av en 14-årig vulkantjej, som får världen att le med sitt leende. Och inga brutna armar!
Den där morgonen, den 12 juni, för 14 år sedan, var det rätt bråttom in till Glada Hudik och BB. För första gången i en graviditet, för mig, gick vattnet. Och det var inte lite vatten heller. Och visst kände jag något som kändes som en kullerbytta där inne. Men vulkanisk hade hon varit hela graviditeten. Och några dagar före hade de på BVC sagt att babyn låg med huvudet nedåt och att det inte fanns utrymme att röra sig på. De kände inte Mikaela Ottosson.
Så i full speed anlände vi till Hudik. Vid varje värk blev mannen i mitt livs högerfot ännu tyngre den där morgonen vid halv fem.
Babyn var på väg ut när jag kom in. Men en sköterska stelnade plötsligt till och sa "Men det här är ju en fot"
Som låg först och nedåt alltså. Varpå de sa att de måste försöka hejda förlossningen. Men då sa livet på en Pynne "Då får det vara, jag tror jag går hem." Eller hur! Roade miner och en mängd människor irrar runt i rummet. Jag får något som lugnar ned värkarna och plötsligt säger en sköterska "Monica, du har ju fött några barn före så säte borde inte vara något problem." Livet på en Pynne ilsknar till och nästan fräser, "Monica, det är min mamma. Hon ska inte föda." Det var inte mamma Monica de menade utan en kvinna som låg i rummet bredvid och också skulle föda. Hennes papper råkade i villervallan hamna inne hos mig. Vi kom sedan att dela rum, Monica och jag. Hon födde också en dotter efter två pojkar.
I vilket fall skulle jag nu få föda. Irritationen över det stoppade värkarbetet och tillståndet i övrigt gjorde att det gick rätt snabbt. Jag var lite arg! Men det är ju jag jämt.
En jourhavande barnläkare kom in i rummet och satte sig i en stol. Och fortsatte sova. En läkare och två stycken sköterskor stod framför mig. En bredvid och på en sida, mannen i mitt liv. Lite blek om nosen. För även om det gick rätt snabbt var det inte helt okomplicerat. När jag plötsligt frågar om något är ute får jag ett blekt "ja, en fot" till svar av mannen i mitt liv. Hon låg i spagat, den vulkaniska tjejen. Dessutom satt navelsträngen fast runt huvud och en arm. Två fötter ute. Men sedan ska då huvudet och armar ut och de sitter lite fast. Och nu är det bråttom.
Nu visar sig hierarkin inom vården. Och säkert även kunskap och erfarenhet. Barnmorskan som hade huvudansvaret förflyttades plötsligt och snabbt i sidled. Varvid även undersköterskan sidsteppades. Läkaren tog nämligen ett kliv inåt och med en snabb manöver var armarna fria och huvudet kunde pressas ut. Den snabba manövern resulterade i en bruten arm. Vilket i sin tur resulterade i att Mickans brutna arm förekom i medicinska rapporter och en vetenskaplig tidskrift. Ett sådant armbrott hade inte tidigare skådats på en baby.
Den sovande barnläkaren sov plötsligt inte längre. Han och mannen i mitt liv försvann ut med babyn. Tyst! Lite dramatiskt måste det vara i livets farstu. En sköterska kommer tillbaka och säger glädjestrålande "Nu skriker hon för full hals."
"Är det en hon, frågar den ömma modern, skeptiskt"
"Ja, säger den skrattande sköterskan. Det kan bli sådana också!!!
Idag 14 år senare, finns inga men av vare sig armbrott eller hierarkier hos den vulkaniska Mickan. Bara förberedelser för grillpartyt ikväll!
Och livet på en Pynne är bara så oändligt tacksam för dessa 14 år. Med en vulkanisk Mickan. Oavsett ålder.
Tack hjärtat, för att du gör livet lite omtumlande och för alla solstrålar.♥
Lev väl!♥
En klassiker
Igår morse pratade mannen i mitt liv med sin son David i säkert 15 minuter. Han fick inga svar men det är inget ovanligt. David är en sovsäck på morgnarna. Den väldigt sociale och pratsamme David är på morgnarna vad Goliat var för David!
Till saken hör att jag tidigare under natten, innan jag gick och la mig vid tolvsnåret, var in till David. Han pratade då mycket och högt i mobilen. Jag bad honom dämpa rösten och i bästa fall sova. Lite förundrad över att han var hemma i stort hela kvällen så här dagen före skolavslutningen. Och jag visste att han hade sovmorgon.
Jag gick och la mig och trodde nog att David också gjorde det. Eller ville tro,i alla fall.
För efter 15 minuters enmansshowprat igår morse ropar plötsligt mannen i mitt liv "Var är David?"
Ja, säger jag, du har ju pratat med honom i en kvart. Eller med vem har du pratat med?
En badmintontrunk, får jag till svar.
Storebror Marcus gör samma bedrift. Pratar med en trunk ett tag. Innan han försiktigt försöker vaska liv i sovsäcken! Prinsen och pumpan. Eller var det pumpan och prinsen?
Efter tolv förvandlades alltså David till en badmintontrunk i sängen. StorskojarDAvid.
Själv befann sig storskojaren hos en kompis och hade tittat på film hela natten.
Takterna sitter i. När David var tre-fyra år hämtades han på dagis av mormor. Det var vinter så overall på.
På väg hem erkänner plötsligt den lille mannen för sin mormor att han var så kissnödig och att en olycka skedde där och nu. Ojojoj, tänker säkert mormor. Men det ordnar sig. Väl hemma i hallen hos mormor tas alla kläder av. Mormor förundrad, för allt är ju torrt!
David plirar mot mormor och ler som bara David kan. "StorskojarDavid, säger den lille mannen mycket nöjt"
StorskojarDavid med sitt upphov!
Jag tror min lille prins kommer att landa på fötterna var än i livet han befinner sig. Aldrig villrådig!
Lev väl!♥
Den blomstertid nu kommer!
Skolavslutning en junikväll i Ljusdals Folkpark. Friskolan Vintergatan har många förmågor. En förmåga skolan har själv, är att lyfta fram varje elev. Du växer där. Vare sig du sjunger, spelar gitarr, har ordets gåva eller bara behöver bli stark i dig själv.
Sedan går det inte att komma ifrån att det finns många musikbegåvningar. Ett fantastiskt tal hölls av en av de avgående niondeklassarna. Han poängterade vikten av att vara ödmjuk och att vi alla har något som är speciellt.
Och de vågar stå där ensamma på scen framför en stor publik och vara sig själva. Många av dem har gått på Freinetskolan Tallbacken där det är en röd tråd i undervisningen. Att våga, att få vara sig själv och att stå inför andra människor och prata, sjunga, spela teater, berätta eller bara säga vad man tycker. Undervisning i skarpt läge! Lära för livet, för det är ju det, det handlar om. Eller som Tallbacken säger, "Lusten att lära". Då känns det meningsfullt. Då är inte skolan tråkig. För vad är det som man säger när man säger att den är tråkig. Det känns meningslöst! Och det gör det när man inte förstår varför eller inte ser sin egen roll i livets möjligheter.
