Tidsfördriv
Magi med älvor, skogsrån och östgötar!
Både Laleh och Winnerbäck fick Stene att sjunga, dansa och må gott igår kväll. Ane Brun, Dundertåget och Love Antell gjorde sitt till för att skapa stämning och magi över en av de vackraste konsertplatser som finns. Regnet öste ner. Men inte över oss. Lite längre söderut i älvdalen hängde regntunga skyar och Vallsta, ja kanske t o m Kramsta var översvämmat. Men inte på Stene inne i Järvsö. Där var det varmt i den magiska julikvällen. De mörka molnen åkte bara förbi. Precis som jag sa till Anna-Britta på LjusdalsPosten när hon kom förbi och pratade. "Det blir inget regn" Sa jag kaxigt, men ändå trosvisst!
Och om Laleh fick oss att fortsätta leva imorgon och se det stora i det lilla så fick Winnerbäck oss också att verkligen tro på oss själva. Att vi kan sjunga, skratta och vara medmänniskor. Ja, jisses vad mycket glädje och galenskap det finns i musik. Och tack och lov för det.
Winnerbäck hade också bjudit med Amnesty. De stod där med uppmaningen "Väck politikerna!". Ja, det kan verkligen vara dags att några vaknar. Läste att ett av toppnamnen för SD till kommunalvalet i Mariestad hoppar av. Han tycker att partiet medvetet inriktar sig på hårda angrepp mot muslimer. Retoriken påminner starkt om den som Hitler och nazisterna använde sig av. Det var dags att vakna nu! Kan bara hoppas att fler hinner göra det.
Lev väl!♥
Run Forrest Run! På mitt sätt!
Vad är det som får en 50-åring att fortsätta springa? Träna på elitnivå och tävla vidare. Heter man Merlene Ottey vet man. Eller hon! Att tävla för Sloveniens landslag i friidrott och enbart i stafett måste kännas som ett mjukt uppvaknande från Koreakriget.
Merlene Ottey är en sann förebild för mig. Och totalt osann. Hon var den vackra, snabba, coola och häftiga kvinnan. En verklig gasell. Ingen östrogenstinn öststatstjej eller drömmen om Amerikatjej. Hon var den coola, vältränade bruden från Jamaica. Hon banade vägen. För många. Sedan kan vi ha åsikter om värdet, sundheten eller styrkan i vad hon gjort. Eller gör!
Men för en nostalgisk, snart 50-årig dam i sina bästa år, är Ottey the one and only. Hon gör det på sitt sitt sätt. Och då har jag Stecher, Göhr, Ashford, Griffith-Joyner, Jones, Privalavo, Torrence, Arrone, i rätt bra färskt minne!
Lucky me. Att EM i friidrott pågår i Barcelona. På mitt sätt. Run!
Lev väl!♥
Äntligen...
Nu sitter jag och låter det stora välbefinnandet välla in igen. Plockade upp dottern vid busstationen i Hudik. Kusin Jorunn med Micke, Linn, Alva och Johannes är på väg från Gothia Cup i Götet hem till Umeå och tänkte stanna i paradiset. Så dotter och jag handlar middag i Glada Hudik och far ut till yttersta havsbandet. Där har svåger Håkan byggt ny brygga. Den gamla tog isen för tre år sedan!
Grillmiddag med kusin och familj var ljuvligt. Micke tog dessutom på sig det ansvarsfulla och lustfyllda uppdraget att diska. Han är mer i rakt nedstigande led fråm mormor Elsa. Den vägen gick över den kvinnliga delen av det gamla strävsamma paret över till Mickes frus far, Harren, och tillbaka till Micke. Det hoppade också lite över till yngsta systers man, Karl. Fast just nu är inte Karl här. Men det är Micke.
Det är oförsvarligt hur gott havet kan göra. Vare sig du är diskare, bryggbyggare eller bara livsnjutare! Äntligen...
Lev väl!♥
Gyllene trådar!
Mjölke eller Rallarros och hav. Gärna i kombination. Något av det mest somriga jag vet.
Några vackra rader som jag hittade i en bok, att följa med in i sömnen!
