.

Vaknade vid halv sex och ljuger om jag säger att jag kände mig pigg. Hade inte somnat förrän kl tre. Klev upp halv åtta och skjutsade ett stycke son till tåget. Tog in tidningen och övervägde en halv sekund om jag skulle käka frukost på direkten eller krypa ner i sängen igen och ge sömnen ett försök en timme eller två. Det sistnämnda segrade och tro det eller ej men en dvalliknande sömn infann sig i alla fall. Vaknade av att den manliga delen av det strävsamma gamla paret ringde från havet. Med havet i bakgrunden lämnade han dock ett sorgset besked som gjorde mig så ledsen. Livet är alltid nära eller långt borta. Det som ena sekunden är livet här kan i nästa bli ett annat liv. Någon eller några mister en kär människa. Så fort kan allting förändras.

Men då jag tror det mesta i livet sker av en anledning så var det en tanke så god som någon att jag fick läsa en fin artikel till frukost om en fantastisk vän. En vän som inte duckar för kriser eller svårigheter utan välkomnar dem och ser till att göra något gott av dem. En vän som ser möjligheter, som ser de öppna fönstren och lyssnar till vad livet har att säga. Visst krävs det lite mod till det men det har vi alla om vi bara vågar lita på oss själva. Därmed inte sagt att sorgen är lätt eller går att förklara eller rent ut sagt förstå. Det är mycket i livet som är svårt att förstå. Jag tror inte heller att vi måste förstå allt. Vissa saker och händelser bara är. Jag kan däremot välja hur jag vill förhålla mig till det som sker och händer. Det är en stark påverkan i sig. Som min vän säger "Men man bestämmer själv hur man mår."  Och med lite hjälp av sina vänner!