Så till alla underbara barn och ungdomar som nu får sommarlov!
Det är din plats på jorden. Och du kan påverka den.
Du gör skillnad.
Och två ljuvliga varelser i livet på en Pynne fick sommarlov ikväll.
Mickan och David! Under äppeltrådet som nu "snöar"!
Lev väl!♥
Sedan går det inte att komma ifrån att det finns många musikbegåvningar. Ett fantastiskt tal hölls av en av de avgående niondeklassarna. Han poängterade vikten av att vara ödmjuk och att vi alla har något som är speciellt.
Och de vågar stå där ensamma på scen framför en stor publik och vara sig själva. Många av dem har gått på Freinetskolan Tallbacken där det är en röd tråd i undervisningen. Att våga, att få vara sig själv och att stå inför andra människor och prata, sjunga, spela teater, berätta eller bara säga vad man tycker. Undervisning i skarpt läge! Lära för livet, för det är ju det, det handlar om. Eller som Tallbacken säger, "Lusten att lära". Då känns det meningsfullt. Då är inte skolan tråkig. För vad är det som man säger när man säger att den är tråkig. Det känns meningslöst! Och det gör det när man inte förstår varför eller inte ser sin egen roll i livets möjligheter.
Så till alla underbara barn och ungdomar som nu får sommarlov!
Det är din plats på jorden. Och du kan påverka den.
Du gör skillnad.
Och två ljuvliga varelser i livet på en Pynne fick sommarlov ikväll.
Mickan och David! Under äppeltrådet som nu "snöar"!
Lev väl!♥
Wilma och sagor!
Wilmas knäckesticks med dill och lök eller vallmofrön gifte sig alldeles nyligen utmärkt med parmesan och min svartvinbärsmarmelad. Det är livet på en Pynne en onsdagkväll i juni. Med en god bok som jag blev rekommenderad av en kär vän, sittandes ute i mitt glashus, medan regnet sakta strilar ner i den varma sommarkvällen.
Det är viloläge som gäller efter besök hos min räddare i nöden eller om ni så vill, räddande ängel. Min massör. Hon säger strängt till mig efter varje besök att åk nu hem och gör INGENTING! Men läsa bör man. Vad tråkigt livet måste vara om man inte läser. Upptäcka nya världar, fantisera om livets oändliga möjligheter, möta kärleken och vänskapen, se livet från andra vinklar och vrår. Upptäcka att livet är rätt härligt, om än svårt ibland. Förstå andra kulturer, sätt att tänka, leva och älska. Livet på en Pynne skulle inte gå utan böcker.
Både Astrid och Einstein hävdade med bestämdhet att läsandet och framförallt läsandet av sagor var nyckeln till utveckling. Nyckeln till att växa som människa! Även om man är en liten lort! Läs sagor sa de. Och behövs det så läs mer sagor! Och mer...
På förmiddagen fick dottern och jag lära oss ett nytt medicinskt uttryck. Chiari typ 1! Fundera på det ni!
En mycket trevlig grekisk läkare förklarade för oss vad han tror att Mickans hemska huvudvärk kan bero på. Hennes magnetröntgen för en månad sedan visade att lilla hjärnan har ramlat ner en bit i hålrummet till stora. Visst låter det dramatiskt. Men det är medfött och innebär att bakre delen av huvudet är för trångt. Alltså knuffar kroppen själv ner lite delar så det blir bättre plats. Detta i sin tur kan resultera i värk och vill det sig illa mer värk i rygg och andra delar av kroppen som det trycker mot. Inget farligt men symptomen kan vara nog så jobbiga. Då kan man operera. Nu i kväll låg det ett meddelande i mitt mobilsvar från den sympatiske läkaren. Han hade redan varit i kontakt med Ackis (Neurokirurgen) i Uppsala och de ville titta närmare på detta. Han skulle höra av sig så fort han visste något mer. Snabb och effektiv personal! Och trevlig.
Mannen i mitt liv håller som vanligt så här års på att jobba slut på sig själv och till viss del också delar av sin familj. Deklarationstider! Say no more eller ett bättre uttryck från en av mina favoritserier, all time, "Don´t mention the war!" Och nere i soffan ligger turturduvor och ett stycke variant av barn spelar gitarr. Ett annat är på gigantiskt disco i Furuvik. Livet på en Pynne. All time!
Lev väl!♥
Det är viloläge som gäller efter besök hos min räddare i nöden eller om ni så vill, räddande ängel. Min massör. Hon säger strängt till mig efter varje besök att åk nu hem och gör INGENTING! Men läsa bör man. Vad tråkigt livet måste vara om man inte läser. Upptäcka nya världar, fantisera om livets oändliga möjligheter, möta kärleken och vänskapen, se livet från andra vinklar och vrår. Upptäcka att livet är rätt härligt, om än svårt ibland. Förstå andra kulturer, sätt att tänka, leva och älska. Livet på en Pynne skulle inte gå utan böcker.
Både Astrid och Einstein hävdade med bestämdhet att läsandet och framförallt läsandet av sagor var nyckeln till utveckling. Nyckeln till att växa som människa! Även om man är en liten lort! Läs sagor sa de. Och behövs det så läs mer sagor! Och mer...
På förmiddagen fick dottern och jag lära oss ett nytt medicinskt uttryck. Chiari typ 1! Fundera på det ni!
En mycket trevlig grekisk läkare förklarade för oss vad han tror att Mickans hemska huvudvärk kan bero på. Hennes magnetröntgen för en månad sedan visade att lilla hjärnan har ramlat ner en bit i hålrummet till stora. Visst låter det dramatiskt. Men det är medfött och innebär att bakre delen av huvudet är för trångt. Alltså knuffar kroppen själv ner lite delar så det blir bättre plats. Detta i sin tur kan resultera i värk och vill det sig illa mer värk i rygg och andra delar av kroppen som det trycker mot. Inget farligt men symptomen kan vara nog så jobbiga. Då kan man operera. Nu i kväll låg det ett meddelande i mitt mobilsvar från den sympatiske läkaren. Han hade redan varit i kontakt med Ackis (Neurokirurgen) i Uppsala och de ville titta närmare på detta. Han skulle höra av sig så fort han visste något mer. Snabb och effektiv personal! Och trevlig.
Mannen i mitt liv håller som vanligt så här års på att jobba slut på sig själv och till viss del också delar av sin familj. Deklarationstider! Say no more eller ett bättre uttryck från en av mina favoritserier, all time, "Don´t mention the war!" Och nere i soffan ligger turturduvor och ett stycke variant av barn spelar gitarr. Ett annat är på gigantiskt disco i Furuvik. Livet på en Pynne. All time!