"Det finns något som är som en gyllene tråd som löper genom en mans ord när han talar med sin dotter, och gradvis under årens lopp blir den tillräckligt lång för att man ska ta den i händerna och väva in den i en schal som känns som kärleken själv." Decorations in i Ruined Cemetery av John Gregory Brown.
Lev väl!♥
Livet på en Pynne i baren!
Jag och svärmor I övergav dock byn på dagen. Släktträff i Strömsund och då ingen i hennes egen familj kunde följa med pga av jobb med spektaklet traktorpulling så fick jag följa med. En dag i solen på hembygdsgården i Strömsund med många generationer. För tjugo år sedan samlades de senast. Då var inte jag med. Jag var kvar i Uppsala, höggravid och stånkande. Förmodligen det sistnämnda. Det förstnämnda säkert. Nu tjugo år senare var den höggravida magen inte med varken utvändigt eller invändigt. Han var kvar i Flykälen och jobbade. Nu var det en ny generation som var den äldsta. Många hade lämnat oss sedan förra gången. Exempelvis Thyra, min svärmors mamma. Men de fanss med ändå, i tankar, minnen, bilder och filmer. Nu lämnade den äldsta generationen över stafettpinnen till nästa generation. Med uppdraget att inte vänta tjugo år till nästa gång.
Väl tillbaka i Flykälen på kvällskvisten väntade jobb. Jag var tvungen att lämna kalaset strax efter middagen. Svärmor fick stanna kvar. Men med mig i bilen fick jag en 14-årig grabb. Kusinbarn till mannen i mitt liv. Han skulle till Flykälen. Där fanns bästa kompisen och där var det fart. Fart blev det också på kvällen. Mitt arbetspass varade mellan kl 22-03. Och det var fart non-stop. Pubtältet såg efteråt ut som om en tornado hade dragit fram. Och ett tag kändes det som ett faktum. Coverartisten fick igång ett tunggung inne i tältet som får Storsjöyran att likna en mild fläkt från Karibien. Vi i baren hade kul vi med. Iakttagelseförmågan är väldigt stark en kväll som denna. Bakom bardisken. Det är inte för inte de flesta bartender är rätt bra psykologer. Eller restaurangfolk överhuvudtaget. Och jag kan även fundera på hjärnceller, omdöme och brännvin. Allt i samma andetag. Brännvin sålde vi inte. Men desto mer öl. När klockan var fem i två hade vi en öl kvar. Klockan två när vi stängde var även den borta. Samt det mesta av cidern, vinet, maten och gud vet vad.
Och säger någon eller sluddrar fram, "en päroncider och två stark" idag så skulle de förmodligen få dem. Men uthällda. Över sig. Livet på en Pynne är inte längre lika van som på the good old days. Med livet bakom bardisken. Nuförtiden händer det bara sisådär två gånger om året. En vecka i juli. I Flykälen. Av alla ställen.
När jag väl fick krypa till kojs så var jag tvungen att förbanna mitt öde att inte ha öronproppar. Jag och tre gentlemen kamperade i gäststugan på gården. Större delen av morgontimmarna låg jag och hade en liten tävling för mig själv. Slog vad om vem av de tre herrarna som snarkade högst, längst och vackrast. Har i dagsläget svårt att avgöra vem som vann. Eller förlorade. Två av dem satte sig nyss i regnet på sina HD och ställde kosan mot Ljusdal.
Det ska jag också snart göra. Och jag tar med mig den tredje herren. Utan HD dock. Tack och lov.
Lev väl!♥
Guldkorn!
Om man bortser från den fruktansvärt rynkiga huden är detta en ljuv bild av underbara barn. Eller vad de kan åstådkomma. Mina söners present till mig denna sommar. Ett halsband och deckare medföljde också. Det får inte bli för ljuvt till mammsen. Och om jag ska vara snäll mot sig så är väl rynkorna livsnjutarrynkor! Var och en av dem kan säkert berätta en egen historia. Sann eller inte...de kan vara bra ändå!
Underbara barn. De givmilda sönerna. Guldkorn!
Lev väl!♥
Matta med utsikt!
Idag hade jag inte detta sikte. Även om min inre kompass nog alltid strävar hitåt. Mot havet.
