.

Livet på en Pynne är en nattmänniska. Still going strong. Framföralllt när en av favoriterna i filmsvängen visas. Hur okristligt sent eller tidigt det än blir. Gudfadern kan inte få ögonlocken att falla ihop. Det finns hopp för livet på en Pynne med andra ord. Lite är som förr. Visst värmde det också lite extra att först ha spikat både Nobelfesten, Så mycket bättre och en viss mängd av El Clasico och sedan få Gudfadern som dessert. Trots att det var evigheter sedan sist så är den som med vissa goda vänner. Vi tar vid där vi slutade och det kan aldrig bli för mycket av det goda. Om jag inte levde i Calcutta i mitt förra liv så var det garanterat på Sicilien.

Tårkanalerna fick, med andra ord, jobba hårt igår kväll. Den halvgamla tanteluran kunde absolut inte motstå att göra ögonen lite vackrare vid Fredsprisutdelningen. Ännu vackrare blev de vid utdelningen i Konserthuset, både av litteraturpriset och medicinpriset. Dessutom såg drottningen ut som om hon skulle kollapsa ett tag eller bryta ihop, men Daniels och Viktorias kärlek kan ingen ta miste på. Nobelkommittens ordförande Marcus Storch höll ett ovanligt fint, bra och varmt anförande kring vikten av utbildning, kultur och betydelsen av öppna dörrar och gränser. Lite väl kort sammanfattning kanske men...det var bra! Hjärta och hjärna går alldeles utmärkt att kombinera.




Lev väl!♥