Utvandrarna!
Vilken härlig tid som väntar. I tjugoårsåldern hade man ju inte en susning om allt härligt som finns kvar. Man hade ju liksom gjort allt. I den lilla, lilla trygga värld man dittills upplevt! Så nu väntar lite mer skinn på näsan, törnar, och rikedomar. Och upptäcka underbart livet är på alla sätt!
Nu vandrar vi ut i vida världen!
Och jag, jag vandrar med yngste sonen ut och äter en god middag på tu man hand. Några år, får jag ha honom kvar, i min lilla cirkel!
Lev väl!♥
Säkra kort!
När himlen bestämde sig för att gråta i stort sett hela dagen är det uppiggande och glädjande med ståtliga gladioulos och mina kokböcker. Säkra kort i höstrusket. Fast för en höstälskare som jag, och som faktiskt tycker att sommaren inte är slut, är det lugnt med himlens gråt. Det är lite uppfriskande i sig. Gråt ger vackra ögon också. Kokböckerna ser visserligen ut som om de svajar betänkligt. Som om de inte riktigt har bestämt sig för att ligga kvar. De ligger rätt trångt. Och detta är bara en liten del av hyllan. Eller också är det så att när matte var borta över helgen dansade några katter på bordet! Och de hann inte riktigt lägga sig tillrätta, så där som matte hade placerat dem.
Här verkar katterna ha legat lågt. Maigret, Ciderhusreglerna, Flyga Drake och P.D James står på rad. Verkar ha haft lite tråkigt i helgen. Men älskade och tummade är de. Säkra kort!
Lev väl!♥
Mamma mia! Maldini och bönerna!
Nuförtiden går det faktiskt rätt fort att ta sig från Uppsala hem till Ljusdal. Proppen vid Tierp är borta. I och för sig är det ju istället 80 mellan Bollnäs och Ljusdal, men det flyter rätt bra i alla fall. Söndagstrafiken var också riktigt human. Så barnens och min resa hem gick snabbt och bra. David skulle hem och se fotboll och Mickan skulle hem och packa för en veckas vildmarksliv med skolan.
En helg i Uppsala och Stockholm går också snabbt. Och bra med för den delen. Barnen spelade riksklasskvalstävlingar i badminton ute på Fyrisfjädern i Uppsala. Lite ringrostiga var de allt efter en sommar med tvivelaktiga träningsdoser.
Efter ett tag bytte jag ut badmintonhallen mot Fotografiska i Stockholm. Och före det sistnämnda hann jag bli uppraggad av en italiensk läkare som undrade om jag ville ta en drink med honom. Han trodde att jag arbetade som sjuksköterska på Karolinska. Ja, livet är underligt!
Glada badmintontjejer, som tog sig ända till semifinal!
Fotografiska och utställningen om Annie Leibowitz var helt rätt en lördag i augusti. Förmodligen helt rätt vilken dag som helst för den var väldigt bra. Vilket sinne för ögonblicket och livets skeenden hon har. Ett par ögon kan berätta hela livet.
God mat och gott umgänge och god tur hem till Uppsala. Och det fanns nog en tanke att jag skulle ta just det tåg jag tog, för plötsligt är min morbror J-A där. Han har jag inte sett på flera år. Och ännu mindre pratat med. Vi avhandlade Sydafrika, Toscana och svenskt utbildningssystem på den knappa timme det tog oss att föras med rälsen till lärdomens stad.
Och Zlatan är klar för Milan. Livsviktiga förhandlingar är nu äntligen klara. Och ner i lön måste grabbstackaren gå. Fast vad gör väl några miljoner hit eller dit. När bollen i alla fall är rund.
Avslutar med Marcus Birros ingress i sin Expressenkrönika idag, angående skorrande fotbollsspelare.
"Jag bad till Gud i våras om att Zlatan skulle återvända till Italien. Jag var i Milano. Jag var nästan ensam i kyrkan. En äldre kvinna i svart klänning satt någon meter ifrån mig. Jag skämdes lite, mumlade min bön för mig själv, hukade i min bänk som en skolpojke.
Det kändes futtigt på något sätt. Tills jag kom ut i solen och satte mig på en bar med en liten flaska mineralvatten och en kaffe och damen i svart kom förbi och satte sig bredvid mig. Jag såg att hon såg. Till slut sa hon: -Jag hörde din bön om Zlatan. Du har inget att skämmas över. Jag ber varje kväll om att Paolo Maldini ska börja spela fotboll igen."
Ja, vissa drömmar och böner har nog svårare att bli hörda än andra! Maldini! Han ligger väl och pillar sig i naveln och räknar sina intjänade miljoner. Sedan länge!
Glada tjejer i Uppsala. Och kusiner är de alla. Dock inte alla med varandra!
Lev väl!♥
Utsikter om livet i älskad stad!
Dagens lunchleende!
Plötsligt hörs från den snitsiga damen "Kan du inte slappna av lite!" Rösten var inte så värst vän, snarare lite irriterad och "jag har levt med dig i 60 år och du är dig lik". Sådan ton var det!
Äldre snitsig man i träningsoverall vänder sitt inte lika snitsiga ansikte mot hustrun och säger med en lite, men bara lite, irriterad röst " Jag gör ju inget annat än slappnar av. Jag slappnar av så mycket så jag knappt kan gå!"
Tystnad! Det äldre paret fortsätter sin lilla gemytliga promenad genom en lunchrusig galleria en fredag i augusti.
Lev väl!♥
Se livet genom en lins! Våra extra ögon!
Besök Fotografiska Museet! Det ska jag göra.
Se utställningen om Annie Leibovitz, " A Photographer´s Life, 1990 - 2005. Eller se någon av de andra makalösa konstnärerna som fångar dig, nuet, drömmen eller berättelsen med ett klick. Eller två! Människorna som har begåvats med de där extra ögonen för livets skönhet eller bräcklighet.
Lev väl!♥
Småprat i brasans sken!
Men ikväll tog jag med sonen till Järvsö och Condis Bar&Kök. http://www.condis.se Peka här!
Tvårätters fick räcka ikväll och tillagade av bästa kompisen Tobias. Kock på Condis och en av de välfyllda runt vårt bord igår.
Njutningsmat och småprat i brasans sken. Härligt, då han om en vecka är på väg over there. Härligt, att vi tog oss den här tiden. Vi pratade faktiskt framtid längre fram än en timme. Vi pratade utbildningar och jobb. Resor och ormskräck. Maneter och ryggsäckar. Reseledarjobb och språkkunskaper. Tobias kock deltog också med liv och lust här och där i samtalen. Men så skönt att få sitta bara vi två och prata om här och nu och drömmar.
Två Amerikaresenärer och tre Vietnamäventyrare!
