.

 

Det gick väldigt fort när det väl började. Vissa saker har man väl känt och sett länge men andra kom över en natt. Nåja, nästan i alla fall. Vissa saker har funnits där sedan tidernas begynnelse. I livet på en Pynne vill säga. Jag måste ha skrattat mig igenom min barndom. Säkert av ren självbevarelsedrift förvisso, men att det skulle resultera i alla dessa små redan i 20-års åldern var inte vare sig min mening eller mitt mål. Små, små rynkor, rynkor i massor satt där under ögonen redan från början. Det finns det vittnen på. De rynkorna lärde jag mig att leva med. De var en del av mig. När jag nu plötsligt tittar mig i spegeln och ser att de små, men många, under ögonen har fått sällskap av både större och flera så måste jag åtminstone skratta lite. Skratta lite mer!

 

Tidens tand. Tidens gång. Nåja, jag är ju bara lite mer än halvvägs men halsen, bröstet, armarna och benen har alla sett andra tider. Kanske inte alltid bättre men mindre skrynkliga sådana. Men å andra sidan är ju fortfarande en av favoritsysselsättningarna att skratta så vad hade jag förväntat mig? Det både ska och måste synas att man skrattar. Dessutom ska väl tidens gång ha sin tid och synas. Synas på ett rätt trivsamt sätt. Ett sätt att bli vän med. Nästan bästa kompis. En sådan som man kan få bli förbannad på men vet att hon eller han finns kvar ändå. Nästa dag och nästa. Och det är det som är så skönt.