Idag hade jag kams i sikte. Vi serverade ca 420 portioner kams. Flykälen invaderades av kamstokigt folk. Eller rättare sagt folk som uppskattar det goda i livet. Många kommer nog också för att träffas och språkas. Frottera sig lite med varandra och utbyta lite skvaller. Det kan det aldrig bli för mycket av. I köket var det tropisk värme och ute började vindarna vända till det svalare. Det ena måste vägas upp av det andra. Ikväll, torsdagen den 22 juli, är det 5 grader i Flykälen. Dansen pågår fortfarande i en av Jämtlands högst belägna byar. Och säkert en av de mest säregna och livaktiga också. Men 5 grader... Det ska kännas att man lever.
Min hängmatteutsikt. Den bilden tog jag fram när kamsarna var för många, den tropiska köksvärmen för tung eller när livsnerverna i allmänhet behövde lite uppmuntran!
Lev väl!♥
Kams i sikte!
Mannen i mitt liv är svårt ärrad av bakterier. Kan knappt stå på foten. Eftersom han var så lojal mot mig och blev dålig när jag började bli bra så tänkte jag var lika lojal tillbaka. Alltså kom mina ryggproblem tillbaka och inflammationen i nacken likaså. Det gäller attt se om sitt hus! Eller kanske hellre att ta det lugnt och vara rädd om sig. Så länge man har sig!
Eller också fick jag tillbaka för alla mina synder. Vilka de än kan ha varit. Sedan igår har värken och jag tillsammans stapplat fram. Ibland blir jag lite trött på mig själv. Och livet på en Pynne.
Hade arbetspass idag. Skiva korv och steka densamma jämte fläsk till kamsfesten imorgon. Och är det något jag gillar så är det kams. Jag var nog inte den bästa arbetsbehållningen idag. Skivade förvisso en hel massa korv och stekte några varv av densamma samt mängder fläsk. Sedan fick jag ge upp. Nacken ville inte mer! Det är en dag imorgon också. Och då väntar byn invasion. Kamssugna jämtar är inte att leka med. Ungefär som kamssugna hälsingar. Det är bara det att hemma är vi lite mer blodtörstiga och morbida av oss. Så där äter vi blodkams! Här är det hederlig gråkams. Vad nu ordet hederlig betyder i detta sammanhang? Man kan alltid vrida och vända på sanningen. Både lite till manns och kvinns!
Och kams, gott folk är en delikatess. Närmast att jämföra med öländska kroppkakor eller pitepalt. Men mycket gôtt!
Så förutom att jag har en delikatess att njuta imorgon ska jag också jobba. Kreti och pleti ska utfordras. Och roligt brukar det vara. Låt bara mina synder få vila för en stund!
Dessutom fick jag ett härligt telefonsamtal från en ljuvlig nioåring. Miranda ringer och förkunnar att hon måste berätta en sak för mig. De har tagit bort gipset på hennes ben. Pga hennes ovanliga spricka i benet behövdes tydligen inte gipset mer. Vilken lycka för en nioåring som älskar att bada och springa omkring!
Lev väl!♥
Sommarbål!
Mitt i högsommaren, några sommarminnen från kalas, i dagarna tre på Vattingen. 9-11 juli förflyttade vi oss från 9-årsdag till 75-årsdag. Det är alltid rätt med kalas. Och fr a på sommaren. 
Miranda 9 år! Specialbeställd tårta innehållande både choklad, maräng och bär! Och en brud eller prinsessa på kalas är aldrig fel!
Mannen i mitt liv och Alicia myser den 10 juli. En tantelura i sina bästa år fyllde år!
Manne och Noah ska inta buffébordet!
Torbjörn vaktar eller sköter drinkvagnen (en gammal docksäng)
Två glada herrar, Daniel och mannen i mitt liv, tar igen sig på förstukvisten!
Hansson, Svärd och Gen i glatt samspråk. Och några till sitter kvar vid bordet!
11 juli, Gun 75 år! Det hurrar och skålar vi för!
Alicia, den strävsamma kvinnliga delen av paret samt Marcus njuter av sol, mat och kalas!
Och vi njuter också!
Lev väl!♥
Somna lugnt!
"Låt naturen ha sin gång - den vet bäst själv!"
