.

Att cykla ikväll var inte att rekommendera. Men en vådlig tur senare från järnvägssationen fick jag fick en fantastiskt god middag i barndomshemmet. En god pratstund med det gamla strävsamma paret ingick i måltiden. De som ibland känns mer alerta och vakna än undertecknad.

 

Nu ska jag leta mitt pass efter att ha umgåtts en stund med hennes höghet Våfflan. Lugnet och tystnaden är både god och terapeutisk. Passet kan jag nämligen behöva om jag kommer med en albatross mot sydligare nejder. Vilken dag som helst.

 

Istället för att skrämma folk med fladdermöss eller annat löskert så kan ni odla grannsämjan på andra sätt.

 

Lev väl!♥

Ibland vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Om jag överhuvudtaget ska börja. Kan i alla fall konstatera att det brukar ordna sig, det mesta brukar bli bra och allt går utom nyfödda barn. Ett pass är återfunnet och är nog på väg till den ljusa dalen från Färila, ja, de har passkontroll av och till där, vilket ögonblick som helst. Passets ägare däremot är redan på väg ut i världen. Jag får se till att komma efter med både det passet och mitt eget. Om jag får plats på flyget vill säga. Jag är rätt skrymmande. Och får jag inte plats på destination Alicante om några dagar så får jag väl bege mig någon annanstans. Eller bara stanna i den vackra ljusa dalen.

 

Det kan jag nämligen också konstatera. Det är oerhört vackert idag. Ljust, med betoning på vitt. Det vackra till trots övade jag på Svordomsvisan titt som tätt under dagen. Den hjälpte lite mot det värsta onda. Det värsta onda som är värst dagens första timmar. När jag vandrade hem från tåget genom ett bomullslikt Light Valley ikväll så hade jag övat på den så många gånger att den kändes uttjatad. Ja, nästan lite överflödig. Det var gudomligt vackert. Som ytterligare balsam för själen var gården skottad och disken fixad av två stycken barn. Två barn som redan hade begett sig mot mindre vita vidder. Med och utan pass.

 

Vissa dagar är bara sådana dagar som dagen av idag blev. Trots alla andra intentioner och affirmationer. Inte nog med att cykeln pajade så tåget åkte utan mig, kylan tilltog så att det började dingla vitt från ovan där så hann jag dagen till ära inte ens starta lokalföreningen av Republikanska föreningen. Köket i livet på en Pynne tyckte jag kunde vara ett bra tillhåll för det. Inte ens det lyckades jag med idag. Jag lyckades också avsluta  dagen med att missa ett program jag verkligen hade velat se. Vissa dagar är bara sådana dagar som dagen av idag blev.

 

Imorgon är en annan dag! Lev den väl!♥

 

 

"Låt aldrig någonsin någon komma till dig utan att lämna dig bättre och gladare." Moder Theresa

 

Dagen av idag och mina ord på dagens väg.

 

 

Lev väl!♥

Jag är lite bekymrad. Bekymrad över vad som händer på andra sidan pölen. För självklart påverkar det oss vad som händer där. Även om jag i mitt stilla sinne inte vill ge det stora amerikanska egot för stort utrymme och tro på sig själva som världssamvete och supermakt. Men givetvis betyder det något vem och hur som styr det stora landet på andra sidan pölen.

 

Debatten i natt verkar ha gått Obamas väg men det är oroväckande i min värld hur jämnt det verkar. Att det stora landet åter skulle ha en ärkekonservativ, ja rent av reaktionär, president känns väldigt främmande och läskigt. Och väldigt mycket bakåtsträvande. Att det stora landet på andra sidan pölen ska få en president som knappt vet vad utrikespolitik är, än mindre förstår vad det innebär, är oroväckande. I min värld. Men jag får ha tillit till att förnuft och känsla segrar även denna gång. Det är ett litet lustigt land det där stora landet på andra sidan pölen.