När Amerikaäventyret är avklarat väntar två veckor hemmavid och sedan bär det av österut. Fyra 20-åringar reser till Vietnam i två månader. Och mamma är inte rädd bara för maneter och ormar utan kanske mest för sina egna känslor!
Lev väl här och nu!♥
Det käraste jag har!
Inte den bästa kvaliteten när man kopierar från FB, men en ljuvlig bild jag fick av en god vän, på det käraste jag har.
Mannen i mitt liv som pojkspoling och nybliven far och den 20-åriga envisa, lata och alldeles underbara Marcus, som rätt nybliven livsmedborgare!
Och jag, jag kluckar av skratt. Både till årens hastighet och bildens ljuvlighet! Ja, jisses! Marcus i Birgittas adidasdojer. De som fortfarande står i hans bokhylla. Mannen i mitt liv i sin dåtida uniform, sweatshirt och brallor. Stilen har förändrats lite genom åren och lockarna har försvunnit eller krupit bakåt, norrut så där på hjässan. Marcus stil har också förändrats, men han är fortfarande mån om vad han sätter på sig och vilket märke!!! Och hans lockar har tilltagit, även om de också om ytterligare ca 20 år börjar krypa norrut!
Nu ska han först krypa mot USA och sedan mot Vietnam! 20 år och livet har bara börjat. Han lever verkligen som fler av oss borde, här och nu. Även om det kan bli lite väl både bildligt och bokstavligt här och nu i Marcus fall!
Lev väl!♥
Sagolika år!
Marcus, David, Mickan och mormor Elsa!
Lilla jag har en son som fyller tjugo år. Den lille gossen till vänster på bilden fyller år imorgon. 20 år! Kan det var sant? Hur gick det till? Vart tog alla år vägen? Och jag som forfarande bara är 16.
Den här kvällen för tjugo år sedan satt jag med värkar hemma i soffan i Uppsala. Hemskickad en vecka tidigare från BB med värkar. Det var alldelses för tidigt. Mer än en månad för tidigt så hejda det som hejdas kunde. Jag åkte hem med värkarna och behöll värkarna dag som natt hemma. Just den här kvällen ringer i alla fall en sköterska från Ackis, sköterskan var en man och svart, och alldeles underbar. Jag säger det bara för att det faktiskt inte då och inte idag heller är så vanligt med svarta manliga barnmorskor. Underbara barnmorskor finns det massor av. Han undrade hur det gick för mig. Den enda som hörde av sig under den där lilla helvetesveckan. Bara det gjorde en rörd och tapper.
Men jag satt där i soffan och tänkte att minsta lilla försämring så ger jag upp. Tröttheten började även ta överhanden. Dessutom behagade mannen i mitt liv och Ruben sitta på balkongen och ha en liten surströmmingsfest. Grannen ovanpå skickade ner en syrgasmask. En liten försynt gest av avsmak.
Jag vet inte om det var barnmorskans vänlighet, surströmming, syrgasmask eller trötthet, men en liten försämring inträdde. Kl fyra på morgonen. Ackis nästa och nu tyckte de jag hade lidit tillräckligt. En barsk barnmorska, vit och kvinna, sa åt mig att duscha och Lasse att sova. För det här, det kunde ta tid! Tja, lite tid tog det, Marcus kom ut strax före fyra på eftermiddagen.
Med ögon som glittrar, ett hjärta av guld, en envishet modell stor, ett leende som får i alla fall mamma att smälta, en humor av det sällsynta slaget och en slöhet som inte får mamma att smälta, har gjort de här tjugo åren till tjugo sagolikt roliga år. Även om man också vet vad man har fått för sina synder! Det kan ju ibland kännas så. Men vem har sagt att det ska vara lätt. Härdas och levas!
Tack Marcus för att du är du!
Lev väl!♥
Mina skyddsänglar!
Ibland vet du inte av att du har haft en. Förrän efteråt. Ibland hinner du se och tänka. Hinner stanna upp och kanske bli din egen skyddsängel.
Vid vissa tidpunkter tror jag att jag har några stycken. I alla fall känns det som om de finns där när man som bäst behöver dem.
Den här finns där liksom hon jag fick den av, goa T.
Lev väl!♥
Gråt inga tårar mer...
Ute i den underbara miljön vid vattnet i Rosehills handelsträdgård gifte sig Nirmaya från Burma med sin Alf från Storhaga i Ljusdal. Nirmaya som gör världens godaste vårrullar. Nirmaya som log så att alla bekymmer fick hicka och dog. Jag vet att jag växlade tempus där.
Nirmaya som tog sig och sina barn från landet som har gett ordet tillknäppt ett ansikte. Landet som inte vill att deras invånare ska höra,se, höras eller synas.
Nirmaya stod idag i den fria naturen vid vattnet så vacker och glad som bara den är som ser livets värde.
Och vi fick äta vårrullar.
Delar av gamla Krakelgänget flankerade av ett stycke dotter och ett stycke pojkvän! Bröllop är aldrig fel!
Ett stycke lite uttråkad Miranda. Bröllop kan, om inte annat, vara lite väl långa. Och lite väl många vuxna!
Lev väl!♥
Skratt till havs!
Men att skratt håller dig frisk och därmed säkert gör ditt liv rikare är jag helt övertygad om. Och många skratt blev det idag. Både till havs och på land. Personal-och utbildningsdag modell top secret var dagens melodi. Första versen var en underfundig och underhållande föreläsning om arbetsglädje. Öppen kommunikation är trivselfaktorn nummer 1 i stora delar av världen. Men givetvis är det många delar som stimulerar trivseln på en arbetsplats. Och därmed glädjen!
Några glädjetips så här på fredagskvällskvisten för alla hugade arbetare. Så att ni har något att tänka på vid nästa arbetspass!
1. Lägg märke till allt som faktiskt fungerar.
2. Bjud på uppskattning.
3. Njut av nuet. Var här och nu, inte igår eller imorgon. I alla fall inte hela tiden.
4. Lyssna med närvaro.
5. Vad kan jag göra för dig?
6. Busa och lek!
7. Välj dina tankar!
Andra versen började i bussar som åkte norrut. Kontrollmänniskorna spekulerade ivrigt vart vi skulle. Jag med! I alla fall en stund. Hamnen i Sundsvall var bussmålet. Där väntade skepparen på Medvind med besättning. Och ut till havs vi drog njutandes räkbuffé och musikunderhållning. För att inte tala om den fantastiska njutning en resa på havet kan ge.
Och sista versen. Ja, den tog mig som vanligt hem. Dock med bil och mot inlandet. Hem till min stora, stora glädje i livet. Mina barn!
Som godnattord, några ord från 1800-talet;
" Den som sprider solsken in i andras liv kan inte hålla det borta från sig själv."
James Freeman Clarke¨
Lev väl!♥
En smakfull resa! Eller ryggsäcken som fick nog!