Detta uttrycktes så klokt för flera hundra år sedan av Michel de Montaigne (1533-1592). Fransk renässansförfattare och evigt sann. Och vi har fortfarande inte lärt oss någonting...
Några andra rader jag tar med mig in i sömnen;
" Tre saker är livsviktiga för mig. Skratt, vin och olivolja." Erik Lallerstedt, kock
"Världen är en berättelse utan ände." Marco Polo. upptäcksresande
"Hemligheten bakom ett riktigt bra bröd är lång knådning, minst 15-20 minuter." Heléne Johansson, bagare (kunde varit jag!)
"Hon är så söt när hon sover, själv har jag inte fått mig en blund. Det är den bästa av gåvor att kunna sova lugnt." Bo Kaspers Orkester
Schlaf guet!
och Somna lugnt!
Lev väl!♥
243 m ö h
Igår eftermiddag var jag på en av de vackraste platser jag vet. Kolsvedjaberget i Ljusdal. Nuförtiden med ett fantastiskt fik med konstutställning och konsthantverk. Och utsikten ska vi bara inte tala om. Magnifik! Och den är så förknippad med min barndom. 243 m ö h finns i mitt barndomshjärta. Det gamla strävsamma paret åkte ofta dit med släktingar och vänner på besök. Hälsingland från en av sina bästa och vackraste sidor.
Igår eftermiddag var det både vernissage och boksläpp på berget. "243 m ö h Konst möter Poesi" invigdes. Drottningen av Kolsvedja, Jini Hedblom, konstnär och keramiker hade tagit initiativet till denna unika utställning i den trollska skogen uppe på berget. Några av Sveriges skickligaste konstnärer och lyriker möts i en spännande och annorlunda utställning. Ute i det fria. Samtidigt har kreatören Maria West skrivit en bok, "10 möten" om och med dessa konstnärer. Små sommarprogram i både ord och bild skildrar dessa inspiratörers drömmar, drivkrafter och tankar. Vilken känsla att få se sina idéer samlade i en bok. En egen bok! Fantastiskt jobbat både Jini och Maria.
Och jag, jag blev uppringd av Jini för några veckor sedan och tillfrågad om jag skulle vilja invigningstala på vernissagen och boksläppet. Rörande! Minst sagt. "Men du är ju så van att hålla tal, sa Jini" Tja, i vilket fall tror jag det var ett tag sedan. Men ok, med tanke på platsen, idéen och människorna runtomkring så sa jag att visst kan jag det. Visst blev jag glad att de frågade mig. Så hårdhudad eller luttrad är jag inte. Att jag inte blir rörd eller smickrad.
Så igår eftermiddag, i en värme av sällan känt slag, stod jag där, 243 m ö h med 243 m i mitt barndomshjärta, och talade om vikten av möten och vikten av mod. För mod har ofta konstnärer. Och det behöver vi mer av i Sverige. Ja, världen. Jag pratade om vikten av kreativitet och om Hälsingland. De hör ihop! Och jag pratade om konstens betydelse i samhällsutvecklingen. Att jag tycker vi i Sverige är rätt dåliga, ibland, att nyttja konstnärerna och deras kunskap och arbete i samhällsutvecklingen. Jämfört med många andra delar av världen. Att det oväntade och även väntade i konsten behövs. Vi behöver möta sött och salt. Det mjuka får möta det hårda, ruffa. Det minst sagt oväntade och konstiga behöver ruska om oss ibland. Verklighet och fantasi. Dessutom tror jag att konsten i alla dess former har betydelse för vårt sätt att se på människor. För vår medmänsklighet, respekt och tolerans.
Det var roligt att stå där och blicka ut över allt det vackra. En känsla av välbefinnande och livslust. Och lite livsmod! Till på köpet.
Så vare sig ni har vägarna förbi eller inte. Åk upp på Kolsvedjaberget. 243 m ö h . Och njut en liten smula. Samla inspiration och tankar.
Lev väl!♥
Vådan av lek!
Att vara 9 år och gå med gipsat ben resten av sommaren kan bli resultatet av roliga lekar på stranden.