 

 

 Lev väl!♥

 

 

En liten favorit i repris i livet på en Pynne. Kompletterade lunchen utmärkt och som en pendang eller förstärkning till den sol som nu dyker upp igen!

 

Lev väl!♥

 

 

 

Det gick väldigt fort när det väl började. Vissa saker har man väl känt och sett länge men andra kom över en natt. Nåja, nästan i alla fall. Vissa saker har funnits där sedan tidernas begynnelse. I livet på en Pynne vill säga. Jag måste ha skrattat mig igenom min barndom. Säkert av ren självbevarelsedrift förvisso, men att det skulle resultera i alla dessa små redan i 20-års åldern var inte vare sig min mening eller mitt mål. Små, små rynkor, rynkor i massor satt där under ögonen redan från början. Det finns det vittnen på. De rynkorna lärde jag mig att leva med. De var en del av mig. När jag nu plötsligt tittar mig i spegeln och ser att de små, men många, under ögonen har fått sällskap av både större och flera så måste jag åtminstone skratta lite. Skratta lite mer!

 

Tidens tand. Tidens gång. Nåja, jag är ju bara lite mer än halvvägs men halsen, bröstet, armarna och benen har alla sett andra tider. Kanske inte alltid bättre men mindre skrynkliga sådana. Men å andra sidan är ju fortfarande en av favoritsysselsättningarna att skratta så vad hade jag förväntat mig? Det både ska och måste synas att man skrattar. Dessutom ska väl tidens gång ha sin tid och synas. Synas på ett rätt trivsamt sätt. Ett sätt att bli vän med. Nästan bästa kompis. En sådan som man kan få bli förbannad på men vet att hon eller han finns kvar ändå. Nästa dag och nästa. Och det är det som är så skönt.

 

Jag har säkert nämnt det några gånger. Åtminstone vid något litet tillfälle. Jag gillar den trolska, magiska och vackra hösten. Den som kan vara regnig, grå och murrig och rå. Den som kan vara hög och klar och alldeles underbar.  

 

Städer med saluhallar och spårvagnar vinner lätt mitt hjärta. Så i en inte alltför avlägsen framtid tänker jag passa på att åka mer spårvagn och fr a oftare. Jag tänker också ha det stora nöjet att handla mer och fr a oftare i en av de bästa saluhallar jag besökt. Då är ändå La Bouqeria på i Barcelona, Budapest saluhall, Antibes matmarknad och Berns onsdagsmarknad inräknade. Det är tur att alla inte har samma svaghet som jag har för spårvagnar och saluhallar. Att vi alla är lite olika.

 

  

 

Sju rätter senare på Växbo krog är livet ovanligt gott att leva. Vilken pärla krögaren Pär Johansson har utvecklat mitt ute i det trolska Hälsingland. Om du inte redan har tagit dig dit, gör det!

 

 

 

Bara för att den behövdes ikväll!

 

Lev väl!♥

Jag sa ju det. Bara för att vara lite bessewisser. Det går visst att vända en pansarkryssare inne Berlin. Och dessutom på en gräsplan.

 

Min profetia uttalades vid 1-0 till Tyskland. Vid 2-0 gick det här lilla hjärtat tillsammans med hon som lever livet på en Pynne och la sig. För säkerhetsskull med en god bok. Man ska vara rädd om det hjärta man har fått.

Jag grämer mig bara, men bara lite, åt att jag inte satsade en slant på vändning vid 4-0. Förutsatt att jag hade suttit kvar vid dumburken vill säga. Tänk om inte om hade varit...det är många om nu. Då hade jag varit 1 miljon rikare. Eller inte.

