.

I fredags morse! I arla morgonstund tar jag tåget till Bollnäs. Från Bollnäs rullar jag vidare med bil till dalaskogarna och en av deras metropoler, Ludvika. Vädret denna arla morgon var varierande. Så pass varierande att det var tveksamt om maj verkligen hade infunnit sig eller om det bara hade varit en skön dröm. Från regnet i den ljusa dalen färdades jag via snö i Vallsta och åter regn i Bollnäs. Därefter tog den verkliga vintern vid genom hälsinge- och dalaskogarna. På höjderna mellan Edsbyn och Falun var det ibland lätt att låta bli att skratta med sommardäcken. Tur att vägen de senaste åren har rustats enligt Bergslagsdiagonalens målsättning om förbättrad intrastruktur längs vägsträckningen från Motala i söder till hälsingekusten i norr. Det är veklig skillnad nu mot då. Säger hon som har färdats vägen ett antal gånger genom åren på väg till badmintontävlingar i Dalarna i allmänhet och Borlänge i synnerhet.

Efter det väntade nästa färd. Nu med tåg. Från Ludvika via Västerås till den kungliga huvudstaden. Och det mina vänner är inte bara. För det första är det liksom lite fel ledd att åka tåg på eller i vilket fall lite avigt. Sveriges enda smalspåriga järnväg i bruk, går mellan Ludvika och Fagersta. Det känns. Som på den gamla goda tiden då man åkte spårvagn mellan Light Valley och Glada Hudik. Fram till Västerås kom jag i grevens tid. De åtta minuter jag hade tillgodo till Stockholmståget hade nu minskat till max två. Anledningen var en överförfriskad lite stökig och sorglig typ som var svår att få av tåget i Dingtuna. När han väl var av var det gasen i botten till Västerås. Mina gamla friidrottstakter fick komma fram på ett litet ledbrutet sätt. Jag sprang och jag sprang och jag hann. Jag hann till ett fullständigt tokfullt tåg och slängde mig ned bredvid en kille som glatt konstaterade att han i alla fall fick sova nästan hela vägen. Ännu gladare plockade han fram en korsordstidning och frågade om det här livet var bra på korsord. Ibland, ibland inte svarade hon fegt eller diplomatiskt. Grabbhalvan slängde fram tidningen och bad mig tala om vad ett annat ord för laxfisk kunde vara. Min hökblick fångade in ordet öring och var grabben glad förut så blev han plötsligt i sjunde himlen. Omdömet "proffs" om detta livet kan alltid diskuteras men givetvis känns det gott i hjärteroten att ha hjälpt en knappt utsövd grabbhalva med sin utbildning.

I Stockholm tog så färden slut för denna fredag. Nåja, nästan, jag skulle vidare till den eviga ungdomens stad några timmar senare. Men det liksom räknades inte i denna lång dags färd mot Ljust och Fräscht. Och ett uppehåll på hemvägen i både Märsta och Knivsta hade jag att se fram emot. Dessutom en smått hysterisk taxitur. Men om den var jag lyckligt omedveten när jag anlände Stockholm Central denna vintriga majfredag 2012.


Om man fantiserar riktigt bra kan man nästan tro att man befinner sig i Venedig och inte i lilla Venedig.

Lev väl!♥