.

Hur svårt kan det bli egentligen?

Tja, enligt Goethe  "Allting är svårt innan det är enkelt."

Mycket möjligt att han hade rätt. Trots att han bara var en simpel, liten söt poet. Den gamla ordvitsen med rimmet hoppar jag över. Det kan vi ta en annan gång. Dessutom var han inte bara poet utan författare och naturforskare, ja, livsforskare. Livet är fullt av kloka, tidlösa och mycket självklara ord av män och kvinnor, som i sig är tidlösa.



Mitt tidlösa lilla olivträd måste hitta en ny plats, i en ny tid, i ett nytt kök.

Lev väl!♥

Den har liksom hängt med hela natten sedan föreställningen igår kväll med Schaffer. Så då får den hänga med hela fredagen. Min egen måne i livet på en Pynne.

Lev väl!♥

Om en timme tänker jag ta mig 50 meter och se Riksteaterns föreställning med Janne Schaffer. Eller Janne Schaffers 40-åriga musikaliska resa i Riksteaterns produktion. Jag undrar om jag ska påminna honom om den musikaliska upplevelse han och Björn J:son Lindh såg till att två svenska tjejer fick våren 1983. Jag tror att det var våren 1983 två fattiga studerande au-pairtjejer fick en date med herrar Lindh och Schaffer uppe i Berns stora konsertarena Kursaal.

Helén, woman of today och hon som lever livet på en Pynne fick inte bara gå gratis på herrarnas konsert utan också vara med på repetitionerna före, trivsamt prat om musik, Sverige och Schweiz och musik tillägnad oss, Så skimrande var aldrig havet. Musik som fick de två tjejerna att längta hem en smula. Men bara en smula och ett kort tag. Så skimrande var aldrig havet och hela Bern tycktes dansa den kvällen och natten. I mitt minne det lever.




Lev väl!♥

Den lille killen i röd tröja har jag uppmärksammat tidigare. Han är en riktig injektion av energi och positivt tänkande. Hela livet är ett enda stort äventyr för honom. Inte minst livet på badmintonhallor runt om i Sverige. Jag blir helt enkelt bara väldigt glad när han dyker upp på en tävling där jag som av en händelse råkar befinna mig. Positiva förebilder behövs. När och var som helst. Tala gärna om det för varandra också. Att ni, vi, de är det.

Lev dagen väl!♥

Jag vet inte om det var för att jag var torr och tråkig, vilket jag säkert kan vara av och till, som flera av mina schweiziska vänner började kalla mig för Zwieback för så där en 30 år sedan. De hävdade att det var för att Vibeke nästan lät som Zwieback när jag presenterade mig. Eller också sa de Wie bitte? Humor på hög nivå. Men det var vi ju i och för sig också i det lilla alplandet. Hur som helst så har jag nästan alltid sedan den tiden Zwieback i min närhet, dvs i köket, dvs nära hjärtat. Torr och tråkig måhända, men ack så god. Gratinera den med västerbottensost och du når himmelska höjder. Ja, du når i vilket fall till högsta alptoppen.

Lev väl!♥

Middagen ikväll blev av Kajsa Varg-slaget. Man tager vad man haver. Det är inte mycket som finns i mitt kök eller kyl nu i dessa renoveringstider av kök. Även om det börjar lida mot sitt slut. Renoveringen alltså. Så det var väl för tur att livet på en Pynne ensam skulle inta middag. För annars hade det inte räckt långt. På jobbet åt jag italiensk buffé till lunch så jag fortsatte på den vägen med det som stod till buds här hemma. Favorit i repris är mer ett mantra en ett medvetet val från min sida vad gäller vissa maträtter.
En modifierad Caprese med Lönnebergaskinka istället för parma fick avsluta en dag som blev ovanligt lång i den glada stadens tjänst. Till min lilla bedrövelse håller en av de godaste olivoljor jag ätit på att ta slut. Då den är inköpt på gården Casa Emma i San Donnato i Toscana är det inte bara att kvista över och köpa en ny. Men tills jag får tid för den trippen får jag drömma om Italiens sköna land och kanske hitta nya favoriter.



Brakmiddag på kvällskvisten då endast Kajsas råd stod för mitt middagssällskap.