Och dansa natten lång...Jag har lite ambivalenta känslor inför surströmming. Alltsedan sommaren 1983. Då fraktade jag nämligen en viss mängd surströmming genom Europa. I en ryggsäck och färden gick med tåg! Jag hade blivit ombedd att ta med mig delikatessen tillbaka till Schweiz efter en liten sejour hemma i Sverige. Min arbetsgivare, barnkirurgen Brigitte Winkler, älskade suringen. Hon hade under sin studietid jobbat i Sverige och fått en god vän från Luleå. Likaså blev hon mycket god vän med Norrlandskustens bidrag till världsköket. Hon lyckades även inspirera och ingjuta mod i sin lillasyster operasångerskan att prova den väna fisken.
Så jag fick inte återvända till Schweiz utan firre. Skulle väl inte vara några problem tyckte livet på en Pynne. Ibland är det ju bra att inte tänka långsiktigt eller vilka konsekvenserna ska bli. För då skulle en herrans massa saker inte bli gjorda.
Det var varmt i Europa sommaren 1983. Väldigt varmt. Att åka tåg genom Europa med surströmming i en ryggsäck behöver inte alls vara dramatiskt men det kan definitivt bli påfrestande. Om inte annat på luktsinnet. Och framförallt om du inte tycker lukten är av det angenäma slaget. Vilket jag tror att de flesta europeer inte tycker.
Värmen gjorde att burkarna jäste, kan man milt uttrycka det. Och jag lovar att även en oöppnad surströmmingsburk kan lukta. Ofantligt. På min färd genom Tyskland placerade jag ryggsäcken på en hylla en bit ifrån mig. Behöver jag säga att tågen var knökfulla. Ryggsäcken låg tryggt förvarad längst ned i en stor hög med packning. Jag undrade efter ett tag varför vissa personer grimaserade så väldigt. Och liksom sniffade i luften. Vid gränsövergången mellan Tyskland och Schweiz var det bara jag som blev extra kollad. Jag var förmodlligen den enda i den kupén som inte var tysk eller schweizare. Som tur var glömde jag liksom bort min ryggsäck där borta på hyllan. De fick bara kolla mitt andra bagage som jag hade lite närmare. Man ska ju ibland ha sin skyddsängel med sig. Så var det nog denna gång. Hade min ryggsäck kommit på bordet hade jag förmodligen aldrig mer blivit insläppt i vare sig Tyskland eller Schweiz. Förmodligen bannlyst som EU-medborgare överhuvudtaget.
I norra Schweiz bytte jag tåg. Jag kan lova att jag starkt övervägde att inte låtsas om min ryggsäck. Jag stod minst 10 m från den på perrongen. Försökte så länge det gick att nonchalera den. Inte låtsas som om den var min. Men suringen skulle med till Bern och Toffen. Sista biten hade jag den nära mig. Jag kunde ju inte behandla den hur styvmoderligt som helst hur länge som helst. En dam bytte kupé. En annan fick ett ansikte så förvridet att det inte är säkert att det är ok än idag!
Men fram kom jag. Mitt i natten. Packade ur säcken. Sköljde av burkarna och in med dem i kylen. Ryggsäcken fick en hedersplats utomhus. Stod där i ett år, om den inte fortfarande står kvar.
På morgonen dundrar Herr Winkler in till mig och undrar vad i hela friden jag gjort. Han hinner nog säga välkommen tillbaka också. Men en lätt hysterisk österrikare bosatt i Schweiz undrar varför hans kylskå har genomgått någon sorts djävulsk förändring under natten. Barnkirurgen Brigitte kommer till undsättning. Glädjestrålande konstaterar hon att delikatessernas delikatess står i hennes kylskåp. Herr Winkler muttrar något om att han flyttar ut ett tag eller snarare åker till sitt jobb i Basel en vecka. När han kommer tillbaka utgår han från att kylskåpet har återgått till det normala och att systrarna Winkler har haft sin suringfest. Och så det blev. Festen blev lyckad och schweiziska systrar lyckligare. Jag tryckte nog ner en hel strömming. Min surströmmingshunger var inte på topp längre. Och den har nog aldrig riktigt återkommit. Den drunknade lite där i min ryggsäck!
Njut av delikatesser vilka de än är och lev väl!♥
Välkommen till ett av världens bästa länder!
Men var är det då bättre att bo? I Finland och Schweiz. Och Finland toppar. Jojo! I Finland har jag inte bott, även om jag har besökt de tusen sjöarnas land många gånger, men i Schweiz har jag bott. Jag har alltså bott i två av världens bästa länder. Hur kunde jag pricka så rätt? Men det är denna vecka. Nästa vecka kommer The Guardian med en annan lista. Och då kanske vi ligger sjua.
Det kostar att ligga på topp!
Havet mellan två av de bästa länderna! Ensam i bräcklig...
Sov gott och lev väl!♥
Surdegar i valet och kvalet!
Ja jisses om alla mumifierade typer i Lena Sundströms dokumentär "De kallas rasister" fick möta Glada Hudikgänget. Skulle de vilja slippa bli uppblandade med dem också. Eller tycker de kanske att de också ska skickas till Norrland, som den skånska arga damen sa. Ja jisses vad med skåningar det var som ventilerade sina unkna och stinkande åsikter. Det kanske är skåningarna resten av världen ska slippa möta och uppblandas med. Jag vet inte vilken retorik dessa skåningar förstår, om de nu förstår något, men tänk om vi andra helyllemänniskor skulle börja beskriva dem i de ordalag de beskriver människor. Då skulle det inte vara roligt att vara skåning. Och det hoppas jag det är. Det ska vara roligt att vara människa. Oavsett vem du är. Dessvärre tas den rättigheten ifrån mängder av människor. Vareviga dag. Och till på köpet av unkna, okunniga, små, små människor i landet Sverige.
Detta är ingen unken människa utan en god solmogen tomat, trygg och lugn i hemmets vrå!
Skördetiderna kvarstår. Det är val med kval snart och en herrans massa surdegar. Surdegar utan den doftande styrkan hos ett riktigt gott resultat.
Lev väl!♥
Helga dagen och all mat!
Så istället tillbringade jag dagen med att se en del av Polen eller omgivningarna runt Poznan. Och jag sprang inte runt utan åkte bil. Det kräver förvisso tålamod i tropisk värme, polsk trafik och vägarbeten.
En rätt nöjd David i tropisk värme. Bara han får mat så går allt...
Vi hittade en söt stad som jag nu varken vill eller orkar ge mig i kast med att skriva ut namnet på, men söt var den. Börjar på P.Till på köpet upptäckte vi efter ett tag att vi hade lyckats pricka in en polsk helgdag. Det mesta är stängt. Alltså t o m de gigantiska köpcentra som finns häromkring. Alla är finklädda och promenerar runt och äter glass. Vi brukar kolla sådant om man är någon stans en helg, om det är en speciell helgdag eller så, men icke nu. Vi är i ett av världens mest katolska länder, om det nu finns grader i det, och kollar inte!
