Ängsliga skratt som är granne med gud och hans moster
Ljust och Fräscht på Cirkus är en underbar drift med den ängsliga svensken i allmänhet och den ängslige stockholmaren i synnerhet. När showen går i, säg Västerås, är det förmodligen den ängslige gurkmedborgaren i synnerhet. Lite ängsliga är vi dock, vi svenskar. Att vara till lags, att inte sticka ut, att upprätthålla en viss status, vars ribba är satt av den ängslige välfärdsmedborgaren, den lite ängslige svensken.
Resan går från 60-talets proggresiva folkhem över det ambivalenta 70-talet med dess gillestugor till dagens 67 tidskrifter om inredning. Inspiration är det samma som avundsjuka och nyfikenhet och varför måste glasaccess ersätta det väldigt relevanta ordet dörr. Det är bara några teser som framförs i showen där inredning får stå som själva sinnebilden för vår ängslan, vår ytlighet och vår brist på självständighet. Vår ständiga jakt på någon form av status och lycka. Vår brist på att våga tro på oss själva och att lyckan inte ligger i Kitchen Aid och vilken färg den har.
Det är roligt och tacksamt. Tacksamt, för herrar Lindström och Schyffert, att skämta om den ängslige statusfixerade svensken, som skrattar så att pensionsåldern känns som en fis i världsrymden. Skrattar så att det första egna boendet anno 2012 känns oerhört världsligt och ovidkommande. Alla åldrar känner någonstans igen sig. Herren i stolen bredvid mig, en man i sina bästa år, dvs skulle nästan ha kunnat vara min far, lite svårt att säga, men han skrattar så jag ett tag befarar att hjärtat inte ska orka med. Å andra sidan är det väl få saker som är så nyttiga, som att skratta.
En skrattande tänkvärd show senare tar vi oss ut till ett mindre kaos utanför Gröna Lund. Spårvagnen får inte in en knappnål till, bussarna kommer inte fram, taxibilarna är inget undantag och den ängslige svensken i sin bil sitter lydigt fast. En stärkande promenad går dock som en dans och på Strandvägen börjar äntligen det mindre kaoset återgå till ett normalt kaos. Ett litet ängsligt sådant.
Lev väl!♥
Det är bara att välja spår! Livet är fullt av dem.
Resan går från 60-talets proggresiva folkhem över det ambivalenta 70-talet med dess gillestugor till dagens 67 tidskrifter om inredning. Inspiration är det samma som avundsjuka och nyfikenhet och varför måste glasaccess ersätta det väldigt relevanta ordet dörr. Det är bara några teser som framförs i showen där inredning får stå som själva sinnebilden för vår ängslan, vår ytlighet och vår brist på självständighet. Vår ständiga jakt på någon form av status och lycka. Vår brist på att våga tro på oss själva och att lyckan inte ligger i Kitchen Aid och vilken färg den har.
Det är roligt och tacksamt. Tacksamt, för herrar Lindström och Schyffert, att skämta om den ängslige statusfixerade svensken, som skrattar så att pensionsåldern känns som en fis i världsrymden. Skrattar så att det första egna boendet anno 2012 känns oerhört världsligt och ovidkommande. Alla åldrar känner någonstans igen sig. Herren i stolen bredvid mig, en man i sina bästa år, dvs skulle nästan ha kunnat vara min far, lite svårt att säga, men han skrattar så jag ett tag befarar att hjärtat inte ska orka med. Å andra sidan är det väl få saker som är så nyttiga, som att skratta.
En skrattande tänkvärd show senare tar vi oss ut till ett mindre kaos utanför Gröna Lund. Spårvagnen får inte in en knappnål till, bussarna kommer inte fram, taxibilarna är inget undantag och den ängslige svensken i sin bil sitter lydigt fast. En stärkande promenad går dock som en dans och på Strandvägen börjar äntligen det mindre kaoset återgå till ett normalt kaos. Ett litet ängsligt sådant.
Lev väl!♥
Det är bara att välja spår! Livet är fullt av dem.
Kommentarer
Trackback