Lev väl!♥
Uppsalaår!
Min livsresa som jag av och till berättat om, slutade sist vid ett brutet förhållande. Ja, förlovning t o m. Någon av barnen hittade förresten den ringen för några år sedan och undrade vad i hela friden det var. Tja, en enkel liten förlovningsring från anno 1987. Tror jag. Var sak har sin tid! Den får vara kvar som ett minne. Ett minne på livet på en Pynne. Och erfarenhet rikare.
Men innan dess hade jag i Uppsala provat på en del olika typer av studier. Juristlinjen med busnelkjolar och vissa vänner för livet. Tyska med människor som jag idag undrar vad de gör och knappt kommer ihåg. Jo, vissa, hon från Norrköping självklart, hon från Linköping, självklart, som hade jobbat i Köln och var förlovad med en kanadensare. Undrar om den ringen sitter på ett finger eller ligger i en garderob? Och så hon från Enköping med alla hästar.
Så kom Kulturvetarlinjen med många olika grupper och människor. Men ett minnesvärt inslag var timmarna högst upp på Carolina med min grupp i litteraturvetenskap A och Stefan Mählqvist. När vi traskade upp för trapporna nynnade vi "ninaninani..."
I slutet av min studiekarriär i Uppsala gick jag Poppius Journalistskola i Stockholm och jobbade samtidigt på ett bokförlag i huvudstaden. Fantastiska erfarenheter för livet på en Pynne. Och roliga! Bland det bästa jag minns från Stockholmstiden var mina morgonpromenader från tåget till bokförlaget på Östermalm. Oavsett årstid, en resa i tid och rum.
Men det som framförallt präglade mina Uppsalaår var GH-nation. Gästrike-Hälsinge nation. Som jag säkert sagt så var det inte bara fest. För fest var det. Det var en utbildning i, om man vill vara pretentiös, social kompetens. Därmed inte sagt att undertecknad är fullärd. Tvärtom, det är att lära för livet. Men nationslivet i Uppsala erbjuder många möjligheter. All föreningsverksamhet som finns inom nationerna. Alla förtroendeuppdrag. Alla extrajobb och kontakter. Ett nätverksbyggande i kolossalformat, om man ska vara ärlig.
När jag flyttade till Uppsala så var nog första terminen mycket av en upptäcktsresa. I universitetsstudiernas värld och Uppsalas nationsvärld. Det vill säga, det sistnämnda var mest då party!
Men plötsligt var jag anmäld till en kockutbildning på GH. Mina vänner Birgitta (Gurks) och Anders, givetvis ett par då, men inte nu, anmälde mig. Och på den vägen bar det! Min första gåsmiddag minns jag med en stilla förundran. Inringd av kökschef och skulle jobba med två garvade killar till kockar och nationsrävar. Jag, lilla jag, fick order eller uppdraget, att göra desserten. Efterrätten på en gåsmiddag är skånsk äppelkaka med vaniljsås. Hur svårt kan det vara? Till 200 personer. Men de garvade nationsrävarna tog mig under sina vingars beskydd. Dvs, de anförtrodde mig hela förtroendet. De litade på mig. Eller också var det helt ute i det blå! Jag fixade det. Dessutom blev den god. Äppelkakan alltså!
Så var jag igång. Jobbade mycket på GH under alla Uppsalaår. Både med förtroendeuppdrag och extrajobb. Baren, köket, servisen har livet på en Pynne sett mycket av. Servitris, kock, kökschef men också bibliotekarie har haft den äran!
1989 fick jag förtroendet som förste kurator, 1Q. Kan liknas vid ett vd-uppdrag för ett företag med knappt 2000 anställda. Bland det bästa och nyttigaste jag gjort. Visst var det mycket fest, men mycket kompetenshöjande. Och mycket socialt.
Dessutom kan man göra avtryck på många sätt. Förutom att det finns ett porträtt på GH av mig, signerat Staffan Stollar, Staffan Lindén, så finns det en pall också. Eller den fanns åtminstone. KockPälle på GH införskaffade en pall till lilla mig. Några år efter att jag lämnat Uppsala jobbade min yngsta syster Hanna rätt mycket där och när hon kommer in i köket hör hon hur någon ropar efter "Pynnepallen". Hanna frågar vad de menar och får till svar, på ett väldigt självklart sätt, "Pynnepallen". Hanna frågar om de vet varför den heter så. Nää, ingen aning får hon till svar. " Men den heter så". Man kan göra avtryck på olika sätt. Som sagt var!
Norrlands nation och GH nation brukade också alltid ha fester ihop. Dvs, kuratel och klubbverk, de som var förtroendevalda och jobbade på heltid eller deltid med olika uppdrag. 1989 var inget undantag. Och på det sättet möttes Jämtland och Hälsingland. Dunderklumpen och Hälsingestintan!
Det vackra gula huset på Trädgårdsgatan!
Och livsresan fortsatte!
Lev väl!♥
Men innan dess hade jag i Uppsala provat på en del olika typer av studier. Juristlinjen med busnelkjolar och vissa vänner för livet. Tyska med människor som jag idag undrar vad de gör och knappt kommer ihåg. Jo, vissa, hon från Norrköping självklart, hon från Linköping, självklart, som hade jobbat i Köln och var förlovad med en kanadensare. Undrar om den ringen sitter på ett finger eller ligger i en garderob? Och så hon från Enköping med alla hästar.
Så kom Kulturvetarlinjen med många olika grupper och människor. Men ett minnesvärt inslag var timmarna högst upp på Carolina med min grupp i litteraturvetenskap A och Stefan Mählqvist. När vi traskade upp för trapporna nynnade vi "ninaninani..."
I slutet av min studiekarriär i Uppsala gick jag Poppius Journalistskola i Stockholm och jobbade samtidigt på ett bokförlag i huvudstaden. Fantastiska erfarenheter för livet på en Pynne. Och roliga! Bland det bästa jag minns från Stockholmstiden var mina morgonpromenader från tåget till bokförlaget på Östermalm. Oavsett årstid, en resa i tid och rum.
Men det som framförallt präglade mina Uppsalaår var GH-nation. Gästrike-Hälsinge nation. Som jag säkert sagt så var det inte bara fest. För fest var det. Det var en utbildning i, om man vill vara pretentiös, social kompetens. Därmed inte sagt att undertecknad är fullärd. Tvärtom, det är att lära för livet. Men nationslivet i Uppsala erbjuder många möjligheter. All föreningsverksamhet som finns inom nationerna. Alla förtroendeuppdrag. Alla extrajobb och kontakter. Ett nätverksbyggande i kolossalformat, om man ska vara ärlig.
När jag flyttade till Uppsala så var nog första terminen mycket av en upptäcktsresa. I universitetsstudiernas värld och Uppsalas nationsvärld. Det vill säga, det sistnämnda var mest då party!