Lev väl!♥

Japp, det är mycket möjligt att jag ser ett visst ljus i tunneln. Kan det vara självaste ljuset jag äntligen ser? Återkommer i ämnet och tillsvidare får ni hålla tillgodo med en ljus sång från den halvgamla tanteluran i den ljusa dalen.



Lev väl!♥

Åh, vad galet och tråkigt det kan bli. Att flytta en av svensk idrotts största klasssiker till Solna från Studenternas tycker jag inte är något annat än galet. Inramningen och känslan på plats idag måste ha varit makalös. Oavsett om du gillar bandy eller ej. Men en SM-final i bandy är rätt makalös, oavsett om du är åskådare eller spelare. Det skulle jag önska att alla fick uppleva. Magi och glädje på hög nivå.

Att SAIK vann får väl ändå ses som lite rättvist och de är ju från länet. Nu när inget hälsingelag var på isen för första gången på länge får man trösta sig med det näst bästa. Dessutom blev Ljusdalstjejen Linnea Larsson svensk mästare igår med AIK.

Ja, ja, det är det som det är. Nästa år får Solna leverera och leva upp till en del förväntningar. Det klarar de säkert galant. Men lite sorgligt är det, och galet, att inte gå på final på Studenternas! Men vem har sagt att inte världen är lite galen.

Lev väl!♥

Lite kär är jag nog. Om jag ska vara ärlig, rätt mycket faktiskt. Jag blir glad, energisk, hoppfull och alldeles varm i hjärtat. Nog för att vårvibbarna säkert hjälper mig på traven, men ändå. Att man kan uppfyllas så.

Ja, nu är jag säkert inte ensam om dessa känslor. Eller rättare sagt jag vet att jag inte är det. En hel konsertlokal tycktes känna likadant. Lika gott var nog det. Gävle Konserthus är en rätt fantastisk konsertarena och Gävlesymfonikerna tycks gilla sin arbetsplats. När de dessutom får studiebesök av föremålet för min kärlek så blir det helt enkelt en väldigt bra match. Ett äktenskap som gjort för att hålla. I motsats till vissa andra. Och ibland är det bäst som sker. Här skedde det bästa inom äktenskapets ramar.

Ola Salo, den lille killen med den magiska, känslofyllda och elastiska rösten, fyllde konserthuset till både bredden och höjden. Hela huset lyfte. Att en alltigenom supermusikalisk kille gör det är kanske i sig ingen överraskning men så skönt när allt faller på plats. Variationerna i programmet imponerade, liksom hela känslan av stor musikalisk närvaro. Ja, nog är jag kär alltid. It takes a fool to remain sane.

Att jag sedan skulle gå därifrån med Patti Smiths "People have the power" i både hjärta och huvud kanske var lite otippat. Men inte egentligen, när den kom från Ola Salo! Slutnumret fick hela Gävle att gunga och Gavleån att nästan svämma över av lycka.



Lev väl!♥

Det räcker med det lilla budskapet. Lättare sagt, sjunget, än gjort, men så effektivt när det fungerar. Dessutom en av de mest fantastiska slutscener i en film jag vet.

Nu ska jag åka och se Jesus Christ i en annan gestaltning, eller delar av den gestaltningen, i form av Ola Salo tillsammans med Gävlesymfonikerna i Gävle Konserthus.

Lev lördagen väl!♥

Varje människa behöver bli sedd, hörd och bekräftad. Det tror jag vi alla behöver träna på att bli bättre på att ge. Men även fundera över hur vi får det och vad det egentligen betyder. Många människor har ett enormt behov av bekräftelse. Av olika anledningar. Nutidens sociala medier, som ger enorma möjligheter, inget snack om saken,, ger också de som suktar efter konstant bekräftelse, medvetet eller ej, tillfredsställelse. En tillfredsställelse som ger en kick för stunden men också bygger upp en lite falsk bild. Den kan inte kommer åt roten, en stor eller liten brist i din egen självkänsla, saknaden av tillit till dig själv och din förmåga.

