.

Framgångarna i björkarnas stad med fjäderbollen var varierande. Vissa återvände till Light Valley mer nöjda än andra. Vi var också två mer i bilarna tillbaka än när vi åkte i fredags. Son M och hans Bellis tog flyget till Umeå från Arlanda i fredags men insåg att det var svårt att flyga direkt till Light Valley från björkarnas stad så en fyratimmarsresa med bil gick på ett ut. Det vill säga skulle de ha försökt att få ett passagerarplan att gå hit skulle de nog ha fått stå kvar i börkstaden för all framtid. Vårt flygfält till trots.

I vilket fall har jag sett briljant badminton i ett par dygn. Briljant och snabb badminton. Jag har även sett mindre briljant badminton och fötter som verkade ha vuxit fast i golvet. Men framförallt har jag sett en av världens snabbaste sporter, jag vill inte ha vissa av de fjäderbollarna på mig, spelas med glädje, med ilska, med liniment, med tårar, med ett jävlar anamma och glöd som ger mig värme, glädje och inspiration.


Stopp, håret är i vägen! Men det stoppade inte bästa Miranda från att åka hem med en bronspokal.


Marcus återkomst till badmintonplanen gav lite mersmak. Åtminstone i dubbel.


Davidchen klipper till så bra att det räckte rätt långt. Silver i dubbel.Trots nästintill obefintlig badmintonträning.


Dotter M som gav sig själv både ris och ros...


...och lite taktiksnack med coachen. Eller om det var tekniksnack!

Lev väl!♥