Men plötsligt var jag anmäld till en kockutbildning på GH. Mina vänner Birgitta (Gurks) och Anders, givetvis ett par då, men inte nu, anmälde mig. Och på den vägen bar det! Min första gåsmiddag minns jag med en stilla förundran. Inringd av kökschef och skulle jobba med två garvade killar till kockar och nationsrävar. Jag, lilla jag, fick order eller uppdraget, att göra desserten. Efterrätten på en gåsmiddag är skånsk äppelkaka med vaniljsås. Hur svårt kan det vara? Till 200 personer. Men de garvade nationsrävarna tog mig under sina vingars beskydd. Dvs, de anförtrodde mig hela förtroendet. De litade på mig. Eller också var det helt ute i det blå! Jag fixade det. Dessutom blev den god. Äppelkakan alltså!
Så var jag igång. Jobbade mycket på GH under alla Uppsalaår. Både med förtroendeuppdrag och extrajobb. Baren, köket, servisen har livet på en Pynne sett mycket av. Servitris, kock, kökschef men också bibliotekarie har haft den äran!
1989 fick jag förtroendet som förste kurator, 1Q. Kan liknas vid ett vd-uppdrag för ett företag med knappt 2000 anställda. Bland det bästa och nyttigaste jag gjort. Visst var det mycket fest, men mycket kompetenshöjande. Och mycket socialt.
Dessutom kan man göra avtryck på många sätt. Förutom att det finns ett porträtt på GH av mig, signerat Staffan Stollar, Staffan Lindén, så finns det en pall också. Eller den fanns åtminstone. KockPälle på GH införskaffade en pall till lilla mig. Några år efter att jag lämnat Uppsala jobbade min yngsta syster Hanna rätt mycket där och när hon kommer in i köket hör hon hur någon ropar efter "Pynnepallen". Hanna frågar vad de menar och får till svar, på ett väldigt självklart sätt, "Pynnepallen". Hanna frågar om de vet varför den heter så. Nää, ingen aning får hon till svar. " Men den heter så". Man kan göra avtryck på olika sätt. Som sagt var!
Norrlands nation och GH nation brukade också alltid ha fester ihop. Dvs, kuratel och klubbverk, de som var förtroendevalda och jobbade på heltid eller deltid med olika uppdrag. 1989 var inget undantag. Och på det sättet möttes Jämtland och Hälsingland. Dunderklumpen och Hälsingestintan!
Det vackra gula huset på Trädgårdsgatan!Och livsresan fortsatte!
Lev väl!♥
Litet minne!
Mitt första SMS idag fick jag av min goa vän Karin. På väg till jobbet i Glada Hudik. Hon åkte buss idag. Vid infarten till Glada Hudik var det poliskontroll. Check, livet på en Pynne. Tas tacksamt emot.
När jag själv rullade in i Glada Hudik idag, ca en timme efter Karin, och inte ertappad av lagens långa arm, ler jag. Jag ler åt skylten vid Diana Anderssonrondellen. Diana är en karismatisk och skicklig konstnär från Delsbo. Hennes konst pryder rondellen. Kanske inte en av hennes mest älskade. Men jag ler i alla fall. En stor skylt med Glada Hudikteatern välkomnar Glada Hudikteatern hem. Hem från Broadway och New York. Jag ler. Och blir rörd över dessa mäniskors resa. En livsresa på många sätt och vis.
Idag tappade jag bort en liten pinne. En viktig, eller i alla fall behövlig, bit av livet på en Pynne, var plötsligt borta. Ett USBminne anno 2010 försvinner och livet blir lite jobbigt ett tag! I alla fall jobblivet. Fick köra en gammal hederlig muntlig variant. Gick utmärkt. Som tur är har jag alltid backup på alla möjliga sätt. Ifall saker försvinner, vilket de gör titt som tätt.
Tur att inte minnet försvinner lika lätt. Eller lika mycket. Jag vet inte längre. Jag har alltid haft lätt för att komma ihåg. Idag, läs nuförtiden, försvinner det mesta. Kroppen har ett fantastiskt sätt att säga till. Inte bara att du börjar bli till åren Pynne utan också att du behöver inte komma ihåg allt. Let go! Nyttigt och befriande.
Mais, je ne regrette rien!
Lev väl!♥
När jag själv rullade in i Glada Hudik idag, ca en timme efter Karin, och inte ertappad av lagens långa arm, ler jag. Jag ler åt skylten vid Diana Anderssonrondellen. Diana är en karismatisk och skicklig konstnär från Delsbo. Hennes konst pryder rondellen. Kanske inte en av hennes mest älskade. Men jag ler i alla fall. En stor skylt med Glada Hudikteatern välkomnar Glada Hudikteatern hem. Hem från Broadway och New York. Jag ler. Och blir rörd över dessa mäniskors resa. En livsresa på många sätt och vis.
Idag tappade jag bort en liten pinne. En viktig, eller i alla fall behövlig, bit av livet på en Pynne, var plötsligt borta. Ett USBminne anno 2010 försvinner och livet blir lite jobbigt ett tag! I alla fall jobblivet. Fick köra en gammal hederlig muntlig variant. Gick utmärkt. Som tur är har jag alltid backup på alla möjliga sätt. Ifall saker försvinner, vilket de gör titt som tätt.
Tur att inte minnet försvinner lika lätt. Eller lika mycket. Jag vet inte längre. Jag har alltid haft lätt för att komma ihåg. Idag, läs nuförtiden, försvinner det mesta. Kroppen har ett fantastiskt sätt att säga till. Inte bara att du börjar bli till åren Pynne utan också att du behöver inte komma ihåg allt. Let go! Nyttigt och befriande.
Mais, je ne regrette rien!
Lev väl!♥
Förlorad utsikt!
Har bytt arbetsrum idag. På jobbet alltså. Tror det rörde sig om en sträcka på 7 meter. Men tvärs över korridoren. In mot gården. Min vackra terapeutiska utsikt mot Lillfjärden försvinner. Vad ska jag nu vila ögonen på när ögonen måste vila?
Det gick i vilket fall geschwint att flytta. Snabbt och effektivt var jag på plats. Vaktmästarna hade ett digert jobb med mitt skrivbord. Tungt är bara förnamnet. Och givetvis gled det av vad den nu heter maskinen som hjälpte till att lyfta och skjutsa bordet. Tur inga tår var i vägen. Carina i rummet bredvid störtade ut och undrade om någon låg mosad under. Men inget annat än lite damm och möjligtvis någon stackars mygga som inte hann undan. Säkert en harpestmygga sa hon hämndlystet.
Och bordet höll! Sedan följde några timmar med att ställa i ordning. Och tack lov visade sig solen och sken in så förföriskt på mig och min arbetsplats. Då kändes innergården inte så innergårdig längre och mitt nya rum badade i sol och ouppackade lådor. Lillfjärden finns på andra sidan korridoren. Och jag kan faktiskt gå ut och ta en tur runt fjärden om jag behöver mycket vattenterapi. 