Vi har födelsedagsbarn i huset idag. Ingredienserna till smörgåstårtan ligger kvar i skafferiet och kylskåpet eller det som så småningom ska bli ett skafferi. Ingredienserna till en vanlig söt tårta hann nog aldrig riktigt inhandlas och det socker, mjöl och annat som kan krävas för bakning ligger gudvetvar. En vild gissning är att de ligger i glashuset i någon av alla de lådor som huserar där. Eller i någon hög, modell krimskrams. Resultatet blev att födelsedagsbarnet inhandlade ett stycke söt tårta själv då livet på en Pynne givetvis hade en av sina mest hektiska jobbdagar på länge. Bra planerat där. Men, men en svartvinbärsgömma med hallon från Konditori Finess är ändå svår att bräcka. Ja, till saken hör ju att den här halvgamla tanteluran inte är en tårtfantast och som plåster på såren är hon allergisk mot hallon och diverse annat. Men beundra och titta på skapelsen kan hon. Huvudsaken var ju också att födelsedagsbarnet både ville och kunde äta tårtan. Även om den fick införskaffas själv.



  

Soliga födelsedagsblommor denna ljumma vårdag!



Mina solstrålar...vilken dag som helst.

Lev väl!♥

En liten lapp på ditt skrivbord kan göra dig så oändligt glad och skänka dig så oändligt mycket värme. Tacksam för rikedomen och lyckan mina barn är. Små lappar kan vara guld värda.



Lev väl!♥

"Om livet ger dig citroner, gör nån typ av fruktig juice." Conan O`Brien

Ett litet citat, små eftertänksamma ord eller varför inte råd till dig från livet på en Pynne så här på kvällskvisten. På gränsen till natt.
Efter att ha deltagit i ett seminarium, modell härligt och klokt, med regissören Suzanne Osten i Light Valley och därefter varit på Bokmål på Järnvägs, dvs boksläpp med mat, känns det här citatet mitt i prick. Ostens seminarium handlade om hennes livsverk med Unga Klara och 40 år av och med barnteater. Teater som vill beskriva ett modernt samhälle ut barnets perspektiv för barn men ibland för vuxna. Det handlade om livslusten, lusten att leva, som faktiskt konsten kan ge till en människa och i synnerhet ett barn. En slags livsmagi som kan vara livsnödvändig. Som ställer de nödvändiga frågorna, som ser dig, som bekräftar dig och som hör dig, när ingen annan gör det, och vuxenvärlden brister.

Boksläppet handlade om samma sak. Livslusten och möjligheterna som ett liv ger trots en ibland dödsdömd kamp. M-O har skrivit boken om sitt liv. Från elitidrottare och småbarnsfar till ett orörligt liv i rullstol. Ett liv där knappt några organ fungerar och som kräver ständig hjälp. Ett aktivt, friskt liv som på en liten stund förändrades av en manipulativ sjukdom, MS. Det handlar om att växa som människa. Oavsett vad som händer i livet. Det är ett val du gör. Trots allt. Framförallt är det det boken handlar om, att växa som människa.

Lev väl!♥

 

Idag fyller min allra käraste syster T år. Min lillasyster är fantastisk. Båda mina lillasystrar är det. Men idag firar och hyllar jag the middle one! Hon med spelsinnet, färgsinnet, smaksinnet, sysinnet, formsinnet, ekonomisinnet, humorsinnet...ja, hon har många sinnen på sin lyra. Sinnen som sprakar och glöder, men också är eftertänksamma och förnuftiga. Eller omtänksamma och snälla. Skrattar gör de gärna och biter av med en humoristisk touch med samma snabbhet som Bolt.

 Grattis älskade sis! Tyvärr hittade jag varken den rödhåriga grabbhalvan eller doatjejerna i snabbköpet. Så det blev ingen livekonsert utan du får hålla tillgodo med det här.



Lev väl!♥

Jag håller med. Nästan hela tiden. Vissa dagar mer än andra. På lördag tar jag i alla fall den kvinnliga delen av det gamla strävsamma paret under ena armen och finaste vännen T under den andra och beger mig till Gävle Konserthus för att möta Ola Salo. Det är tveksamt om han har nåtts av nyheten. Den som väntar på något gott...och det gör både han och vi.

Lev väl!♥

Som en liten hyllning till André Myhrer, Bergsjö och landskapet med de blånande bergen låter jag den andra Bergsjösonen Per Engman med sitt kapell och ett av Kilafors bidrag till musik- och glamourvärlden spela den mest trollska och vackraste av valser. Valsen som i sig är en hyllning till ett magiskt landskap, ditt och mitt landskap. Välkommen hit vem du än är, oavsett var du kommer ifrån och oavsett vart du är på väg. Du får gärna stanna! En kort stund eller länge. Kanske för alltid.

