.

För några veckor sedan trodde jag att jag var klar med alla julklappsinköpen. Men se, så var inte fallet. I och för sig tror jag att jag hittar på anledningar att fixa fler julklappar. De jag hade fixat hade liksom fixat sig själva och jag hade inte hängt med och definitivt inte känt någon julstämning när de fixade sig själva. Så idag tog hon som har ett lookalike-temperament med undertecknad, finaste dotter M, tag i saken och vi gjorde gemensam sak. Käre värld. Riktigt mysigt hade vi det och temperamenten var ljumma på gränsen till mesiga i vår värld.

 Vi tog oss en fikalunch på Waynes Coffee och bredvid oss satt en liten tös i sina bästa år. Femårsåldern skulle jag tro. Hennes lite mer till åren komne far satt mittemot och torkade dottern varannan sekund om hakan. Dottern hon njöt i fulla drag. På bordet framför henne stod en chokladkaka modell choklad en masse. Jag har sällan eller aldrig sett någon både njuta och sluka en chokladkaka med sådan finess och inlevelse. Och kakan var av den större sorten. När sista smulan var uppäten, det trodde i alla fall jag, tog hon resolut både kniv och tunga till hjälp för att om inte äta upp tallriken så se till att inte den minsta antydan till choklad skulle finnas kvar på tallriken. När det till slut inte fanns mer att göra undslapp en liten suck och hon gick lös på sin festis. Med nästan samma inlevelse.

Hela julklappsinköpsgrejen var värd denna förtrollande stund med en femåring. En femåring som visade hur en chokladkaka ska ätas.

Nu ska jag njuta av paketlek, god middag och alldeles förtrollande sällskap. Inte en smula ska finnas kvar.


I ett av de temperamentsfullas rum. Uppmaningar kan vi ge på olika sätt!

Lev väl!♥