Min ljuvliga systerdotter Miranda lekte på stranden idag. Precis som alla andra dagar. Visserligen körde de Dirty Dancinghoppleken, fast jag vet inte om det var just den som fällde henne. I vilket fall var ögonblicket där. Ögonblicket som resulterade i färd till sjukhus, evig väntan på akuten och till slut gipsning av ben. Samt övernattning på barnavdelningen. Lillebror Noah somnade i min säng till tonerna av kusin Davids läsarröst.
Lek på stranden kan vara alldeles underbart. Och alldeles tokigt. I alla fall om man är 9 år och har sommarlov. Och ska tillbringa resten av lovet hoppandes på en krycka med gipsat ben. Men det kan ju bli lite spännande också! Eller vi får se till att göra det så!
Lev väl!♥
Rich girl!
Två fantastiska människor som kan förgylla min tillvaro på ett alldeles särskilt sätt. Det kan ju inte vara lätt att växa upp med ett stycke bigsister som tyranniserar tillvaron. Syster T fick utstå att sitta på sängen i mitt rum och göra hitlistor med Kaj Kindvalls röst i fjärran, på kommando av mig och mina kompisar. Syster H fick utstå att aldrig ligga trygg och somna. För när som helst kunde bigbigsister komma inrusande och skrämmas. Jag tar bara två exempel. Det räcker.
Hursomhelst har de blivit två starka, karismatiska och humoristiska tjejer. Trots mig! Men å andra sidan kan jag nog få igen då och då. Drypande kommentarer om min, om jag ska vara snäll mot mig själv, snabbhet i kommentarer. Dvs prata först, tänka sedan. Mina sminkkunskaper och språkbruk. Ingen gemensam nämnare annat än jag. Jag pratar för mycket, skrattar för högt och svär väl mycket.
Men de finns där. Alltid! I oväder och solsken. Vi kan vara rätt högljudda mot varandra. Och det har inget att göra med om vi är vänner eller ej. Vi låter. Som en mindre maskinpark eller när åskan går som värst. Och när vi väl börjat skratta kan inget hejda oss. Ibland får vi med oss männen i våra liv och det gamla strävsamma paret. Ibland vänner och okända. Men vi kan skratta i det oändliga. Ibland på lämpliga platser, ibland på mindre lämpliga. Det beror nog på vem som lyssnar. Men skrattet och humorn är ondskans värsta fiende. Och med mina systrar är det gudagott att vara.
De är väldigt olika mina systrar. Och väldigt lika, som systrar kan vara. Syster T kan förvandla vilket tygstycke som helst till vad som helst. Hon hittar och ser saker som ingen annan. Hon bakar som alla systrar i världen tillsammans. En fingertoppskänsla för smaker som få. Hennes humor skulle få Seinfeld att slockna. Och sist men inte minst är hon svårslagen i spel.
Syster H kan verkligen koka soppa på en spik. Det minsta grus förvandlas till guld. Hennes humör är sprakande och hennes ögon är glittrande som den djupaste tjärn. Framförallt när humöret är sprakande hett. Och då kanske de inte glittrar utan blixtrar. Hon är en fantastisk pedagog med fingertoppskänsla för det subtila. Älskar filmer och musik. Det gör syster T också.
De har mycket mer, mina systrar. Min rikedom. Och de är sina egna lyckas smeder.
Och sin egen rikedom!
Lucky me!
Lev väl!♥
Passionerad!
Passion kanske man också kan kalla det. Och viss passion kan gå över styr. Beroende på vem som är sändare och vem som är mottagare.
Min kärlek till viss natur gränsar nog också till passion. De hälsingska bergen, de som blånar. Till havet, där alla färger är blå. Till blå lavendelfält. Har man sett, luktat och andats dessa fält är det svårt att inte bli betagen. Ja, t o m förälskad. De blå lavendelfälten i södra Frankrike är en passion att skåda. Att lukta och förundras över. Det är nästan, men bara nästan, lika betagande och passionerat som att se de hälsingska blånande bergen i kvällsljus. Eller morgonljus eller dis eller... Eller att stilla blicka ut över havet. En stilla och varm julikväll!
Blånande berg ellerblånande lavendel
Lev väl!♥
Elsa och berget!