En stor hyllning är den mest trollska och vackraste av valser till mina barn. De är som guld i alla lägen. Idag fick jag dessutom med mig en dotter M med en guldmedalj och ett stycke son D med en bronsmedalj hem från staden där änderna nyser. Allt är ju inte heller guld som glimmar, även om mina barn just glimmar för mig och verkligen är "Norrlands glimmande guld" som också Engmans skulle säga. Nåja, sjunga då! Välkomna hem!



Lev väl!♥

45 minuters promenad i strålande vårsol i Härnösand och inte en enda and som nös. Staden lever inte upp till sitt varumärke och namn. Eller också är det det den gör. Det är ju faktiskt i imperfektum. Alla änder har flytt staden eller vaccinerats mot nysningar så det händer inte mer. Vilket trams. Det jag skriver alltså.

Nåja, en härlig promenad tog jag mig i alla fall ut till. Ut från liniment, blod, svett, tårar och en hel del skratt. Son och dotter har spelat så pass bra att vi måste checka in imorgon igen i bunkern. Eller Öbacka Sportcenter som det egentligen heter. Solens strålar når inte dit in men väl annan värme. Som en hel del svett, frustanden och stånkanden. Vissa har humör på gränsen till livet på en Pynnes. Det är smått surrealistiskt att se. En smula genant också.

Jag fick sällskap ett tag där på läktaren också. I form av forntiden. Nej, så länge sedan var det inte vi sågs käre U, men åren går och Uppsalatiden känns både långt borta och nära vid sådana tillfällen. Det blev en trevlig pratstund bland alla fjäderbollar.

När vi äntligen checkade ut från bunkern vid åttatiden tog vi givetvis en lite onödig rundtur i Härnösand för att komma till Statoil. Vi hann se både industriområden, stadskärnan och små pittoreska villakvarter, för att inte tala om alla återvändsgränder, innan det norska oljeföretaget hamnade på vår sida. Men det är klart att befinner man sig i en stad som ligger mitt i ett världsarv, Höga kusten, så måste man ju se sig omkring.
När dessutom varken radar, GPS eller det sk lokalsinnet var riktigt vakna efter en heldag med blod, svett och tårar. Samt många leenden!
 Vad vi skulle göra på Statoil? Tja, tanka och köpa lite onyttigheter!


Lev väl!♥

Befinner mig i staden där en and nös. Staden med de vackra trähusen och en lite annorlunda domkyrka. Staden med ett både speciellt och annorlunda hotell. Route 66 känns aldrig långt borta. Det är både nära och välbekant. En stad som ståtar med ett Highway Hotel kan aldrig vara fel en helg i mars. Framförallt inte en badmintonhelg. Och ja, jag har lovet son D att inte spela. Varken i elit-eller veteranklassen. Vissa går miste om mycket. På Highway Hotel däremot går du åtminstone inte miste om 50-talskänslan och alla attribut därtill.


Även här är de husgudar!




Varför finns inga gardiner med mitt ansikte?


Ingrid Bergman, Vivien Leigh, Robert Taylor, Charles Boyer, Irene Dunne...alla vaggar de dig till sömns i ljuset av dimmornas minne! Eller var det en bro?

Lev väl!♥

I höst ska alla vackra och högst förtjusande, dessutom högst högljudda, Ljusdalstackor åka till Prag. Denna vackra mellaneuropeiska pärla ska få nöjet att husera 12 galanta damer i några dagar. Jag har hittat ett hotell. Kruxet eller finessen är, att det redan finns i Light Valley så att säga. Namnet alltså. Att det är ett omen av något slag är jag rätt övertygad om. Frågan är bara vad. Ett gott tecken är jag också övertygad om att det är. Men gott kan vara mycket. Mycket återstår alltså att se. Men som en hommage till alla underbara Ljusdalstackor och annat underbart löst folk så avslutar jag kvällen till denna. Den fick Uppsalas nationsgolv att gunga 1984 och livet på en Pynne och hennes bästa Bettan att svänga på de lurviga på V-Dala på onsdagarna.



Lev väl!♥

Som godnattsång en liten sak från en av mina husgudar!