Lillfjärden i Glada Hudik!
Nere vid Möljen och kanalen!
Lev väl!♥
Neeej!
Ordet var laddat med en återhållsam ångest. Samtidigt lät det som om ansiktet log. Ordet yttrades av min äldste i morse när han kom upp och såg LjP förstasida. Själv var jag på övervåningen och hade lagt tidningen på köksbordet så han inte skulle missa den. Hur sen han än var!
Vad det var som gav det lätt ångestladdade nejet, var en bild på sonen kyssandes sin flickvän strax före studentbalen i lördags. De såg så rara och förälskade ut att moderhjärtat log lite extra.
LjP hade valt att följa Bella, the girlfriend, under hennes baldag. Hennes förberedelser till baldrottning. Och givetvis fick de med ett stycke pojkvän på köpet. Eller hur de mutade honom förtäljer inte historien. Vackert så.
Därav den rara bilden. Men som sagt, det lät som om ansiktet log när han väste fram sitt Neej!
Ja, se den kärleken, den kärleken och studenten, studenten...
Lite regn så här på seneftermiddagen kunde inte ha kommit lämpligare för alla oss allergiker. Rensar både kärl, lungor, övriga organ i kroppen samt naturen själv! Friskt och vackert!
Lev väl!♥
Vad det var som gav det lätt ångestladdade nejet, var en bild på sonen kyssandes sin flickvän strax före studentbalen i lördags. De såg så rara och förälskade ut att moderhjärtat log lite extra.
LjP hade valt att följa Bella, the girlfriend, under hennes baldag. Hennes förberedelser till baldrottning. Och givetvis fick de med ett stycke pojkvän på köpet. Eller hur de mutade honom förtäljer inte historien. Vackert så.
Därav den rara bilden. Men som sagt, det lät som om ansiktet log när han väste fram sitt Neej!
Ja, se den kärleken, den kärleken och studenten, studenten...Lite regn så här på seneftermiddagen kunde inte ha kommit lämpligare för alla oss allergiker. Rensar både kärl, lungor, övriga organ i kroppen samt naturen själv! Friskt och vackert!
Lev väl!♥
Du gamla du fria...i det förlovade landet!
Tre gånger favvo på livet på en Pynne! Eller 3x3x3!
Lev väl!♥
Lev väl!♥
Människovärde!
Det som började med en kurs i skoknytning kom att bli, förmodligen, ett av världens märkligaste och häftigaste teaterprojekt. Idag spelar de på Broadway. Glada Hudikteatern är ett mönster av kärlek för hur människor utanför gängse ramar integreras.
Nyheterna på TV visade nyss ett reportage om deras segertåg i New York. Ett gäng normalstörda och utvecklingsstörda från Glada Hudik visar världen vad medmänsklighet och livskurage är.
120 000 svenskar har sett deras föreställning "Elvis". Ericsson är jättesponsorn. Och detta var före nuvarande vd:n, Glada Hudiksonen Weppis. 120 000 svenskar ser normalstörda och utvecklingsstörda spela teater. För 50 år sedan satt delar av ensemblen undangömda. Fick inte visas för världen.
Delsbosonen Pär Johansson nådde inte lika långt i sina fotbollsambitioner som polaren Brolin. Men om Brolin fick vara med i världslaget så fick Johansson vara med i ett socialt entreprenörsskapsprojekt i världsklass. Utan dess like!
Ett av Johanssons första uppdrag inom den kommunala omsorgen 1996 var, att följa med de utvecklingsstörda på skoknytarkurs. Det hade de gjort i åtta år. Och vissa visste fortfarande inte hur man gjorde. Johansson gick och köpte kardborreband till hela bunten. Viktigare saker fanns att göra. Som att spela teater. Resten är historia.
Jag har hört Johansson föreläsa ett flertal gånger. Och är det någonting jag tagit fasta på så är det hans tro på människan. Hans tro på att allt går. Hans tro på att alla människor är värda sitt liv. Ett rikt liv. Hans tro på att människor kan, om de bara får chansen. Och att vi kan på olika sätt. Men alla sätt är värda en tro. En tro på människan. En tro på möjligheter, medmänsklighet och livskurage. Sämre integrationsminister kunde vi få!
Min gamla kollega och vän Gunilla säger om sin dotter Maja i Glada Hudikteatern, "Tidigare var Maja ofta ledsen, sorgsen och sluten. Idag frågar hon istället; "Mamma, vilka fler än jag är det som har 47 kromosomer?" "
Vilket egentligen ska vara ett självklart sätt att få bli sedd, hörd och bekräftad på. Men som inte är ett dugg självklart för många utanför samhällets gängse ramar. Fast det är 2010.
Glada Hudikteatern har gjort skillnad.
Dessutom finns det en poäng när Toralf, som spelar Elvis, möter kronprinsessan Victoria, efter en spelning på Cirkus och frågar, efter att ha gett henne en stor kram; "Tjena bruden, din farsa är kung va? Jaa, svarar Victoria. Du, det är jag med, svarar Toralf."
En poäng som andas livskurage och människovärde!
Så här till nationaldagens ära ett litet klipp som andas...jaa, medmänsklighet och livskurage !
Lev väl!♥
Nyheterna på TV visade nyss ett reportage om deras segertåg i New York. Ett gäng normalstörda och utvecklingsstörda från Glada Hudik visar världen vad medmänsklighet och livskurage är.
120 000 svenskar har sett deras föreställning "Elvis". Ericsson är jättesponsorn. Och detta var före nuvarande vd:n, Glada Hudiksonen Weppis. 120 000 svenskar ser normalstörda och utvecklingsstörda spela teater. För 50 år sedan satt delar av ensemblen undangömda. Fick inte visas för världen.
Delsbosonen Pär Johansson nådde inte lika långt i sina fotbollsambitioner som polaren Brolin. Men om Brolin fick vara med i världslaget så fick Johansson vara med i ett socialt entreprenörsskapsprojekt i världsklass. Utan dess like!
Ett av Johanssons första uppdrag inom den kommunala omsorgen 1996 var, att följa med de utvecklingsstörda på skoknytarkurs. Det hade de gjort i åtta år. Och vissa visste fortfarande inte hur man gjorde. Johansson gick och köpte kardborreband till hela bunten. Viktigare saker fanns att göra. Som att spela teater. Resten är historia.
Jag har hört Johansson föreläsa ett flertal gånger. Och är det någonting jag tagit fasta på så är det hans tro på människan. Hans tro på att allt går. Hans tro på att alla människor är värda sitt liv. Ett rikt liv. Hans tro på att människor kan, om de bara får chansen. Och att vi kan på olika sätt. Men alla sätt är värda en tro. En tro på människan. En tro på möjligheter, medmänsklighet och livskurage. Sämre integrationsminister kunde vi få!
