.

Ibland vet jag inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Om jag överhuvudtaget ska börja. Kan i alla fall konstatera att det brukar ordna sig, det mesta brukar bli bra och allt går utom nyfödda barn. Ett pass är återfunnet och är nog på väg till den ljusa dalen från Färila, ja, de har passkontroll av och till där, vilket ögonblick som helst. Passets ägare däremot är redan på väg ut i världen. Jag får se till att komma efter med både det passet och mitt eget. Om jag får plats på flyget vill säga. Jag är rätt skrymmande. Och får jag inte plats på destination Alicante om några dagar så får jag väl bege mig någon annanstans. Eller bara stanna i den vackra ljusa dalen.

 

Det kan jag nämligen också konstatera. Det är oerhört vackert idag. Ljust, med betoning på vitt. Det vackra till trots övade jag på Svordomsvisan titt som tätt under dagen. Den hjälpte lite mot det värsta onda. Det värsta onda som är värst dagens första timmar. När jag vandrade hem från tåget genom ett bomullslikt Light Valley ikväll så hade jag övat på den så många gånger att den kändes uttjatad. Ja, nästan lite överflödig. Det var gudomligt vackert. Som ytterligare balsam för själen var gården skottad och disken fixad av två stycken barn. Två barn som redan hade begett sig mot mindre vita vidder. Med och utan pass.