.

Hösten är en generös och mustig årstid. En favorit i min värld. Även om det nog är den som gör ondast i min kropp. I alla fall med blåst, råhet och regn. Däremellan finns dagarna med hög luft och färger som ger livet extra gnista. Dessutom gillar den här halvgamla tanteluran årstider. Det är bara att en viss lite vitare årstid i mitt tycke är obehagligt lång. Även om den inte kommer förrän i november eller december. Nu när hösten var som vackrast så kändes det minst sagt smått olustigt när landskapet i morse var täckt av ett vitt täcke. Det må så vara att det var vackert, men inget mer. Några fula ord kom ur min mund. Sedan kändes det bättre. Mentalt i alla fall. Varför kan inte var sak få ha sin tid. Det tycker jag inte den har nu. Men så länge jag bor på de här breddgraderna och med de åkommor av det kroniska slaget jag har så är vänskap med skiten det enda som är möjligt. Och stor tacksamhet över så mycket gott. Som lite vit frustration kanske.