Min gamla kollega och vän Gunilla säger om sin dotter Maja i Glada Hudikteatern, "Tidigare var Maja ofta ledsen, sorgsen och sluten. Idag frågar hon istället; "Mamma, vilka fler än jag är det som har 47 kromosomer?" "
Vilket egentligen ska vara ett självklart sätt att få bli sedd, hörd och bekräftad på. Men som inte är ett dugg självklart för många utanför samhällets gängse ramar. Fast det är 2010.
Glada Hudikteatern har gjort skillnad.
Dessutom finns det en poäng när Toralf, som spelar Elvis, möter kronprinsessan Victoria, efter en spelning på Cirkus och frågar, efter att ha gett henne en stor kram; "Tjena bruden, din farsa är kung va? Jaa, svarar Victoria. Du, det är jag med, svarar Toralf."
En poäng som andas livskurage och människovärde!
Så här till nationaldagens ära ett litet klipp som andas...jaa, medmänsklighet och livskurage !
Lev väl!♥
Vad är väl en bal på slottet...
...mot en bal på Järvsöbaden.
Men först under äppelträdet hemma på Aspgatan!
Bella och Marcus!
Marcus, Bella och Johan, Bellas bror!
Järvsöbaden badade i sol och glada unga människor. Och en hel del glada, rörda, halvgamla och helgamla människor.
Vissa, läs Marcus och Bella, anländer i en Bubbla!
Andra anländer så här
eller varför inte så här...
... med dessa hästkrafter
eller den riktiga hästkraften...
Men röda mattan ska vi alla gå på!
Syster och bror Wendin med respektive!
Middagen väntar inne på "Baden" men först gruppfotografering!
La bella donna Isabella längst ned till vänster!
...och på fötterna mina skor...stadigt förankrade i myllan...trots sina cm...
och härliga Gerd, som med sitt leende ser till att alla bekymmer får hicka och dör! Här med sin vackra Sara. Gerdan och jag som aldrig fick vara med om någon sådan här bal!
Men vad är väl en bal på slottet...
Lev väl!♥
Men först under äppelträdet hemma på Aspgatan!
Bella och Marcus!
Marcus, Bella och Johan, Bellas bror!
Järvsöbaden badade i sol och glada unga människor. Och en hel del glada, rörda, halvgamla och helgamla människor.
Vissa, läs Marcus och Bella, anländer i en Bubbla!
Andra anländer så här
eller varför inte så här...
... med dessa hästkrafter
eller den riktiga hästkraften...
Men röda mattan ska vi alla gå på!
Syster och bror Wendin med respektive!
Middagen väntar inne på "Baden" men först gruppfotografering!
La bella donna Isabella längst ned till vänster!
...och på fötterna mina skor...stadigt förankrade i myllan...trots sina cm...
och härliga Gerd, som med sitt leende ser till att alla bekymmer får hicka och dör! Här med sin vackra Sara. Gerdan och jag som aldrig fick vara med om någon sådan här bal!
Men vad är väl en bal på slottet...
Lev väl!♥
Det var en kväll i juni...
Ljusdals camping, Torun! Svarade min syster en gång i tiden när hon jobbade som turistvärdinna på just campingen. Rösten i andra änden, "Finns det camping på Torön?" Han blandade ihop korten lite, den campingbenägne mannen.
En försommarkväll på Torön! Utan camping!
Torön är ett ställe i Ljusnan söder om Järvsö. På min tid, dvs som ung eller yngre, fanns det ingen bro över till ön. Det var flotte som gällde. Och vissa incidenter inträffade alltid. Framför allt, alltid, när folk skulle tillbaka från partajandet på ön. Idag finns en gångbro över. Smidigt som bara den. Och på ön en restaurang, småbåtshamn, bad mm. Känslan av att sitta vid eller snarare på vattnet en ljummen sommarkväll och äta gott, och dessutom få livemusik som grädde på moset, är oslagbar. Blev bjuden som bihang av LjP igår till Torön. Massor av annonsörer bjöds in av husorganet till en kväll på vattnet. Mycket skratt och mycket god mat! Buss hemåt i midnatten. En kväll i juni...
Mannen i mitt liv upp i ottan för att ytterligare ha en dag i Järvsö Bergcykelpark. Vädret det bästa som går att få! Backen öppnade igår och invigs imorgon på nationaldagen. Massor med folk igår och en kortläsare som strejkade. Problem är till för att lösas. Ännu mer folk idag, så när jag är ute och inhandlar diverse studentpresenter ringer det. "Kan du komma, så vore det bra!" Jag hade lovat att jobba i köket imorgon men det blev några timmar idag också. Roliga timmar! Extra roligt med folk som blir lite stressade när kön ringlar lång. Då rinner mitt adrenalin till och jag trivs! Därför älskar jag nog både köks- och tidningsvärlden. Lite kniven på strupen och deadline förgyller livet på en Pynne!
Nu ska jag snart fotografera ett balpar. Det hänger en underbart vacker röd balklänning på min sovrumsdörr. Marcus flickvän Isabelles. Hon kommer att bli så vacker. Jag har också en röd balklänning i mina gömmor bland många andra balklänningar. Det var ju vardagsmat i Uppsala. Baler och klänningar! Många roliga minnen ryms i mina klänningar. Frågan är om jag ryms längre! Det är studentbal på Järvsöbaden ikväll. Studenten Isabelle ska eskorteras av Marcus. Student ifjol. Så i det här vädret tänkte jag, Mickan, min goa vän Gerd och hennes Hanna åka till Järvsö ytterligare en sväng. Till Baden och titta på alla vackra, glada unga människor, som vår Marcus, hans Isabelle och Gerds Sara.
Och ytterligare en underbar kväll i juni väntar...
"Han tog av sig sin kavaj..."
Lev väl!♥
En försommarkväll på Torön! Utan camping!Torön är ett ställe i Ljusnan söder om Järvsö. På min tid, dvs som ung eller yngre, fanns det ingen bro över till ön. Det var flotte som gällde. Och vissa incidenter inträffade alltid. Framför allt, alltid, när folk skulle tillbaka från partajandet på ön. Idag finns en gångbro över. Smidigt som bara den. Och på ön en restaurang, småbåtshamn, bad mm. Känslan av att sitta vid eller snarare på vattnet en ljummen sommarkväll och äta gott, och dessutom få livemusik som grädde på moset, är oslagbar. Blev bjuden som bihang av LjP igår till Torön. Massor av annonsörer bjöds in av husorganet till en kväll på vattnet. Mycket skratt och mycket god mat! Buss hemåt i midnatten. En kväll i juni...