Men allt var inte stängt. Caféer och restauranger är i de flesta fall öppna och vi hittade ett litet Skansen. Några mil utanför Poznan har man byggt upp Poznan i miniatyr. En utmärkt plats för sådana som vill få en överblick av en stad och kanske även för sådana med dåligt tålamod! Alla vackra gamla byggnader och stadsdelar finns där i skala 1:20. Det var bara synd att man envisas med att bara beskriva allt på polska. Vissa ord som katedral, palats och universitet går ju att förstå men historien runtomkring. Engelskkunskaperna i det här landet är ungefär som i Spanien eller Italien. Rätt dåliga med andra ord. Det mesta dubbas på TV, precis som i de flesta länder i Europa (heta arbetsmarkandspolitiska frågor!), undervisningen är sisådär och de får aldrig chansen att prata. Men visst finns det de som vill. Som tjejerna i glasscaféet i den söta lilla staden som beskrev vägen till minatyrPoznan. De ville prata engelska. Däremot kan tyska gå rätt bra med den äldre generationen. Vi åkte taxi häromkvällen med en äldre herre som var född i Poznan. Han var en utmärkt ambassadör för sin stad och visade oss allt och lite till. Och på tyska.
En varm och klibbig dag i den polska trafiken, med minatyrstäder, glass och underbar sensen lunch vid en av gågatorna i Poznan, avrundas med Euro Sport och EM i simning från Budapest där svenska medaljer ramlar in. Avrundas och avrundas, vi måste äta mer.
En liten powernap och sedan ska vi se om vi hittar en god middag ikväll. Det gör vi alldeles säkert. Bara restaurangerna är öppna. Vår favorit, Figaro, är nämligen stängd! Är det helgdag så är det!
Lev väl!♥
Rekreation, livets goda och överflöd!
Hälsningar från Poznan!
Annars är varken mannen i mitt liv eller jag några drinklowers. När vi någon gång tar en så slutar det alltid med att vi undrar varför. Ofta för sött och sliskigt. Likaså igår kväll, även om min Long Island var ok, så undrade fr a mannen i mitt liv varför i hela friden han beställde in en röd giftig sak. Det gjorde jag med. Nä, tacka vet jag Mad Dog och en GT. En GT är nog den enda drink jag verkligen gillar.
Den sliskiga och giftigt röda!
Lite av livets goda inklusive Long Island...
Poznan är en bank och affärsstad med ett stort universitet. Dessutom en gammal hantverksstad med levande och stolta traditioner. Man har också utvecklat staden till ett kultur och sportcentrum med många rekreationscentra. Det moderna möter verkligen det traditionella och historiens vingslag känns hela tiden. Ett land som på så många olika brutala sätt fått lära sig att överleva.
Idag var vi på ett av de större rekreationsplatserna, Lake Maltanskie. En konstgjord sjö, bredvid floden Cybina, som började anläggas av tyskarna vid andra världskriget och sedan har byggts ut till ett stort multicenter. Känd fr a för sina rodd- och kanotkurser. Nästa vecka går VM i kanot och kajak av stapeln här. Det märktes redan, förtävlingar och förberedelser. Förutom framfart på vattnet kunde man hyra cyklar, trampcyklar och inlines och ta sig runt. En litet miniatyrtåg tuffade också runt den enorma anläggningen. Ett Zoo med bl a Siberiska tigrar finns inom området. Och lite mer. Vi hann bara med en del. Men så tog vi det lugnt också. Cyklade lite, åt och tittade på kanottävlingar, spelade minigolf och avslutade allt med rodel. En rodelbana utan is går alldeles utmärkt.
Rodel kan vara kul när som helst och fr a hur som helst!
Rekreation! Lunch, eller i alla fall väntan på lunch, vid Maltasjön. Malta på polskt vis!
Efter rekreation väntade ett eldorado för en fjortonåring. Ett shoppingcentrum modell stort. Och vi pratar stort här. Kommersialismens helvete skulle förmodligen den manliga delen i det gamla strävsamma paret kalla det! Man kan ju också kalla det fascinerande, depraverande eller beroendeframkallande. Beror säkert på vem du frågar.
För att klara ett shoppingeldorado krävs lite god java och något mumsigt därtill!
En heldag i västvärldens överflödssamahälle avslutas med pizza på hotelrummet och BBC World News på TV (då min polska inte är vad den borde så är det det enda som förstås, förutom några sämre tyska såpor). Det går fort att komma tillbaka till verkligheten!
Lev väl!♥
Skördertid!
Enligt systerdotter Miranda med bror Noah smakar äpplena redan nu gudagott. Jag får lita till andras smaklökar och mitt eget omdöme vad gäller färdighet i smak och form. Färska äpplen tillhör den kategori mat som inte ska ner i livet på en Pynnes strupe. Lägger jag dem däremot i en paj så går det, om inte utmärkt, bra.
Vinbär har jag redan skördat en hel del. Och buskarna dignar fortfarande. Får ta tag i fortsatta marmelad- och saftexperiment efter Polentrippen. Blåbär är det däremot ont om. Ett av få bär jag kan äta naturell. Och gillar skarpt. Men lång vinter i kombination med het, torr, sommar är ingen lycka för det blåa guldets framfart. Lingon sägs det däremot bli mer av. Skördetid! Och lingon till köttbullar och viltet vill jag allt ha.
En fantastisk broccoli brukar jag köpa i Järvsö hos Jonas och Sofia, på Tura Gård. Behöver jag säga att den är ekologisk och dundergod.
Mycket mer finns att skörda. Zucchini, tomater, lök, rotsaker och allt guld i skog och mark. Ge er ut! Titta bakom närmsta hörn eller krök. Finns säkert någon som odlar, säljer eller att du bara hittar några guldkorn i den vilda naturen. Och inget har fraktats långt, trångt, och blivit ledset eller blivit påskyndat i sin uppväxt och blivit onaturligt och lite smakfattigt. Skördetid, när den är som bäst.
Lev väl!♥
Energipåslag och vitaminkick!
De var på väg från Duved, och fritidshuset, hem till Stockholm. Inatt skulle de till Hannes stora lycka bo på hotell. I Gävle. Jag rekommenderade gamla CH och att de imorgon skulle ta en tur till Furuvik. Så skulle det bli. Men innan de for vidare hann vi med en fika, lite hallonplockning och matning av kanin. Våfflan överlycklig över den glädjestrålande Hannes välvilja att mata henne med maskrosblad. Matte Mickan har varit lite krasslig några dagar så ömhetsbetygelserna har nog varit i minsta laget. I alla fall i Våfflans värld. Men det såg glada Hannes ut att återgälda. En sexårings strålande ögon är en påminnelse om livets förträfflighet.
