Stanna uppe!
Om någon vill få en förklaring på ordet nattuggla är det bara att titta på mig. Stanna uppe är inte bara ett mantra utan en självklarhet och bild av överlevnad. I vissa fall även en dumhet. Ute är det stormy weather som kallas Gudrun och medias varningar verkar faktiskt stämma till viss del. Om det blåser så rejält runt husknuten på Aspgatan att undertecknad mest liknar ett granitblock i styv kuling är det lite blåsigt. Om nu det gör att nattugglan stannar uppe längre än vanligt vill jag säga vara osagt.
Det där att stanna uppe har även en annan innebörd för livet på en Pynne. För ett antal år sedan bevistade undertecknad en fest. Det händer faktiskt. Undertecknad hade, som vanligt, ingen framförhållning eller om det var tidens melodi, inga nylonstrumpor. Men i lådan låg ett par stayupps. (hur nu de hade kommit dit?) Har man ben som undertecknad, dvs sådana som inte håller uppe ens Karlssons klister, så är inte det, det första alternativet. Men är det det enda alternativet så tar man det. Festen var rolig och allt funkade bra. Inga pinsamheter, inga "vad har du på dig" tester, maten, umgänget, sången, dansen var strålande...tills...Tills inga strumpor whatsoever vill vara med längre. När det där, att inte vilja stanna uppe längre började, hade undertecknad börjat slappna av. Lite för fort skulle det visa sig. När man dessutom dansar med en person som varje dag utnyttjar livet till fullo och inte vet vad ordet begränsingar innebär, är det fullbordat faktum.
En person som lever fullt ut och inte vet vad ordet spärrar betyder kan jag tycka är modig. Vissa skulle säkert säga dumdristiga, men ordet leva kan ändå ingen ta ifrån dem. Detta var en sådan person, en modig, livsbejakande människa, i mångas ögon dumdristig, men fin människa. Han dansade jag med. Precis när jag känner att strumporna börjar kovra sig eller körvla sig. Precis när jag känner att nu var det verkligen inte läge för dans. Precis när jag funderar hur jag ska lösa detta eller hur jag ska förklara att det inte går att dansa mer. Då säger denne gentleman att han såklart ser vad som är på gång, att har man en röd dress som jag hade, var det helt enligt alla jordens regler, att strumporna börjar korvla sig nedåt. Då stoppar jag dansen och drar upp mina stayups. Samt skrattar. Det gör vi tillsammans. Min goa vän K har ett liknande minne från Finland. Hon har liknande ben som jag, dvs, inte alltför tjocka. Hon berättar också om den smått surrealistiska känslan av tappad kontroll. Ibland infinner den sig bara. Med eller utan ben! Trots att vi önskar att få stanna uppe.
Lev väl!♥
Det där att stanna uppe har även en annan innebörd för livet på en Pynne. För ett antal år sedan bevistade undertecknad en fest. Det händer faktiskt. Undertecknad hade, som vanligt, ingen framförhållning eller om det var tidens melodi, inga nylonstrumpor. Men i lådan låg ett par stayupps. (hur nu de hade kommit dit?) Har man ben som undertecknad, dvs sådana som inte håller uppe ens Karlssons klister, så är inte det, det första alternativet. Men är det det enda alternativet så tar man det. Festen var rolig och allt funkade bra. Inga pinsamheter, inga "vad har du på dig" tester, maten, umgänget, sången, dansen var strålande...tills...Tills inga strumpor whatsoever vill vara med längre. När det där, att inte vilja stanna uppe längre började, hade undertecknad börjat slappna av. Lite för fort skulle det visa sig. När man dessutom dansar med en person som varje dag utnyttjar livet till fullo och inte vet vad ordet begränsingar innebär, är det fullbordat faktum.
En person som lever fullt ut och inte vet vad ordet spärrar betyder kan jag tycka är modig. Vissa skulle säkert säga dumdristiga, men ordet leva kan ändå ingen ta ifrån dem. Detta var en sådan person, en modig, livsbejakande människa, i mångas ögon dumdristig, men fin människa. Han dansade jag med. Precis när jag känner att strumporna börjar kovra sig eller körvla sig. Precis när jag känner att nu var det verkligen inte läge för dans. Precis när jag funderar hur jag ska lösa detta eller hur jag ska förklara att det inte går att dansa mer. Då säger denne gentleman att han såklart ser vad som är på gång, att har man en röd dress som jag hade, var det helt enligt alla jordens regler, att strumporna börjar korvla sig nedåt. Då stoppar jag dansen och drar upp mina stayups. Samt skrattar. Det gör vi tillsammans. Min goa vän K har ett liknande minne från Finland. Hon har liknande ben som jag, dvs, inte alltför tjocka. Hon berättar också om den smått surrealistiska känslan av tappad kontroll. Ibland infinner den sig bara. Med eller utan ben! Trots att vi önskar att få stanna uppe.
Lev väl!♥
Kommentarer
Trackback