Äventyret idag var lilla Elsas bestigning av den stora stenen. Det lilla berget bredvid stora huset. Det är alltid lättare att klättra uppåt. När man ska nedåt kan det vara desto knivigare. För vissa kan också fallet bli hårt och hisnande. Elsa satt där uppe med storkusin Mickan när plötsligt insikten slog till. Hon skulle ner. Trots trygg hjälp av storkusin var det ett panikartat ögonblick. Känslan av maktlöshet, förtvivlan och insikten om livets bräcklighet slog Elsa med kraft. Ve och fasa. Men i motsats till vissa andra storpampar som har fallit, blev det denna gång en nedstigning utan fall. Lätt hasande och med all tid i världen kom Elsa ner. På marken väntade tagliatelle och köttfärssås. Livets mysterier och märkvärdigheter.
Livet är skört. Ta vara på det! Vare sig du bestiger ett berg eller ska ned från det!
Lev väl!♥
"Det kan bara inte vara sant!"
Lille Noah står i storstugan vid stora fönstret och blickar ut över havet. Med förundran och en lätt förtvivlan i rösten säger han det som alla barnen tänker, "Det kan bara inte vara sant!".
Äventyren avlöser varandra. Framförallt i paradiset och framförallt om man är 6-7 år. Eller om man är en uppblåsbar flotte. På stranden har Åkes och Mias lilla flottö legat förtöjd. Inköpt på Fuerteventura hos faster fick den en trygg plats på stranden i Vattingen. Långt borta från vindsurfingvindarna på den spanska ön. Trodde den! Och alla barn. Vindarna som idag har varit hjälpsamma mot den värsta värmen har ibland också varit starka. Starka som i Karl-Alfred!
Efter några timmar på stranden tar vi oss i sakta mak tillbaka. Hemåt. En träcka på antingen 30 meter eller 150. Beroende på vilken väg du tar. Över stenarna och vattnet eller den mer gåvänliga landvägen.
Väl hemma ses plötsligt den lilla flotten ute på havet. Ensam i bräcklig farkost! Karl-Alfredvindarna tar tag i den lilla farkosten och skjutsar med autobahnhastighet ut den mot öppet hav. På väg ut stöter den på patrull i form av några rev. Men den lyckas vända sig på rätt köl igen och bestämmer sig för att ta vänster. Norrut, mot Sundsvall. Alla barn tar sina cyklar och cyklar ut på udden för att se om den skulle vilja driva mot land. Men nejdå, vindarna har bestämt sig. Och mot naturens krafter står vi oss slätt. Eller det är bara att gilla läget. Framförallt när inga vuxna behagar ta en båt och ta sig ut och nödställa den lilla flotten.
Någonstans kommer den lilla flotten att ta sig i land. Frågan är bara var? Äventyren är många när man är 6-7 år. Och livet är här och nu. Vare sig man vill det eller ej! Men man gillar läget, även om "det kan bara inte vara sant!"
Lev väl!♥
Allt seglar förbi.
Montering av dusch och hängmatta. Systrarna, svåger och, delvis, mannen i mitt liv jobbar. Och livet på en Pynne gör inget annat än ligger i hängmattan, vickar på tårna, läser en bok, lyssnar på lilla Alvas joller om livet och tittar på båtarna som seglar förbi.
Vindarna eller snarare den stilla brisen gör att värmen är oemotståndlig. Dottern tog över hängmattan. Nu väntar förhandling.
Lev väl!♥
Viva!
Hot! Eller warm and cosy!
Makt kan vara banalt.
Tårtkalas!
Fågelkonsert och annat kärt besök!
Let it be!
I natt satt jag på vår stora sten utanför storstugan och bara tittade. Tittade på havet. Tittade på himlen. Och de möttes. Som de alltid gör här. Alla som någon gång undrat över livets förgänglighet, livets mysterium eller livet och dess gåtor behöver inte göra det här. Det bara är. Du bara är. Livet och naturen är så fantastiska att du inte behöver fundera över hur, varför, var och när. Låt allt vara!
När jag satt där i natt på stenen och något djur kretsade omkring mig, infann sig ett lugn, som skulle få Maradonas lugn att likna vid en havsbris. Så lugnt var det. Och djuret runt omkring var kanske en räv. Eller mus. Eller också var det vår egen panter. Elliot! Black magic man!