Annars var det en ryckig dag. Orkade inte gå upp kl fem och åka med mannen i mitt liv in till Glada Hudik. Hans tåg gick strax före sex. Utan jag tog bussen. Och det var länge sedan jag gjorde. Ett tag satt jag och funderade på varför jag hade tagit bussen. Jo, jag skulle ju hämta vår bil på tågstationen. Illa, illa. Annars var det behagligt att åka buss. Du kan ju göra vad du vill. Vila eller läsa t ex. Det är lite svårare när du kör bil.
På jobbet försökte jag undvika kaffet idag. All medicinering har gjort magen lite ömtålig. Att undvika gick så där. Eller rättare sagt, det gick inte alls. Vid halv tolv tog jag det viktiga beslutet att huvudet var viktigare att kurera än magen. Jag tog min kopp från Ingalunda Gård i ett stadigt grepp och tog riktning mot kaffemaskinen. Ljuvliga droppar rinner efter en stund genom min kropp. Kan bara hoppas att de hoppas över de värsta partierna i magen. Och faktiskt kändes det så, för de ville ut väldigt fort. Eller det kanske snarare har med den kvinnliga åldern att göra. Men jag hann skriva klart nyhetsbrevet jag höll på med. Plötsligt gick allt av bara farten.
Väl hemma ett litet utbrott med barnen om svårigheterna att plocka ur en diskmaskin och hänga en tvätt. Och lite mer! Men så kom Hannes och bekymmer fick ett annat skimmer.
Efter Hannes och far Micke väntade dessutom en timmes ljuvlig helkroppsmassage hos min räddande ängel. Det mesta kan ses i rosarött efter en sådan behandling.
Jag plockade lite vinbär och hallon och gjorde en marmelad. Och när jag ändå var igång, blandade jag i svartpeppar och vaniljstång. I marmeladen alltså. Och av bara farten blev det lite eget vaniljsocker också och Aloe Vera-plantan från Fuerte Ventura kom i jord.
Det måste ha varit en sexårings leende och möjligtvis massage och allt härligt kaffe som fick igång energin. I alla fall för en stund!
Och medan marmeladen kokade dubbelkollade jag på fotbollen och Morden i Midsomer. Skrämmande hur mycket lite leenden, kaffe och massage kan ställa till. Men det är klart, när kaptenen är från Ljusdal och morden tycks vara oändliga så...
Petra Felicia Angelica Margot
Tre systrar och deras mamma! På Ingalunda Gård!
Lev väl!♥
Utan järnridå!
Det finns bara en Burt med regndroppar!På fredag åker jag och två varinter av barn till Polen och den vackra staden Poznan. Torget där är en humörhöjare. Vi får hoppas att vattenmassorna som har belägrat Polen och Tjeckien den senaste tiden har behagat ge sig av. Det är kanske de som vänt uppåt mot himlen och vräker ned sitt missnöje över mig just nu. Mannen i mitt liv är redan på plats i Polen. Eller han kommer att vara det fr o m imorgon.
Något som tack och lov har gett sig av så är det muren mellan öst och väst. När jag och mina systrar var barn och fortfarande bodde hemma hos det gamla strävsamma paret gjorde vi rätt ofta bilresor i Europa. Det var på den gamla järnridåtiden och öst var öst och väst väst. Jag hade en god vän i Tjeckien så vi åkte dit flera gånger och då passerades Polen. Ofta var vi också på väg till den kvinnliga delen av det strävsamma parets födelseland eller uppväxtland. Dvs Österrike eller Schweiz. Men en av de saker jag minns bäst, och det är inga gemytliga alpminnen, är gränsövergångarna i Polen eller Tjeckien. Obehagliga gränsövergångar med obehagliga marionetter till gränsvakter. Ut ur bilen och stora speglar rullades in under bilen. All packning ut och genomsökning framstod i all sin fasansfulla tydlighet. Här skulle ingen frihetslängtande öststatsmänniska slinka igenom. Min avsmak för dessa genomsökningar och människorna som genomförde dem var stor.
Och allt de letade efter var varje människas dröm och rättighet. Eller sökandet efter att krossa dem. Ett liv i frihet och fred. Som Slottegymnasiets nya rektor sa i en intervju idagens LjP, "till syvende och sist bor det helt vanliga människor där med helt vanliga önskemål om hur deras liv ska se ut." De han pratar om är människorna i Afghanistan. Han har bytt ut sitt ambassadörsjobb i Kabul mot ett rektorsjobb i Ljusdal. Han har nog sett en del av helvetet och människors drömmar krossas. Trots, eller kanske tack vare, sin immunitet.
Nu på fredag behöver barnen och jag inte komma till Poznans flygplats och bevittna något med rädsla eller avsmak. Något gott att äta och dricka på Poznans vackra torg, Stare Rydnek (stavningen osäker) bland en mängd andra människor som inget hellre vill, än ha ett gott liv, är gott nog!
Rådhuset i Poznan!Lev väl!♥
Drottning för en dag!
Det ena är jag, eller jag kanske ska säga vi, tvungna att tacka nej till. Då befinner vi oss i Polen. Om vattenmassorna har lämnat landet vill säga. Det andra bröllopet ska jag dock bevista. Utan mannen i mitt liv. Han tänker gå på skoljubileum. Dessa löskra, smått suspekta tillställningar. De som dryper av nostalgi, hämndbegär och allmänt tårdrypande tillkännagivelser. Eller bara är så där allmänt trevliga och goa nostalgiska tillställningar.
Han utmanar ödet och skippar bröllop. Blir säkert en dunderhit i nostalgiska vedermödor! Men jag, jag ska gå på bröllop. Ett bröllop som andas både Burma och Sverige. Och allt sker i den fantastiska handelsträdgården Rosehills.
Bruden är en kämpe. En äkta överlevare, ett maskrosbarn från Burmas djungel! Trebarnsmor som försörjde barnen på flykt i Thailand. Återförenades här i Ljusdal med två av barnen. Jobbade hos oss på Krakel och gör världens bästa vårrullar. Hennes skratt borde få vilken diktator eller terrorist som helst att fatta vansinnet i det de gör. Hennes leende gör att alla bekymmer får hicka och dör. En kram från Nirmaya och du är drottning! Jag bara önskar och hoppas att hon får vara trygg, glad och lugn nu. Att hon åtminstone för en dag får känna sig som en drottning! Hon är drottning flera gånger om. I allas våra Krakelögon!
Och just nu spelar radion "When a man loves a woman". Det enda jag inte visste skulle hända eller spelas under mitt eget bröllop. Mannen i mitt liv hittade en lucka i kontrollkvinnans liv på en Pynne. Jag som missade årets bröllop, kronprinsessans och prins Daniels, får i alla fall uppleva ett med en drottning av sällan skådat slag! Dit blev jag bjuden!