Mannen i mitt liv upp i ottan för att ytterligare ha en dag i Järvsö Bergcykelpark. Vädret det bästa som går att få! Backen öppnade igår och invigs imorgon på nationaldagen. Massor med folk igår och en kortläsare som strejkade. Problem är till för att lösas. Ännu mer folk idag, så när jag är ute och inhandlar diverse studentpresenter ringer det. "Kan du komma, så vore det bra!" Jag hade lovat att jobba i köket imorgon men det blev några timmar idag också. Roliga timmar! Extra roligt med folk som blir lite stressade när kön ringlar lång. Då rinner mitt adrenalin till och jag trivs! Därför älskar jag nog både köks- och tidningsvärlden. Lite kniven på strupen och deadline förgyller livet på en Pynne!
Nu ska jag snart fotografera ett balpar. Det hänger en underbart vacker röd balklänning på min sovrumsdörr. Marcus flickvän Isabelles. Hon kommer att bli så vacker. Jag har också en röd balklänning i mina gömmor bland många andra balklänningar. Det var ju vardagsmat i Uppsala. Baler och klänningar! Många roliga minnen ryms i mina klänningar. Frågan är om jag ryms längre! Det är studentbal på Järvsöbaden ikväll. Studenten Isabelle ska eskorteras av Marcus. Student ifjol. Så i det här vädret tänkte jag, Mickan, min goa vän Gerd och hennes Hanna åka till Järvsö ytterligare en sväng. Till Baden och titta på alla vackra, glada unga människor, som vår Marcus, hans Isabelle och Gerds Sara.
Och ytterligare en underbar kväll i juni väntar...
"Han tog av sig sin kavaj..."
Lev väl!♥
Var sak har sin tid!
"Och här ligger jag och duger." Skrev Bob Hansson en gång!
Erika Larsdotter Thimrén duger bra hon med! Hon strålade i Babel. Att få ett hedersomnämnande för en dikt och få den uppläst av Helena Brodin i TV duger bra. Och Ljusdal nämndes. Det är inte bara Erik "danskungen" Hamrén som kan namedroppa. Att dessutom skriva en dikt om termosar och få den att drypa av svartsjuka och passion kräver sin kvinna! Erika satt bra och dög! Erika var Krakels första utställare. På Krakel hade vi alltid en månadsutställning. Det kunde vara målningar, foto, textil, keramik eller vilket skapande som helst. Och Erika var den första.
Jag känner att livet på en Pynne strålar ikväll också. Jag har just fått veta att jag blivit antagen till en fortbildningskurs på Poppius Journalistskola. Det är alltid bra att fortbilda sig. Man kanske ska göra det lite oftare och konsekventare än jag gör bara. Nog har jag fortbildat mig genom åren, men kanske inte alltid i det jag har behövt. Eller önskat innerst inne! Men allt har en mening. Vad är det annars för mening!
1988 gick jag Poppius grundutbildning. Parallellt med att jag var på ett bokförlag i Stockholm och studerade litteraturvetenskap i Uppsala. När den var färdig tänkte jag söka vidare till fortsättning på Poppius, reportagekursen. Saker kom emellan. Det tog exakt...22 år. Nu i höst ska den bli av. Var sak har sin tid. Och i detta sammanhang får den meningen en nästan överjordisk betydelse. 22 år! Jisses.
Lev väl!♥
Glad, gladare, gladast!
De blånande bergen!
Dina färger var blå!
Tja, vad ska jag säga.
Ett litet bildspel till Sveriges vackraste landskap och till tonerna av Engmans Kapells "Hälsingevind".
Iggesund förlåtet!
Lev väl!♥
Elsa - aptit på livet i hundra år!
Idag fyller Elsa Hedenquist, född Liljeqvist, 100 år. Det gör hon i sin himmel. Eller var hon just nu är. Om jag får gissa sitter hon på ett kondis, dricker kaffe, äter bakelser och njuter.
Elsa är min mormor. Min vackra, roliga, knepiga, kloka, underfundiga, vansinniga, livsnjutande mormor!
LillElsa 15 år!
Elsa dog bara några veckor före sin 90-årsdag för 10 år sedan. Hon dog stillsamt. Hon var klar och ville till morfar. Och till sina föräldrar och storasyster. Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv. Ett liv fyllt av upplevelser, smärtsamma som glädjerika.
Elsa växte upp i Glada Hudik. I ett av Hudiks vackraste hus, Håstaudde. Jag åker ofta en omväg bara för att titta på huset. Där var gammelmorfar David stadsläkare. Gammelmormor Elsa var sjuksköterska. Och LillElsa växte upp med två systrar, en äldre och en yngre. Om StorElsa sas det att hon var så vacker och underbar att hennes blivande svärsöner gifte sig med döttrarna när de inte kunde få henne. Jaja, jag vet och tror att döttrarna var lika vackra, kloka och underbara.
LillElsa som nybliven sjuksköterska!
LillElsa blev också sjuksköterska. Och träffade Göte från Okna, Hejbovik, vid Glan utanför Norrköping. Då studerade de bägge i Uppsala. Uppsala blev deras slutstation också i detta livet. Däremellan hade de varit ute i världen. I Wien, i Genève, i Stockholm och Norrköping. Göte också i New York, London och Jerusalem. Otaliga resor och äventyr rikare.
Elsa dog fyra år efter Göte. Fyra år av en stilla längtan men också fortsatt nyfikenhet på allt det livet medförde.
LillElsa och tre barnbarnsbarn på Götes begravningsdag.
Av mormor Elsa fick jag aptiten på att gå på kondis, mer för miljöerna och grejen än att äta bakelser, aptiten på mat överhuvudtaget, aptit på att utforska nya saker och människor, aptit på frågesporter och det vackra i livet. Inga motsatsförhållanden där inte. Klokhet, medmänsklighet och skönhet förenat.
Den vackra tevagnen som jag har i min ägo, och som jag har suttit vid åtskilliga gånger och kvällsfikat hos mormor och morfar, köpte mormor på Svenskt Tenn, efter att ha sparat länge. På väg hem från Svenskt Tenn på Strandvägen passerar hon Dramaten och löpsedlarna där basunerar ut att Dag Hammarskjöld har blivit dödad i en flygplanskrasch. Tingens historia!
Mormor och morfar somnade alltid efter att ha hållit varandra i händerna. Kväll efter kväll. Även när de inte var fysiskt nära varandra.
Älskade mormor. Grattis till hundra år av glädje och aptit på livet!
Lev väl!♥
Elsa är min mormor. Min vackra, roliga, knepiga, kloka, underfundiga, vansinniga, livsnjutande mormor!
LillElsa 15 år!Elsa dog bara några veckor före sin 90-årsdag för 10 år sedan. Hon dog stillsamt. Hon var klar och ville till morfar. Och till sina föräldrar och storasyster. Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv. Ett liv fyllt av upplevelser, smärtsamma som glädjerika.
