.

Livet är fullt av dem. Oftast behöver man inte ens leta. De bara finns där. Glädjeämnena! Nu har jag lotsat alla mina barn ur grundskolan. Eller jag, de har har lotsat sig själva. Igår slutade världens finaste dotter 9:an. En solig och härlig kväll i Rosehills handelsträdgård avslutade tre fina år på Vintergatan. Tre fina år för världens finaste dotter. Dessförinnan har två fina söner avverkat några år på skolan men nu är tiden på Vintergatan förbi.

Dotter M hade fått det roliga men pirriga uppdraget att hålla årets avslutningstal på skolan. Ett uppdrag hon åtog sig med två delar stolthet, en del bävan och en del ödmjukhet. I ett tidigt skede bad hon mig lyssna på talet när det var färdigskrivet. Givetvis skulle jag göra det. Men se, det hann vi inte. Istället fick morfar lyssna på det i bilen igår när han hämtade henne från genrepet av avslutningen. Det berättade mormor strax före talet. Där i Rosehillds Handelsträdgård som var fullsmockad med folk skulle min lilla skrutta hålla ett tal, som jag knappt fattade när och hur hon hade skrivit. Mitt enda råd var att tala långsamt och att andas djupt. Det var allt jag hann säga till henne. Förutom att säga att allt blir bra!

Om, jag säger om, hon var nervös, märktes inte ett spår när hon började tala. Modigt, klokt, verbalt, retoriskt, roligt, rörande och innerligt höll hon sitt tal. Sitt tal till sin klass, sin skola och lärare, sina vänner och familj, till framtiden och till sig själv. Ett tal till och om betydelsen av vänskap, betydelsen av att få vara sig själv, betydelsen av mod, kärlek, tillit och glädjeämnen. Ett tal om betydelsen av tro på dig själv och vad du kan. Till och med en smått hårdhudad halvgammal tantelura som lever livet på en Pynne fällde en liten tår eller två. Eller åtminstone bet sig lite i läppen för att inte hela Ljusnan skulle svämma över i hennes ansikte. Hon var inte ensam om det. Tårar föll här och där. Både av rörelse, stolthet och glädje. Säkert av en och annan nostalgisk anledning också. Och då har jag inte talat om tårarna som klassen verkade besitta efter avslutningen. Aldrig har väl så många tårar fällts av både sorgsna och glada anledningar. Glada för sommarlov. Sorgsna för att skiljas åt en smula. En klass som min dotter beskrev som världens bästa. Kontrasten mot min egen avslutning i 9:an kunde knappast varit tydligare. Av flera anledningar. Det var inte så stor sak då att sluta 9:an, tårar visste vi inte fanns och syvende och sist förstod vi inte bättre. En annan tid, ett annat liv. Glädjeämnena hittade jag igår. Både i min dotter, hennes tal och alla unga människor.



En rad av glädjeämnen.

Lev väl!♥