Men lugnet har fortsatt. Idag på stranden. I eftermiddag vid matlagningen. Ikväll vid middagen och en följande ogräsrensningen.
Alla systrar samlade. Urfader och moder likaså. Diverse barn och män finns också här. Livet på en Pynne.
Imorse blev äldste sonen knockad när han öppnade butiken, Team Sportia. En överförfriskad och kanske överdrogad gentleman tog till kardan när inte T-shirtarna föll honom i smaken. Man blir som en tiger när det gäller sina barn. Min näve var på högvarv också.
Våra klapperstensfält!Tur att jag satt på stenen inatt. Lugnet hade infunnit sig. Annars hade nog högerfoten blivit tung och spaning efter överförfriskad gubbe varit prioritet. Men när lugnet infinner sig gäller det att välja sina krig!
Lev väl!♥
Värme!
Vilken fantastisk kväll med skratt, prat och musik.
En sommarnatt så ljum, som den bara är alltför sällan. Cyklade hem från Humla visfestival med ett stycke dotter och ett stycke syster. Mannen i mitt liv rullade hem lite tidigare. Upp i ottan för onother working day i hettan. I cykelparken i Järvsö. Då kan man inte rumla runt hur som helst. Tycker mannen nuförtiden. Börjar ålder i hans fall matcha visdom. Eller kan det kanske vara tvärtom.
Blev alldeles varm igår eftermiddag också. I alla bemärkelser. Var på Träteatern på Stenegård i Järvsö med det gamla strävsamma paret. Peter Oskarsons föreställning om och med den helige Franciskus från Assisi, "Den helige gycklaren Franciskus" av Dario Fo. Inne på teatern var det varmt, ute var det lika varmt, +32. Föreställningen i sig var lika varm, rolig och upplyftande. Det är alltid en speciell känsla att komma in i den teatern. Det är något magiskt. Du känner dig som en del av något större. Du är där och nu. Eller här och nu. Oavsett tid och rum i fantasin. Det var också fantastiskt roligt att återse Peter, både på och utanför scenen. Det blir aldrig tråkigt. Eller meningslöst att se och höra honom. 
Peter Oskarson i en scen i Dario Fos "Den helige gycklaren Franciskus".
Dario Fos föreställning innehåller allt detta. Tankar om livet och vad som egentligen är viktigt.
Det var också den helige Franciskus budskap. Att se livet som det är, naturen, djuren och glädjen i att vara en del av detta. Franciskus kanske är mest känd som naturens och djurens skyddshelgon. Men dessutom var han en teaterman, sångare och gycklare. Han skapade en teaterform, som om den hade fått fotfäste och blivit rumsren på den tiden, kunde ha lett till en helt annan teatertradition än den vi har idag. Men den lille gossen Franciskus från Assisi var lite före sin tid. Som så många andra bråkstakar, upprorsmakare och visionärer. För jobbiga för sin egen tid. Och lite farliga! Även den mest snälla människa kan ju bli farlig i vissa människors ögon. Bara för att man inte förstår eller är rädd om sin egen makt. Tänk vad små ord kan vara farliga. Det är bäst vi förbjuder dem!
Stenegård och Träteatern till höger, badande i sol!
Lev väl!♥
Dåsig och ledig!
Så skönt med ett totalt tankebefriat ögonblick. Som säkert varade en timme. Och allt medan Holland vann över Brazil. Tv:n skränade i bakgrunden och jag bara dåsade. Mina idrottsönskningar infrias oftast när livet på en Pynne inte är närvarande. Lite i bakgrunden i alla fall. Nu går Holland min väg! Dvs den enda rätta, mot VM-guldet!
Ska nu åter ta terapistund i besittning. Köket. Grilla kyckling och jag vet inte vad jag mer finner i kyl och skafferi. Vi lär knappast gå hungriga. Kanske en cykeltur ned till Rosehills och Humla Pop- och visfestival. Istället för efterrätt. Vi får se. Det är semester. Vad som helst kan hända, när som helst!
|
|||||
Kalla fötter!