 

 

  

 

 

Vemdalskalet igår. I verkligheten såg det ännu mera vitt och riktigt vintrigt ut. Färden upp på morgonkvisten gick genom ett landskap som ömsom var vitt, ömsom gråslaskigt och ömsom grönt. Vi lämnade ett vinterland på eftermiddagen men hamnade genast 100 meter längre ned i ett grönt landskap. Vemdalskalet ligger på 720 m höjd så kontrasterna så här års blir lätt minst sagt tydliga. Vi färdades hem genom ett grönt Härjedalen, delvis via en annan väg än vi tog dit, oc h det såg banne mig inte ut som om det hade kommit en gnutta snö där överhuvudtaget. När vi passerade hälsingegränsen återkom vintern eller åtminstone snön inne i skogarna. Idag är  den ljusa dalen åter helt snöfri. Men knappast uppe på Skalet. Där börjar ett pulserande vinterland ta form.

 

Lev väl!♥

Allt är möjligt! Allt går! Utom nyfödda barn. Och några nyfödda barn är inte Hamréns pojkar i fotbollslandslaget. Allt är möjligt. Även att slå Tyskland. I Berlin. Låter förvisso som att möta en pansarkryssare på en liten gräsplätt. Men med lite mod och vilja som hämtat styrka ur den ljusa dalen kan förmodligen t o m en pansarkryssare gå i däck. Mitt hjärta är det förmodligen värre med. Men det går det med! Alla underlägen går dessutom att vända. Med lite mod och vilja!

 

En massage senare är jag redo för Vemdalen imorgon. Och förmodligen en hel del snö. Då behövs en värmande massage. Igår värmde vi oss med porterstek tillsammans med det gamla strävsamma paret. De värmde extra mycket med ett fång alldeles ljuvliga rosor. Det finns mycket i tillvaron som kan värma i höstrusket. En liten blomma, en smekning av en älskad hand, leende ögon från en okänd eller ett skratt som får allt att ljusna. Eller varför inte en rejäl porterstek med en sås som får ögon att tindra och hjärtat att hoppa av glädje. Till det kan man alltid värma sig extra med en chokladkaka som får endorfinerna att riktigt blomstra.

 

 

 

Hösten är en generös och mustig årstid. En favorit i min värld. Även om det nog är den som gör ondast i min kropp. I alla fall med blåst, råhet och regn. Däremellan finns dagarna med hög luft och färger som ger livet extra gnista. Dessutom gillar den här halvgamla tanteluran årstider. Det är bara att en viss lite vitare årstid i mitt tycke är obehagligt lång. Även om den inte kommer förrän i november eller december. Nu när hösten var som vackrast så kändes det minst sagt smått olustigt när landskapet i morse var täckt av ett vitt täcke. Det må så vara att det var vackert, men inget mer. Några fula ord kom ur min mund. Sedan kändes det bättre. Mentalt i alla fall. Varför kan inte var sak få ha sin tid. Det tycker jag inte den har nu. Men så länge jag bor på de här breddgraderna och med de åkommor av det kroniska slaget jag har så är vänskap med skiten det enda som är möjligt. Och stor tacksamhet över så mycket gott. Som lite vit frustration kanske.

 

 

 

En bild kan säga mer än tusen ord. Säkert sant många gånger men beror också på vem som står bakom kameran eller penseln. Hon som lever livet på en Pynne tycker om att ta kort. Att fånga något till bildbanken. En händelse, ett ögonblick, en blick eller bara något särskilt vackert. Eller speciellt för den delen. Eftersom hon är en amatör på amatörers vis så blir ögonblicksbilderna därefter. Och vyerna likaså, men med all den vilja som finns, att få minnas lite extra. Så bara för att visa min goda vilja, av och till i livet, kommer här lite bilder till minnesbanken från en av världens vackraste städer. Helt objektivt beskrivet och upplevt.

 

 

  

Är man Ljusdalstacka så är man och letar alltid upp hotell med någon anknytning till den ljusa dalen. Gyllene Hästen i Light Valley byttes helt enkelt några dagar mot Golden Horse i Prag. Ytterst prisvärt och hemtrevligt och inte ett gnägg så lång örat nådde. Däremot skratt på tackovis som sträcker sig livet ut. Ekar förmodligen fortfarande i det lilla hotellets väggar mitt i kulturarvet. Hotellet med sin lilla gyllene häst ovanför dörren.