Sov gott och lev morgondagen väl!♥

Jag såg "Korrespondenterna" på SVT ikväll och undrar om mänskligheten någonsin blir mänsklig. Miljontals barn lever i slaveri av det värsta slag 2012. Det är inte mänskligt i min vokabulär av ordet mänsklig. Visst finns det mänsklighet i allt det omänskliga men denna totala grymhet och brist på människovärde som så många människor och framförallt barn genomlever varje dag är smått outhärdlig att bevittna. Ändå sitter jag på den trygga sidan framför dumburken och kan givetvis slå av och leka struts. Låtsas som om det inte berör mig eller att jag varken behöver eller kan göra något. Men då är jag ju bara en liten lort, som Jonathan i Bröderna Lejonhjärta sa. En liten lort inte stort bättre än slavägarna och de som kränker människor varje dag. Det finns massor att göra. Jag vet. Och jag gör en del. Men visst kan jag göra mer. Både hemma på min gata och på Bangladesh gator. Bara jag inte tittar bort och låtsas som ingenting. Bara jag inte är tyst och låter vidrigheterna få spela fritt och utan motstånd. Tystnaden är inte mänsklig då.

En romsk familj hotas av utvisning från Sverige till Serbien. Romernas situation i Europa är fruktansvärd. Trakasserierna och förföljeserna är värre än på länge. De behandlas som värsta sortens odjur. I Serbien är det inget undantag. Migrationsverket har fått för sig att det inte längre är så farligt där. Förmodligen har serbiska myndigheter, kanske per telefon, försäkrat att läget är stabilt och att romer definitivt inte förföljs. Då är det så, tror Migrationsverket, i landet som byggdes lagom. Då tror de på det istället för på internationella och europeiska rapporter som talar ett helt annat språk. Europakommissionen för mänskliga rättigheter larmade nyligen i en stor rapport att läget var akut. En mänsklig tragedi som vi låter pågå. En skamfläck för mänskligheten, som vi tillstyrker med tystnad och feghet. Var finns den mänskliga mänskligheten då? Tystnaden är ofta den mest omänskliga.


Lev väl!♥

Klippt, hört och sett den senaste veckan. Om vi börjar från slutet så slutar Anja Pährson. En sagolik karriär utför måste någon gång plana ut och få en punkt. Nu var den kommen. Likaså väljer Helena Ekholm att lägga undan både skidor och gevär. Tja, man kan inte tycka så mycket annat än att ett relativt lukrativt arbete måste ersättas av ett annat. Har hon inte viljan eller motivationen så är det så. Men vem sjutton ska ta över stafettpinnen, eller geväret om vi ska vara noga, i en sport som har haft svenska leading ladies på löpande band?

VM i friidrott i Istanbul gav flera toppresultat och Holmenkollens femmil respektive tremil fick ståta med idel norska segrare. Det är sällan vi ser en leende skidåkare efter några mil. Marit Bjorgen bjöd oss på åtminstone två mils leende åkning. Bergsjös egen elegante alpkung, som ibland får gamle Gros att framstå som smått loj, fick också anledning att dra på smilbanden. Det är tur att det finns leende hälsingar i världen. Både utför, uppför och rakt fram.

Internationella kvinnodagen firades och i Sverige ligger kvinnor alltjämt efter män i löneutvecklingen. Jämfört med många andra mer konservativa länder, som exempelvis USA, har Gävleborgs län inga siffror att skryta med. Samtidigt som hemmafrutillvaron har fått en liten renässans kan du besöka en striptease-klubb i Brinkeboda, Mörsil i Jämtland. Året är 2012 och det folk verkar tycka är mest anmärkningsvärt är att logotypen är ett mer eller mindre lyckat plagiat av den stora hamburgerjättens.

Filmen om en av de verkligt vedervärdiga krigsherrarna, Kony i Uganda, spreds och debatterades på ett hisnande snabbt sätt. Invisible Children får aldrig bli just det, invisible. Däremot visar filmen en närmast ensidig bild av ett land med en despot och diktator vid makten,som inte är ett korn bättre än sin motståndare, den vedervärdige Kony. Vi får hoppas att kritiken mot en ensidig bild av diktaturens Uganda kan skapa och väcka både debatt, engagemang och mod.

