.

Vi är tydligen sju personer i huset inatt. Då har jag inte räknat med vår kära Våfflan som bor i sitt chateau på gården eller grannkatten Molle som behagade bo här häromnatten. Sju personer är ett antal mer än vad vi i vanliga fall brukar vara nuförtiden. Det vanliga nu är ju bara några stycken. Å andra sidan är sju stycken ingenting mot alla de badmintonmänniskor jag har umgåtts med i helgen i björkarnas stad. Två dygn i en badmintonstadium resulterar i viss tinnitus, visst vevande med armarna och viss abstinens efter kraftuttryck.

Måste bara förtälja att kära grannen Molle smet in häromkvällen eller rättare sagt väldigt sent, dvs nattetid, när ett stycke flickvän eller liknande gick hem eller om det var kom. På morgonen vid badrumsbestyren hörs ett jamande. Livet på en Pynne hanna tänka konstiga tankar om både sina barn och eventuella flickvänner. Men det lät verkligen som en riktig katt. Mycket riktigt var det också så. Molle hade fått nog på morgonkvisten av det här hotellet och ingen frukost såg heller ut att vankas, så ut han ville. Givetvis släppte vi ut honomn. Jag brukar göra det med gäster. Både släppa in och ut alltså. Var exakt han hade tillbringat natten förtäljer inte historien. Förmodligen i min favoritfåtölj.

Nåväl, sju personer mer eller mindre i det här huset gör nog ingen skada för alla troll och småknytt som egentligen bor här.


Lite trollsk hemfärd från björkarnas stad genom ett vintrigt Sverige och en sagolikt vacker Höga Kusten.


Småknyttet, fina Noah, framför brasan på hotellet. Där tillbringade han och livet på en Pynne några rofyllda timmar i det trollskas sken.

Lev väl!♥