Ja, detta är väl Haakon och MetteMarit och inte Sveriges kronsprinsesspar. Men kärleken är evig och ibland kunglig.Lev väl!♥
Ett underbart surplande!
Kräfta, kräfta prydd med dill
och en immig sup därtill,
bröd och smör och ost och sill,
och så några supar till.
Kräfta, kräfta prydd med dill, nu vi fått allt vad vi vill.
Melodi: Blinka lilla stjärna
Denna kräfta gillar snapsvisor också. Och givetvis snapsen därtill. Redan Albert Engström sa "Kräftor kräva dess drycker". Nu ska jag inte förhärliga dessa drycker eller annan alkohol men en snaps och en god kall öl är stämningshöjare till kräftor. Eller förhöjer åtminstone min njutning. Det är också en god lagrad ost, gärna västerbotten, ett doftande bröd och mycket dill. Man ska inte krångla till njutningen att äta kräftor, tycker jag. Tina dem långsamt i kylskåp, under förutsättning att de är frysta förstås, koka om dem med mycket dill i en god lag och surpla och ät. En västerbottenpaj kan också förhöja temperaturen och humöret vid surplandet. Underbara surplande tider väntar!
Lev väl!♥
Bon chance!
Tja, ska Jean lyckas med presidentambitionerna så gäller det att ligga i. Men en stor del av Haitis befolkning är unga och ser nog gärna en cool president på posten. Allt måste vara bättre än vad många av dem har tvingats uppleva hittills. Och valkampanjen kan ju bli riktigt underhållande med en kille från drömmarnas land som plötsligt kanske brister ut i sång. Eller tar några väl valda danssteg!
Lev väl!♥
Stöt ihop!
Grillad laxfilé, nypärer och ett citronsmör som mycket riktigt smälte i munnen samt gifte sig mycket bra med min dillpesto. Det var vad makarna Hultman bjöd fotograf L, mannen i mitt liv och mig på igår kväll. Före det fick vi gott tilltugg och efter marinerade jordgubbar med vispgrädde. Jordgubbarna kan jag inte längre äta pga allergi men förutom peston tog jag med mig lite goda chokladbitar. Så jag inte skulle gå helt lottlös från dessertdelen.
Herr Hultman och jag planerade menyn för några dagar sedan och det enda förutom chokladen som jag skulle bidra med var peston. Smidig middag.
Jag gillar att göra pesto. Och äta med för den delen. Men vad gillar jag inte att äta. Däremot är jag inte så förtjust i de sorters pesto som finns att köpa. Och de allra flesta innehåller nötter. Precis som en pesto ska. Men då livet på en Pynne inte bör äta nötter om livet är henne kärt så får man göra pesto själv. Även om just pinjenötter sägs vara skonsammare för allergiker än andra. Men onödigt att chansa. Så istället för nötter blandar jag solroskärnor i.
Pesto som kommer av ordet pestare och betyder stöta ska mycket riktigt egentligen stötas ihop i en mortel. Men matberedare går bra det med. Och fortare. Förutom den genuina Genuapeston med basilika brukar jag prova att göra pesto med allt möjligt. Persilja, tomat, ruccola och som igår dill.
Imorgon ska vi ha en liten kusinträff i paradiset. Det finns dillpesto kvar så lunchen imorgon får innehålla pesto. Den med! Lite nykokt pasta att blanda ner peston i, lite salami och lufttorkad skinka och en grönsallad får det nog bli. Basta! Nu hann jag planera klart den med.
Dillpesto
Ett rejält knippe dill
ca 200 g västerbottenost
en näve solroskärnor
2 stora vitlöksklyftor
rapsolja och lite olivolja
flingsalt och nymald svartpeppar
Mixa dill, ost, solroskärnor och vitlök. Tillsätt oljan lite i taget till önskad konsistens. Smaka av.
Lev väl!♥
Det var inte så länge sedan!
Han verkar vara en genuint sympatisk man. Med fötterna på jorden Slog igenom ganska sent efter att ha jobbat som kommunaltjänsteman. I de lugnaste vatten...
Han har varit i Sverige några gånger och spelat in film. 2004 i Sveriges Trollywood, Trollhättan, med Lars von Trier. Nu har han varit i Malmö och spelat in den aktuella För kärleken. Om Malmö tycker han bra. Det är mångkulturellt och livligt. Musikscenen är bra och stan har många bra restauranger. Men han längtar ständigt hem till sitt San Fransisco. Mångkulturellt så det förslår.
I hans ögon finns ingen tvekan om att det mångkulturella är positivt. Han ser det positiva genast. Problematiserar inte från början. Det är det så många andra som gör så bra om Malmö! Jag försvarar inte bråk, vandalism eller kriminalitet. Men jag försvarar rätten att få vara den man är, oavsett varifrån du kommer eller vart du är på väg. Det är integration tycker jag. När vi accepterar olikheter och ser det positiva i det. Jag tror vi ofta börjar i fel ände. Vi tror alltid det värsta och vi tror alltid att saker bara kan göras på ett sätt. Och vi är väldigt dåliga på att förstå varför problem uppstår när människor är trasiga. Men vi är snabba på att fördöma och schablonisera. Precis det jag kanske gör nu!
Man kanske också ser på livet och dess värde på ett litet annorlunda sätt när ens gammelmormor föddes som slav!
Lev väl!♥
Frihet, klassificering och statistik!
Varför är etnicitet så viktigt i Sverige? Vi vill gärna klassificera och därigenom också gradera vilka vi är. Man skulle kunna tro att Rasbiologiska Institutet fortfarande existerar och är en aktad institution. Och att vi svenskar är några amatörer till rashygienister som måste klassificera folk efter svenskhet. Och även om det rasbiologiska institutet är avskaffat så finns ju SCB. Och statistik är viktigt. Kan så vara men till vilken gräns?
Det finns svenskar, invandrare och folk med "utländsk bakgrund". De sistnämnda är de som är utrikes födda eller födda i Sverige, med två utrikesfödda föräldrar. Tidigare räckte det med att en förälder var född utomlands för att ens "svenskhet" skulle upphöra. Förr var jag alltså inte riktigt svensk. Min mamma är född utomlands så då var jag i lagens mening ingen helyllesvensk. Men eftersom käre far hade den goda smaken att födas inom rikets gränser så är jag numera att betrakta som helyllesvensk.
Sedan finns det ju alla vi kallar för andra generationens invandrare. Sådana som är födda här, inte bryter gudbevars, men ändå betraktas som invandrare i sina egna födelsorter. För att inte tala om hur vi behandlar dem. Och de oss till slut!