Att schlagerspektaklet gick av stapeln i vår egen Glob i lördags har knappast undgått någon. Loreen tycker jag var en härlig fläkt. Melodin kanske inte var den optimala i min smak men tjejen har ju skinn på näsan, går sin egen väg, tar ställning och förmodligen gör hon skillnad för många, många tjejer. Annars är jag lite svag för Lisa Miskowsky, som jag följde på nära håll i mitt arbete för många år sedan. Ranelid har jag också varit nära. Men det var före hans oranga period, som min syster H uttryckte det. Ranelid och jag tillbringade ett antal timmar tillsammans en kväll i en annan tid i ett annat yrkesliv. Samtalen med Björn var varierande och mycket trevliga. En rätt blyg man på vift i Light Valley med den då lite yngre halvgamla tanteluran som lever livet på en Pynne. Sedan stod Björn Ranelid på scenen, estradören, och då var han en annan. Definitivt inte blyg. Orden forsade i två timmar ur hans mun. Det jag kanske minns bäst är hans engagemang och glöd för mänskliga rättigheter och mot främlingsfientlighet och ondska. Men som sagt, detta var långt före hans oranga tid, som verkar vara nu.

Socialdemokraternas opinionssiffror går stadigt uppåt. En ny partiledare har självklart effekt men det som förbryllar mig är egentligen varför, för karln säger ju ingenting. Eller också är det det som är receptet. Åtminstone om vi jämför med den förra. Reinfeldt måste ha bestämt sig för att ta allt jobbigt på en gång. Separation och vapenaffärer. Även om båda incidenterna kan tillskrivas även tidigare statsministrar. Vapenaffärerna har en lång och mörk väg bakom sig. Det är dags att låta det ljusna nu.

Några händelser saxade ur den verklighet vi kallar livet. Vi behöver se både framåt och uppåt och vara lite stadiga när det blåser.  

Vissa saker står stadigare än andra.

Lev väl!♥

Ett par dagar i Uppsala är bra, inte bara för själen utan, för mitt matbegär också. Hann också med gott samtal med finaste vännen C och syster med familj. Jag äter inte hela tiden. Mellan tuggorna pratar jag lite. Eller mycket om ni så vill. Skrattar hinner jag också. Men då måste jag se till att jag har svalt ordentligt. Igår kväll fick mitt skrattbegär sig en ordentlig urladdning. Utan mat men mellan tuggorna och per telefon. Yngsta syster gav mig en bild per telefon som var så osannolik som den egentligen var. Hade den varit sannolik hade den inte varit hälften så rolig. Ibland är jag om möjligt osannolikt lättroad. Möjligtvis är jag sannolikt trött också vid dessa tillfällen. Sannolikheten att jag är hungrig eller åtminstone sugen på mat är dock konstant.

 
På Jay Fu´s, Jay Fu´s i Uppsala lämnas inget åt slumpen. Varken smaker, dofter, synintryck, service eller dukning gör mig besviken.


Asiatisk och amerikansk mat från sin bästa sida!


Här åt vi inte. På anrika gamla Domtrappkällaren. Här jobbar son M´s härliga vän Tobias som kock. Bådar gott.

  
Café Linné i Uppsala huserar idag i två lokaler på Svartbäcksgatan. På min tid fanns det bara en. Macchiato drack jag heller aldrig där och då. Då, på den gamla goda tiden. Men bullarna, smaken och storleken, är desamma. Likaså känslan av dåtid och framtid förenat i ett. Mormor Elsa brukade älska att köpa Linnés bullar. Ofta delade hon och jag på en.

Lev väl!♥

Snart så, riktigt snart behöver ni inte stå ensamma längre. Då får ni sällskap av soltörstande, sällskapssjuka små varelser som kallas människor.

Lev väl!♥

En dag full av intryck, inspiration och energi. Trots att den började klockan sex, gick genom tre landskap och ännu inte är slut. Jag påbörjade den i Light Valley med rejäl mellanlandning i Sandviken. Internationella kvinnodagen 2012 avslutar jag i alla fall i min födelsestad. Staden som rymmer så många minnen.