Elsa växte upp i Glada Hudik. I ett av Hudiks vackraste hus, Håstaudde. Jag åker ofta en omväg bara för att titta på huset. Där var gammelmorfar David stadsläkare. Gammelmormor Elsa var sjuksköterska. Och LillElsa växte upp med två systrar, en äldre och en yngre. Om StorElsa sas det att hon var så vacker och underbar att hennes blivande svärsöner gifte sig med döttrarna när de inte kunde få henne. Jaja, jag vet och tror att döttrarna var lika vackra, kloka och underbara.
LillElsa som nybliven sjuksköterska!LillElsa blev också sjuksköterska. Och träffade Göte från Okna, Hejbovik, vid Glan utanför Norrköping. Då studerade de bägge i Uppsala. Uppsala blev deras slutstation också i detta livet. Däremellan hade de varit ute i världen. I Wien, i Genève, i Stockholm och Norrköping. Göte också i New York, London och Jerusalem. Otaliga resor och äventyr rikare.
Elsa dog fyra år efter Göte. Fyra år av en stilla längtan men också fortsatt nyfikenhet på allt det livet medförde.
LillElsa och tre barnbarnsbarn på Götes begravningsdag.
Av mormor Elsa fick jag aptiten på att gå på kondis, mer för miljöerna och grejen än att äta bakelser, aptiten på mat överhuvudtaget, aptit på att utforska nya saker och människor, aptit på frågesporter och det vackra i livet. Inga motsatsförhållanden där inte. Klokhet, medmänsklighet och skönhet förenat.
Den vackra tevagnen som jag har i min ägo, och som jag har suttit vid åtskilliga gånger och kvällsfikat hos mormor och morfar, köpte mormor på Svenskt Tenn, efter att ha sparat länge. På väg hem från Svenskt Tenn på Strandvägen passerar hon Dramaten och löpsedlarna där basunerar ut att Dag Hammarskjöld har blivit dödad i en flygplanskrasch. Tingens historia!
Mormor och morfar somnade alltid efter att ha hållit varandra i händerna. Kväll efter kväll. Även när de inte var fysiskt nära varandra.
Älskade mormor. Grattis till hundra år av glädje och aptit på livet!
Lev väl!♥
Frustrerade damer!
Det är inte bara vulkaniska tonårstjejer som figurerar i huset. Livet på en Pynne finns också och det är som det är med det. Finns inte mycket att tilllägga just nu. Fast visst känner man igen sig.
Däremot finns ett stycke frustrerad dam i bur på vår framsida. Våfflan kallad. Hon vill para sig. She has got the picture! Eller drömmen om den i alla fall. Och när det inte går blir hon arg. Så in i bängen. Hon frustar, ja, så mycket en kanin nu kan frusta, hon stökar och bökar. Hon blänger. Ja, hon blänger, med sina vackra ögon. Något går emot naturen och det är alla vi andras fel. Jädrar, vad arg hon är. Tror jag det!
Och för att säga att hon har gett upp, spelar hon ut sitt sista kort. Nästan i alla fall. Vissa gör ju det. Men för att poängtera frustrationen och omvärldens okunskap så spelar hon skendräktig ett tag. Rensar sin egen päls och boar in sig. Och stökar och bökar. Samt blänger! Några veckor tar det allt innan lugnet rullar in igen.
En glad Vulkanotjej utan sin frustrerade vackra dam Våfflan!
Man kan känna igen sig hos både folk och fä!
Lev väl!♥
Däremot finns ett stycke frustrerad dam i bur på vår framsida. Våfflan kallad. Hon vill para sig. She has got the picture! Eller drömmen om den i alla fall. Och när det inte går blir hon arg. Så in i bängen. Hon frustar, ja, så mycket en kanin nu kan frusta, hon stökar och bökar. Hon blänger. Ja, hon blänger, med sina vackra ögon. Något går emot naturen och det är alla vi andras fel. Jädrar, vad arg hon är. Tror jag det!
Och för att säga att hon har gett upp, spelar hon ut sitt sista kort. Nästan i alla fall. Vissa gör ju det. Men för att poängtera frustrationen och omvärldens okunskap så spelar hon skendräktig ett tag. Rensar sin egen päls och boar in sig. Och stökar och bökar. Samt blänger! Några veckor tar det allt innan lugnet rullar in igen.
En glad Vulkanotjej utan sin frustrerade vackra dam Våfflan!
Man kan känna igen sig hos både folk och fä!
Lev väl!♥
Sandromantik eller vulkanisk aska
Skjutsade ett stycke dotter till Nore. Noresand, dvs playan inne i Ljusdal. Så romantiskt en kväll som denna. Grönskan är skir och vattnet spegelblankt. Färgerna blå!
Vad ballongen gör där har jag ingen susning om! Lite romantik kanske!
Vad ska då en vulkanisk tonårstjej där att göra? Och varför får hon skjuts?
Hon och de andra vulkaniska brudarna ska grilla marshmallows! Marshmallows! Hallå, vart tog romantiken vägen? Ja, vad vet jag, det är kanske drömmen om romantik som förenas med marshmallows. Andra som såg skönheten denna kväll på Nore var en flyktingfamilj. De skulle också grilla eller kanske bara fika. Inga marshmallows eller kokkaffe. Det kan jag nog gå i god för. Något annat gott som förenar det vackra med njutningen av att bara sitta på en strand en kväll som denna. Man kanske måste vara vulkanisk tonårsbrud eller flykting för att riktigt uppskatta och ta vara på en kväll på Noresand! Hemmablind kan också vara ett ord som kan beskriva tillståndet för oss andra. Eller bekväma och lite bortskämda.
Och varför hon fick skjuts. Tja, av den enkla anledningen att hennes cykel är trasig. Och lite långt att gå själv en kväll när man är 14. Fast man är vulkanisk tonårsbrud.
Lev väl!♥
Vad ballongen gör där har jag ingen susning om! Lite romantik kanske!Vad ska då en vulkanisk tonårstjej där att göra? Och varför får hon skjuts?
Hon och de andra vulkaniska brudarna ska grilla marshmallows! Marshmallows! Hallå, vart tog romantiken vägen? Ja, vad vet jag, det är kanske drömmen om romantik som förenas med marshmallows. Andra som såg skönheten denna kväll på Nore var en flyktingfamilj. De skulle också grilla eller kanske bara fika. Inga marshmallows eller kokkaffe. Det kan jag nog gå i god för. Något annat gott som förenar det vackra med njutningen av att bara sitta på en strand en kväll som denna. Man kanske måste vara vulkanisk tonårsbrud eller flykting för att riktigt uppskatta och ta vara på en kväll på Noresand! Hemmablind kan också vara ett ord som kan beskriva tillståndet för oss andra. Eller bekväma och lite bortskämda.
Och varför hon fick skjuts. Tja, av den enkla anledningen att hennes cykel är trasig. Och lite långt att gå själv en kväll när man är 14. Fast man är vulkanisk tonårsbrud.
Lev väl!♥
