Elakartad svulst.
Förra helgen var jag på ett mycket trevligt 40-årskalas på en båt på Söder Mälarstrand. God mat coh gott sällskap. Min bordsherre, som jag aldrig träffat förut, var en inbiten Stockholmare som vid första anblicken enbart såg ut som en blandning av riktig rocker och militär. Hur nu de ser ut? Det var han kanske också förvisso, ja, militär hade han varit, men framförallt var han en matlagare av rang och stor filmentusiast. Ni kan ju gissa vad vi pratade om. Film och mat kan man prata nonstop om i flera timmar. Mat i filmer finns det gott om och mat till film kan varieras i det oändliga.
Däremellan kom vi in på den lilla svulst som kallas nationalism. För en liten elakartad svulst det är. Den lilla defekt som kan göra den mest timida människa rätt osympatisk. Ett tillstånd där allt förnuft försvinner och med det humanism och hjärta också. En beskrivning som vissar älskar att förklara och försvara och vill göra till något det inte är. Stolthet, ödmjukhet och lycka över sina rötter, sina geografiska rötter, är en sak, men nationalism har sällan eller aldrig fört något gott med sig. Det var rockern, kocken och filmentusiasten och jag rörande överens om. Nationalism är skrämmande och ruggigt. Ruggigt otäckt kan det bli.
Jag tänkte på allt detta när jag läste om och såg filmsnutten på youtube om den hysteriska, otäcka, rädda och alltigenom lilla människan till ung kvinna och moder på tunnelbanan i London. Hon som gastar ut sitt hat och sin avsky mot allt vad hon inte tycker är brittiskt. Allt som hon tycker ska lämna landet, hennes land. Hennes lille blonde son sitter i hennes knä och tuggar paniskt på en leksak. Lilla kille får hatet med modersmjölken. Och vi andra undrar varför vissa vuxna blir de små monster de blir.
Jag tänkte också på detta med svulsten nationalism när jag läste om Sverigedemokraternas försök att få till stånd någon sorts definition av svenskhet. Lika lite som kvinnan på tunnelbanan i London egentligen kan definiera vad brittiskt är kan Åkesson och co tala om vad som är svenskt eller framförallt vem som har rätt att kalla sig svensk. Visst kan vi plocka fram attribut, traditioner, natur och kultur som hör hemma i Sverige, eller det landområde vi de senaste århundradena har kallat Sverige, eller som både svenskar och andra nationaliteter förknippar med landet lagom. Visst kan vi rabbla upp en massa sådana saker. Många saker att vara stolta och glädjas över, men att förminska århundradens och årtusendens histora med dess människor till vad som är svenskhet och inte är inte speciellt intelligent. Framförallt önskar jag inte behöva ingå i, och tror inte jag har samma definition som Åkesson och co på svenskhet, i någon sorts förljugen paketering om svulsten nationalism.
Lilla blonda kille på tunnelbanan i London! Vad jag hoppas och önskar att du får möta andra värderingar och människor med hjärtan. Även om jag tror och hoppas att din rabiata mor älskar dig. Även hon kan ju faktiskt komma på bättre tankar.
Även våra svenska älvar kan uppträda dramatiskt.
Och de gamla trollska gårdarna kan berätta en historia. En historia om människor, svenskar eller inte.
Lev väl!♥
Däremellan kom vi in på den lilla svulst som kallas nationalism. För en liten elakartad svulst det är. Den lilla defekt som kan göra den mest timida människa rätt osympatisk. Ett tillstånd där allt förnuft försvinner och med det humanism och hjärta också. En beskrivning som vissar älskar att förklara och försvara och vill göra till något det inte är. Stolthet, ödmjukhet och lycka över sina rötter, sina geografiska rötter, är en sak, men nationalism har sällan eller aldrig fört något gott med sig. Det var rockern, kocken och filmentusiasten och jag rörande överens om. Nationalism är skrämmande och ruggigt. Ruggigt otäckt kan det bli.
Jag tänkte på allt detta när jag läste om och såg filmsnutten på youtube om den hysteriska, otäcka, rädda och alltigenom lilla människan till ung kvinna och moder på tunnelbanan i London. Hon som gastar ut sitt hat och sin avsky mot allt vad hon inte tycker är brittiskt. Allt som hon tycker ska lämna landet, hennes land. Hennes lille blonde son sitter i hennes knä och tuggar paniskt på en leksak. Lilla kille får hatet med modersmjölken. Och vi andra undrar varför vissa vuxna blir de små monster de blir.
Jag tänkte också på detta med svulsten nationalism när jag läste om Sverigedemokraternas försök att få till stånd någon sorts definition av svenskhet. Lika lite som kvinnan på tunnelbanan i London egentligen kan definiera vad brittiskt är kan Åkesson och co tala om vad som är svenskt eller framförallt vem som har rätt att kalla sig svensk. Visst kan vi plocka fram attribut, traditioner, natur och kultur som hör hemma i Sverige, eller det landområde vi de senaste århundradena har kallat Sverige, eller som både svenskar och andra nationaliteter förknippar med landet lagom. Visst kan vi rabbla upp en massa sådana saker. Många saker att vara stolta och glädjas över, men att förminska århundradens och årtusendens histora med dess människor till vad som är svenskhet och inte är inte speciellt intelligent. Framförallt önskar jag inte behöva ingå i, och tror inte jag har samma definition som Åkesson och co på svenskhet, i någon sorts förljugen paketering om svulsten nationalism.
Lilla blonda kille på tunnelbanan i London! Vad jag hoppas och önskar att du får möta andra värderingar och människor med hjärtan. Även om jag tror och hoppas att din rabiata mor älskar dig. Även hon kan ju faktiskt komma på bättre tankar.
Även våra svenska älvar kan uppträda dramatiskt.
Och de gamla trollska gårdarna kan berätta en historia. En historia om människor, svenskar eller inte.
Lev väl!♥
Kommentarer
Trackback