Varför behöver vi då all denna klassificering? Till statistiken! Och den behövs säkert till vetenskapen. Blir de enkla och kortfattade svaren. Är det här bara ett sätt att i ännu högre utsträckning definiera och även då problematisera det sk icke-svenska!
Och vad är då det svenska? Efter århundraden av invandring och folkvandringar så borde bilden ha förändrats mer än den gjort. Varför behöver vi så stenhårt hålla fast vid bilden av den röda stugan vid sjön och det klistersöta idylliska. Om ordet idyll ska ha en positiv klang så borde väl ändå det som gör en idyll, lugnet, ron, tryggheten och friheten, vara det som är svenskt. Eller det svenska som vi kan vara stolta och glada över. Vår demokrati, vår frihet, vårt sätt att faktiskt och genuint se människor som medmänniskor och jämställda medmänniskor. Människors lika värde. Vi behöver inte resa långt, bara lite söderut, västerut eller österut, för att möta kulturer och traditioner där människor fortfarande lever i en helt annan sorts klassamhälle. Visst har vi en enastående natur men det har de flesta andra också. Och de röda stugorna kommer att stå kvar oavsett vad. Det behöver vi nog inte oroa oss över.
Men all frihet och demokrati måste skötas och vårdas. Den kan och måste vi stå upp för. Och vara tacksamma och ödmjuka inför. Att människor dagligen flyr i världen har alltid skett och kommer förmodligen att fortsätta. Tyvärr! Vi får bara vara glada att vi inte behöver fly, vi svenskar, vilka vi nu än är. Men det hjälper inte att blunda och leka struts och tro att människor slutar fly terror och död bara för att vi i Sverige säger stopp eller leker rasbiologiska amatörer. Och alla har vi bara ett liv. Varför göra det svårare för varandra än det redan är. Med vilken rätt har vi det egentligen.
Vi som har de röda stugorna vid de idylliska sjöarna.
Barn i idyllen, även om det är havet och ingen sjö, eller barn av sin idyll! Helylle!
Lev väl!♥
Sköna tankar och stunder i lättjans glashus!
Lättjetanten i sitt glashus! Livet på en Pi(y)nnstol!
När jag inte kan ha havet nära då tankar jag gärna här inne. Inne som ute! Här trivs mina kryddor och växter. Och här trivs jag, i vårt glashus. Gräset behöver givetvis klippas. Men Marcus säger att han ska ta sig an det. Vi får väl se om imorgon är en annan dag!
Här sitter jag gärna och äter. Underbart när regnet strålar utanför. Eller alla dörrarna står vidöppna och solen strålar. Här sitter jag gärna och läser. Lyssnar på musik eller bara tankar. Lättjans glashus.
Lev väl!♥
Fluga på väggen!
Fem Ljusdalstackor dundrar in i lokalen och ska alla ha sina kaffespecialare. På ett högljutt men hemtrevligt sätt. Som det är på Hemmavid. Gudomligt fika! Gudomligt roligt är det att träffa några av tackorna också. Precis vad min lite sargade hals och kropp behövde. Att få skratta hejdlöst ett tag. Att få lägga pannan i djupa veck över livets trassligheter och glädjeämnen. Och vi planerade. I alla fall lite.
Första helgen i oktober ska vi inta Antibes i södra Frankrike. La petite Réserve, det underbara lilla hotellet vid Medelhavets strand, som Evert Taube älskade och ofta bodde i, ska åter inhysa hälsingar. Och inte bara vi fem utan alla tackorna, 12 stycken. Bäva månde Antibes, säger mannen i mitt liv. Och tillägger att egentligen skulle han vilja vara en fluga på väggen där och då. Skulle inte tro det, säger vi. Möjligtvis a dead fly, säger goa tackan A.
Men på det hela taget är det rätt fantastiskt att 12 tjejer i sina bästa år, 12 tjejer som har känt varandra i evigheter, ska åka tillsammans. Det kommer att bli roligt. Det är ett som är säkert. Inga tvivel om det. Och högljutt. Om vi säger att vissa av oss skrattar så att ett rejält åskväder känns som en fis i världsrymden, så kanske ni förstår lite. Frågan är hur mycket förståelse vi möter av medresenärer och andra vi möter på vår färd.
Men skrattar vi som vi gjorde idag, kommer vi att bli gamla. Och kanske lomhörda också. Men underskatta inte skrattets förmåga i alla omöjliga och möjliga situationer. Det vet vi Ljusdalstackor! Alltid hemmavid!
Lev väl!♥
Sweet memories och silverskimmer!
När man ligger nedbäddad med hög feber, huvudvärk som sliter och river och en halsinfektion modell fotboll är det en välsignelse med musik, böcker och glada tankar.
Lyssnar bara på nostalgimusik, dvs allt från Brel,Sting Gärdestad, Gasolin, Queen, Simon&Garfunkel, Bowie och husgudarna Springsteen,Jackson och Young. Inser just nu att nostaligitrippen bara rymmer karlar. Nåväl lite Baez, Collins, Mitchell och Gaynor slank också ner. Och lite nyare nostalgi i form av Gardot, Horn, Melua och Jensen.
Drottningen av chicklit, Marian Keyes, är också lagom lättsmält en dag som denna. Har också just avslutat en bok i ungefär samma genre, Mrs Zjivago och hennes hemliga liv. Där kommer mycket av den judiska humorn och sättet att se på livet till sin rätt. Uppblandad givetvis med en mängd andra kulturer, religioner, traditioner och sätt att se på livet. Jag tänkte i alla fall delge er morfar rabbi Neemans recept på ett lyckligt äktenskap.
250 g kärlek
250 g humor
250 g sexuell attraktion
500 ml ömsesidig beundran och respekt
1 liten nypa svärföräldrar; en aning mer om de faller en i smaken
1 st rimlig budget
1 rejäl skopa lagarbete
4 tsk förmåga att bekänna sina fel
250 g snabb och lätt ursäkt
250 g vardera av förtrolighet och uppmuntran
1 stort eller flera små gemensamma intressen eller hobbies
250 g förtjusning över varandra Skilda badrum (om budgeten tillåter)
Smörj formen bra. Blanda och grädda varsamt! (detta la jag till)
Jojo! Och jag som alltid haft svårt för att följa recept!
Glada tankar är inte svårt att ha efter gårdagskvällen. 15 år med föreställningar på Träteatern firades igår i denna lilla pärla med en musikalisk exposé över alla år. Vad mycket musik som har skapats. Fantastisk musik. Och mycket av Jonas Olsson som inte finns mer i livet. Men han fanns där på ett väldigt tydligt sätt igår kväll. I den ljumma kvällen, i den varma välkomnande teatern, i minnen, i ord och inte minst i sin musik.