Lev väl!♥

Ett sådant slöseri. Ett en gång i tiden vackert hus med fantastiska snickerier har fått känna på hur det är att bli övergiven. Ett påbörjat renoveringsarbete i fel ände tycks ha havererat. Orken, lusten, pengarna tog slut. Vad vet jag. Att börja ett så omfattande arbete med att byta ut fönster, dessutom till helt fel typ, och brädslå huset, istället för att ta det från toppen. Börja med taket och arbeta sig nedåt. Någonstans på vägen i all villervalla slutade man. Man klev ned från byggnadsställningen och drog. Kvar står ett hus, som förtjänade ett bättre öde och lite mer kärlek och omvårdnad. Än så länge står det kvar. Lite sorgset ensamt och påminner om en tid som en gång var. Det är dock inte ensam i landet som byggdes så lagom. Överallt står de, fallfärdiga eller på väg någon annanstans. Än så länge står det här kvar, på min väg i spåren.

Lev väl!♥

En dag i spåren igen. Livet på en Pynne är så oerhört glad över att hon gled fram i spåren utan att tippa omkull en enda gång. Så länge blicken fokuserade på en punkt gick det bra. Började den flacka började även resten av det som tillhör livet på en Pynne att vara ostadigt. När det under så lång tid har varit svårt att enbart stå still på ett par skidor, ja, inte bara på skidor, så har tanken på att röra dem framåt varit oerhört främmande. För att inte säga nästan skrämmande. Men nu, när yrsel lyser allt oftare med sin frånvaro och balans faktiskt är så mycket mer närvarande, passar hon på. Inte ensam, utan med ledsagare för säkerhetsskull. Nog för att hon av och till i livet har varit dumdristig, men även hon lär sig. Blir klokare och lite, nåja, lite förståndigare. Härligt med framsteg. I alla riktningar. Imorgon styrs kosan mot havet och den glada staden igen. Ett av Sveriges äldsta varumärken, Glada Hudik, står redo för den halvgamla tanteluran med det arga humöret och sinnet, det rastlösa sinnet och nu även med det lite bättre balanssinnet.




I rätt riktning...framåt!

Lev väl!♥

Att söndagen den 4 mars var en ovanligt solig dag undkom knappast någon i landet som byggdes alldeles lagom. Att dessutom Hälsingland återigen regerar i skidspåren är varken lagom eller oväntat. Det är bara så härligt och roligt. Jörgen Brink, Delsbo, blev historisk på många vis. Äldst, snabbast och triss i vinst på raken. Kommer man från Delsbo så är det heller inget ovanligt. Att det kan bli så menar jag.

En gång i tiden var ju åtminstone 3/4 av skidlandslaget på både herr- och damsidan från Dellenbygden. Ja, damlandslaget var Dellenlaget. Eller om det ska vara tvärtom. Eva Olssons flätor och Thomas Magnussons ryck och snus under läppen är för evigt inristade i våra TV-minnen. Jag undrar om inte Brinken slår dem ändå. Vasaloppet är Vasaloppet. Att dessutom Richardsson slog sig in på topp tre gör att även Iggesund kan fira. Givetvis firar hela Hälsingland. Så som man gör här i landskapet med de blånande bergen, bland musiken och idrotten och allt annat kreativt som skapar delaktighet och gemenskap. Så som man gör i bandyHälsingland, firar och stöttar tillsammans. Vilken annan idrott, eller landskap med för den delen, bjuder in och hyllar sina "motståndare" när det går bra för dem. Som Bollnäs och Broberg gjorde med LBK i Bollnäs inför deras kvartsfinal. Sådant värmer. Bandy är så mycket mer än bara bandy! Precis som skidspår kan var så mycket mer än skidspår.

Att en Vibeke skulle vara snabbast i spåren bland damerna var inte heller oväntat. Det var bara frågan vilken av dem. Hon som lever livet på en Pynne beslutade dock att ta sig lite lugnare fram i andra spår och avsluta allt med lite våfflor. Så Skofteruds Vibeke fick arenan för sig själv. Och som hon utnyttjade det. Strålande galant.


Du kan hitta mycket i ett skidpår!


Vackra älvor!







Lev väl!♥

Du skall tro…

Du skall tro att du är något.

Du skall tro att du är lika god som alla andra

och alla andra lika goda som du.

Du skall tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.

Du skall veta att du är lika bra som andra.

Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.

Ibland vet du mer än andra.

Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.

Du duger till mycket.

Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri.

Du skall tro att många bryr sig om dig.

Du skall tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.

 Trevlig helg!

Och Lev Väl!♥