Vilken fantastisk kväll det kan bli. Med sol, god mat och fullt med människor. Fullt med människor var i detta fall tonåringar som spelade poker. Plus Svärd och Gen. Som bara kom förbi. Och så pratade vi släktforskning, Gothia Cup och varför män har så svårt att lämna sina efternamn vid giftermål. Så många får kalla fötter. Eller är fast, djupt jädra fast, i traditioner.
Jag gjorde ju själv en eftergift när jag gifte mig och tog Sjögren som mellannamn. Dvs, då hette det inte så, utan jag hade dubbelt efternamn. Sedan ändrades namnlagen och Sjögren blev plötsligt ett mellannamn. Och inte en del av ett efternamn. Jag har alltid kallat mig bara Sjögren. Ytterst sällan Sjögren Ottosson.
En vecka efter att vi hade gift oss, för 18 år sedan, ringde en person som var med på bröllopet. Jag svarade som jag så ofta gjort med "Sjögren". Personen säger "Var inte jag med på ert bröllop och du gifte dig med Lasse?" Joo, svarar jag. Det var du. "Men varför svarar du då med Sjögren?", undrade bröllopsgästen. Jaa, varför? För jag heter det och har alltid hetat det. Jag berättade inte att formellt var numera mitt efternamn Sjögren-Ottosson. Livet på en Pynne var så att säga redan lite irriterad. Vissa saker sitter hårt. Och varför tror män att det är lättare att lämna sitt namn som kvinna, bara för att det har varit så. Det är tradition. Vissa traditioner behöver gå i graven. I min värld i alla fall.
Jag och mannen i mitt liv hade före bröllopet diskussioner om efternamnet. Egentligen var det inga problem för honom att byta men...när det väl kom till kritan så... Kalla fötter! Och flat var jag! Eller omtumlad. Eller...
Min kusin Jorunn har en hedersknyffel till man. Micke bytte. Han fick inte kalla fötter.
Idag på mitt jobb heter jag bara Sjögren. Lagligt och formellt är det inte korrekt. Men jag ska byta. För när det är så att Sjögren är mellannamn måste man begära om att få byta. Och jag som alltid bara har varit Sjögren. Det är jag. Och så lär det förbli.
Lev väl!♥
Working girl!
Arbetar heltid för första gången på, ja, jag vet inte när! Men det känns härligt! Även om jag tar det lite piano och börjar det hektiska arbetslivet med bara en vecka för att sedan ta tre veckors semester. Men ändå, det börjar likna något för den vällagrade tanteluran på livet på en Pynne. Nu gäller det att hålla myggen på avstånd och det är lätt som en dans i år. De verkar ha fått upp livsgnistan något alldeles kollossalt. Surrar och är alldeles väldigt sociala. Frågan är om det har social kompetens?
Och det är väl inte bara myggen jag ska hålla mig ifrån. Festingar och annat oknytt finns också en masse. Och mitt immunförsvar är nog något som försvaret skulle kunna sätta tänderna i för att bygga upp. Å andra sidan vet jag inte om de är de rätta att bygga upp något. What so ever! Det militära och jag är inte riktigt överrens. Inte i alla lägen! Och fr a inte i skarpa! Sade hon den dag den allmänna värnplikten avskaffades.
Men det är väl inte bara mygg och oknytt jag ska ducka för. Även om de var den stora boven nu. Jag ska ducka för mig själv också. Lära mig att att inte köra på i hundra. Och nu pratar jag inte bilkörning! Utan lära mig att var sak har sin tid. Att lyssna på sin kropp. Och för all del på hjärtat!
Är det det hon gör här? Lyssnar till sitt hjärta och kropp? Ja, ansiktet röjer ju ingenting!
Jag kanske istället ska tacka den lilla myggan som bet mig för två år sedan. Tacka henne, jag är övertygad om att det är en hon, för att hon gav mig den här möjligheten, att upptäcka att kroppen fixar mycket, men inte hur mycket som helst. Att det mesta är möjligt att återställa, bara man vill. Att det finns mycket värme, klokskap och glädje hos mina nära och kära. Att allt går. Utom nyfödda barn!
Nära och kära!
Och många fler finns!
Lev väl!♥