 

Ljusdalstackor eller ej, produktplacering och varumärkesbyggande kan ske på många sätt.

 

Lev väl!♥

 

För en vecka sedan lyste solen på både folk och fä i Tjeckiens vackra, vackra huvudstad. Åtta Ljusdalstackor i sina bästa år, dvs halvgamla, avnjöt självklart öl, men också mat i massor, skratt i tonvis och varandras sällskap i drösvis.

 

Morgondimmorna var magiska idag när de rullade in över Ljusnandalen. De dansade fram längs de blånande bergen och över det blåa bandet. Solens strålar sköt fram här och där och höstens färger sprakade i oktobermorgonen.

 

 

Lev väl!♥

Nu fattas det många skruvar i IKEA-lådan. Att ytterligare konservera en reaktionär kvinnosyn eller åtminstone bidra till att konserveringen är intakt är inte bara dumt. Det är sorgligt. Nu ska väl inte landet lagom slå sig för bröstet för mycket. Eller kasta sten i glashus. Det finns mycket skit under mattan här med eller om vi har ställt in det prydligt i Billybokhyllan och vägrar damma av det. Men det ursäktar inte eller förmildrar att man låter radera kvinnor i en katalog för att vara tillrättalagda i ett ruttet samhällssystem. Det går att jobba på många fronter samtidigt. De flesta skruvar går att samla ihop och dessutom skruva i. Om man ville vara lite modig kunde man ju ha provat att radera alla män. Jag skriver man för ibland är världen ovanligt mycket man och ensidig.

 

Sista söndagen i september, ja, sista dagen överhuvudtaget i september, bjöd på sprakande vackert väder. Vad passade då bättre än att hallen fick nytt golv. Att alla sommarblommor fick lämna sina krukor och lägga sig på vilohögen. Att storhandla och planera för veckans middagar. Samt givetvis njuta av den sprakande dagen och alla dess färger.

 

Den första dagen i oktober började tidigt. Klockan halv sex intog den halvgamla tanteluran bilen och tryckte pedalen i botten mot nordligare breddgrader. När mörkret så sakta avtog och innan hon lämnade Hälsingegränsen hann den mest spektakulära morgon gry. Ännu en sprakande dag. I Ytterhogdal, som ligger i Hälsingland men i Härjedalens kommun och i Jämtlands län klev hon ur och sträckte på benen och hittade ett hus med ett hjärta på. Kaffet rinner fort ned på halvgamla tanteluror. Där stod hon och bara tittade på gryningsljuset, färgerna som är otaliga och vattnet som speglade den sprakande prakten. Det behövde hon för att ladda för en dag i RUS i Östersund. Nåja, inte vilket rus som helst utan en dag med den regionala utvecklingsstrategin i Jämtlands län. Hon kan bli rusig för mindre. Ny och bra skåpmat och gammal skåpmat, som till viss del gjorde henne lite bekymrad och lite trött, fick tyvärr hennes huvudvärk att blomstra. Den där som kommer när skoven är för långvariga och sömnen därför har varit för klen. Nu har det börjat vända men ett RUS i Östersund var tydligen överkurs. Så hon tog sitt pick och pack och lämnade rusets tillhåll, dvs Folkets Hus i Östersund lite tidigare än beräknat. En vacker resa hem och en god vila före sen middag gjorde susen. Allt kan bli bättre.

 

Trots att hon inte kunde vara med hela tiden så insåg hon att hon hade fått med sig två synnerligen goda erfarenheter eller kunskaper hem. 44 mil var inte helt i onödan. Tvärtom. Dessutom tog TV4 tag i henne på gågatan i Östersund och bad om svar på frågor om jämställdhet och kvinnors representation i ledningsfunktioner. Den halvgamla tanteluran är just rätt person att fråga om det. Hon kan gå igång på mindre. De ska vara glada att huvudvärken satt där den skulle och hjärnfunktionen och därmed talfunktionen inte fungerade som den borde. Men det talade hon givetvis inte om för dem. Tror hon!