.

Efter den värsta lilla blåsningen på mycket länge i dessa krokar antog Annandagen en viss tilltufsad fasad. Träd över hus och bilar, kåpan på vår skorsten på grannens tomt, grannen två hus bort, allt i en salig lite kaosartad röra. Ett litet mirakel att ingen människa skadades, med tanke på partynatt och folk i rörelse. Annandagsbandy blev det i vilket fall, det kan inte ens Dagmar rucka på. Ingen håller sig borta från IP då, inte Erik Hamrén heller. Av bara farten båste LBK Haparanda av banan med 7-1. Det måste bli en både tung och lång resa hem för det stackars laget.

När jag låg vaken i natt och funderade på om det var någon åtgärd jag borde vidta för att eventuellt lindra effekterna av Dagmars framfart så hann jag tänka mycket och på mycket. Både framåt och bakåt och här och nu. Så ett litet tack till Dagmar. Framförallt förstår jag nu vad det var jag hörde när skorstenskåpan drog iväg. Att vårt glashus står intakt är en liten seger i sig. Jag låg där och tänkte lite på hur det skulle gå för son M och Bellis som skulle åka tidigt ner till Uppis för en ny arbetsdag på Arlanda. När de tog sig iväg vid åttatiden hade mina blå inte sovit många minuter. Men iväg de kom och några timmar senare tryggt tillbaka i vardagen hemma hos sig. Men ett litet äventyr var det för vägarna ner till Tönnebro var glashala och här och där fick bilen åka slalom mellan träd och grenar.

Själv sicksackade sig som sagt livet på en Pynne på glashala vägar till IP. Fortare har jag gått i mina dar. Men vill den här halvgamla tanteluran fortsätta att gå, så var det modell långsam och försiktig som gällde. Det var kanske broddar jag skulle ha önskat mig i julklapp. Nu ska åter köket intas. Utan broddar och livlinor. Ett lugn infinner sig och efter storm kommer alltid solsken.


Tillhörande LBK.

Lev väl!♥