Vilka fina minnen och tankar föreställningen väckte. Alla bilder som rullade hela tiden, rekvisitan och de underbara artisterna, musikerna, musikanterna. Du var omfamnad där igår kväll, både bildligt och bokstavligt av värme. Jag var både glad, rörd och nostalgisk. Kören med Sofia Lindström, Brita Björs och Maja Wreiding gjorde ett innerligt och musikaliskt intryck. Musikerna är av toppklass. Martin Pareto en underbar skådespelare. Tommy Nilssons stämma i alla musikstycken från Trollkarlen från Oz eller någon av de andra föreställningarna han komponerade till. Han vävde också så klokt ihop åren som gått. Teaterns, den här eller någon annan, betydelse för människor. Tokiga förslag från Landsting om att dra in pengar till kulturen för att fler sängplatser behövs. Självklart behövs platserna och fler och bättre. Men drar vi in pengarna eller stänger en teater kanske vi behöver ännu fler sängplatser. Vi binder ris åt egen rygg. Det är inget skämt att teater, konst, musik etc är ett måste för en god hälsa. Och ett rikt liv. Han påminde också om alla fanatstiska möten teatern ger upphov till. Alla gästspel som har kommit, från Kina och när Chaplins barnbarn var där med sin nycirkusföreställning. Och Chaplins dotter, Geraldine Chaplin, vandrade på Stene Gård.
Tommy Nilsson och Viktoria Kelly i Folkteatern Gävleborgs uppsättning av Trollkarlen från Oz. Med så mycket vacker och glad musik signerad Jonas Olsson och Tommy Nilsson.
Detta var bara en liten resumé av det han sa. Och det jag minns av 15 år på Träteatern. När avslutningsrummet Hälsingevals ljuder, och hela publiken sjunger med i extranumret av densamma, då rinner en liten tår. En glad tår av tacksamhet.
Som grädde på moset fick livet ett silverskimmer igår kväll. Jag hann hem och fick se 2.01 på Barcelonas vackra stadion. Det satt välbehövligt. Fr a för Emma Green, får vi hoppas. Vilken styrkeinsats och knäpp på näsan till alla belackare. Nu väntar oanade höjder!
Och jag tänker inte, fast jag skulle vilja, gå in på ett resonemang kring Landstingen och deras roll. Det kan jag göra en dag när febern är lägre och huvudet inte kokar lika mycket.
Lev väl!♥
Frossa i olika varianter!
Det är tydligen harpestår. I år igen, liksom för två år sedan. Och Gävleborgs län och Ljusdalsområdet i synnerhet är alltid värst drabbat. Viss forskning visar att det har något med temperaturen, hög luftfuktighet och älven att göra. Det är visst fr a ungerska forskare som studerar detta. Det vore ju mycket enklare om myggen själva kunde tala om varför i hela friden de vissa år drar på sig mer pest än andra. Och fr a, varför just här!
Jag gillar djur, allergiker som jag är, och helvetesdjuret myggan ska ju existera det med. Även om jag varmt kan rekommendera er att slå ihjäl alla som kommer i er väg. Innan de sticker er.
Ett djur som jag har lite svårt för är dock ormar. Små ormar. Inte stora feta boaormar, de kan jag tåla. Men de mindre, som huggormar och snokar, hur ofarliga de sistnämnda än är, har jag ytterst svårt för.
Igår vid hängmattepasset kom yngsta syster och frågade hur jag mådde och vi pratade middag. Hur många i min familj som skulle komma och äta etc. Mitt i en mening om mannen i mitt liv får hon något lystet i blicken och säger med väldigt lugn och behärskad röst "gud, vilken stor orm som ligger där". Enligt svåger H hördes jag rätt bra. Jag som hade varit tyst i stort sett hela dagen. Och trodde jag låg ensam. Jag vänder sakta på huvudet och ser. Mycket riktigt. Där ligger den, en svart sak med lite mönster på ryggen. Jag tror aldrig jag har tagit mig ur hängmattan och upp på altanen så snabbt. Hur nu den skulle ha nått upp till mig i hängmattan. Det rationella matchar inte alltid det känslosamma.
Det stackars djuret, som förmodligen också tyckte det hade en skön, ensam stund, tog sig mycket snabbt in under en sten på gräsmattan. Svåger H tog på sig storstövlarna. Med spett i näven bände han upp stenen och jagade fram den slingrande stackaren. Som åter igen tog sin tillflykt till ett säkrare ställe. Nu skogen. Men via kaninburen, utan kanin tack och lov, några fler stenar och sedan friheten i skogen. Den var lång och svart. Och nu kunde vi konstatera att det var en snok. Fläckarna på sidan av huvudet. Resten var förvillande lik en huggorm. Fast storleken röjde också att det inte borde vara det. Men det är det där ringlandet som får blodet att frysa i mig. Och hela jag rysa. Och få frossa i dubbel bemärkelse. Febern inkluderad. Och inte är det av välbehag.
Och åter igen missade mannen i mitt liv nöjet att se en liten livs levande svensk orm. I Jämtland existerar de ej. Han har aldrig sett någon. Döda och överkörda på vägen, ja. Men inte slingrande, skimrande och levande.
Lev väl!♥
Moonlight shadow
Vissa saker tycks vara nya folkrörelser i Sverige. Och då pratar jag inte om spelet Buzz. Utan snarare loppis, Thailandsresor och inredning. Det finns ingen rangordning eller annan tanke med ordningen i uppräkningen. Annat än att det möjligtvis kan finnas ett samband. I alla fall mellan det förstnämnda och det sistnämnda. Eller kanske alla tre. Vart du än åker, på vilken väg du än är, små eller stora, så kan det bära av till loppis. Överflödssamhällets dåliga samvete eller ett visst mått av sunt förnuft och miljötänk. Eller både och. Jag gillar loppisar. Tycker tanken och grejen är sympatisk och rolig. Men i år verkar loppisinflationen ha nått oanade höjder. Eller dalar!
Alla vägar bär dock inte till Thailand. Även om man kan tro att merparten av svenska folket tror det! Men att inredning är hett vittnar inte minst utbudet av tidningar, magasin och TV-program om. Och vad vi tydligen mest gillar att inreda, bygga om och fixa med är kök. Oavsett om vi kan eller vill laga mat i dem. Vi lägger onaturligt mycket pengar på köksprojekt. Projekt som i oroväckande många fall är enbart för syns skull. En statusgrej. Något man ska göra.
För vad vi inte längre gör är lagar mat. Inte så mycket och så ofta som vi borde. Och fr a borde med de fantastiska kök många svenskar har. Eller vill ha. Och med tanke på alla kokböcker som skrivs och produceras, alla matprogram och allt prat om mat som görs, så borde vi vara lite mer matkunniga. Både för ekonomins, miljöns och fr a hälsans skull. Livet på en Pynnes lilla moralpredikan i mångatans sken!
Sov gott och lev väl!♥
