.

                 God Jul och Gott Nytt År!

Det var bergar och dalar, hisnande äventyr och stilla ro. Det var svart, det var vitt och det var alla nyanser av grått. Det var året som vi fortfarande skriver 2012.

”2012 kommer att gå till historien som året då allt hände. Verkligen allt eller ingenting. För ingenting kan ju också vara någonting. För någon! ” Så avslutade jag 2011 års julbrev. Och visst blev det så på sätt och vis. Allt och inget. För någon.

2012 firade mannen i mitt liv och den här halvgamla tanteluran in själva. Det gamla strävsamma paret var här en stund och delade lite skummande dryck med oss men när klockan klämtade skålade paret, som skulle fira sin 20-åriga bröllopsdag på det nya året, endast med varandra. Ja, om vi inte räknar in hennes höghet Våfflan. Hon, som ute i sitt chateau hade fått utstå både snöstormar, sträng kyla och en berg-och dalbana i temperatur, var värd en extra skål. Våfflan hade som så många andra fått känna på den vildsinta damen Dagmar. Den vildsinta Dagmar behagade rulla in när julefriden så när hade sänkt sig över folk och fä. Annandag jul 2011 i den ljusa dalen liknade ett storslaget plockepinn. Så storslaget, att laget i mitt hjärta, LBK (ällbekå), spelade höjdarbandy på anrika IP med sådan bravur att laget senare under säsongen tog steget dit de egentligen hör hemma, i elitserien. Känslan och glädjen som utspelades i den ljusa dalen är svår att beskriva. Och vad den betyder. Betyder för samhällen där inget är självklart eller självlysande. Samhällen och platser där framtidstron ibland behöver ett ansikte som inte är en förblindad och igensnöad storstad. Let´s go LBK!

Vintern 2012 var något skonsammare mot både människor och djur än året före. Varken kylan eller snömängderna var lika hårda eller stora. Å andra sidan såg slutet av året till att fylla upp den kvoten. När jag skriver detta behagar vackra stora flingor åter segla ner mot den mark som är så fylld med snö att Hälsingland sällan skådat något liknande. Året 2012 påbörjades däremot utan snö. På Kanarieöarna. Hela familjen tillbringade en vecka med sol och god mat tillsammans.

Min kropp hankade sig fram, mycket med hjälp av de behandlingar jag hade fått under hösten. Små saker kan göra under. Precis som stora. Jag fortsatte att ställa jobbkompassen mot den glada staden och mitt projektledarjobb med mentorprogram för unga arbetslösa. Ett program jag byggde upp men skulle fasa ut till sommaren. Så var planen. Planer har en tendens att ändras. Så ock denna gång. Plötsligt blev jag erbjuden en tjänst i det statligas tjänst. Där hade jag inte varit på åratal, om ens någonsin. Minnet är selektivt. Arbetsförmedlingen erbjöd mig en utmaning. En utmaning jag antog och jag började på en ny arbetsplats, med nya människor, andra rutiner, speciella regler, ny kultur och en annan atmosfär. Helt enkelt väldigt roligt, trevligt, nyttigt och lärorikt. Så trevligt att jag satte påskgodiset i halsen när jag på skärtorsdagen blev uppringd av en annan arbetsgivare och arbetsplats. En arbetsplats i en helt annan stad. En arbetsgivare som erbjöd mig ett spännande arbete. Vissa val kan vara lättare än andra. Det här var inte ett sådant. Hur skulle jag nu göra? Jag fick en vecka på mig att bestämma mig. Några planerade påsklediga dagar kom ytterst lägliga. Tog och åkte ned till Uppsala för att ladda beslutsbatterierna. Döm om min förvåning när jag så när sätter lite resterande påskgodis i halsen när ytterligare en arbetsplats ringer och är intresserad av mina tjänster. Ketchupflaskan fick ett ansikte. Jag som inte ens tycker om ketchup. Jag var tvungen att omvärdera synen på ketchupeffekten och inse att angenämare bekymmer var svårare att få. Jag fattade till slut ett beslut. Ett beslut som innebär att jag numera ställer kompassen mot Bollnäs. Snoddas stad.

Kompassen är inställd på att säkerställa, utveckla och kvalitetssäkra ett 40 mil långt vägstråk, från Tönnebro i söder till norska gränsen norr om Fjällnäs i norr. Fyra kommuner, Söderhamn, Bollnäs, Ljusdal och Härjedalen samarbetar med Destinationsbolagen Järvsö, Vemdalen och Funäsfjällen samt regionförbunden i Gävleborg och Jämtlands län för att utveckla och förbättra infrastrukturen för att stärka tillväxten, attraktions- och konkurrenskraften.  Allt sker i dialog, en dialog som ska utvecklas, med Trafikverket. Där är jag nu. Till på köpet dök en bild i mitt huvud upp, min andra dag på jobbet. En bild på min chef. En bild från min möhippa när 20 frackklädda då unga herrar sjöng mitt lov.Världen är alltid så liten. Jag lovar.

Mitt i allt detta byggde vi om vårt kök. Äntligen. Det blev ett kök att trivas i och självklart att laga och äta mat i. Precis som det ska vara. Till på köpet byggde systrarna Sjögren med respektive om köket i sitt paradis. Ett kök som ytterligare förstärkte känslan av sommar och gemenskap. Sommaren kom, eller det som skulle föreställa så kallad sommar.  Vi ska inte hänga upp oss så mycket vid väder. Väder är! Midsommarhelgen firades som vanligt ute vid paradiset. Där hav och himmel möts finns vårt Sommarvik. Därifrån tog jag och Lasse oss till ett annat hav, Medelhavet. 1992 gifte vi oss i Uppsala  Domkyrka och nu 20 år senare borde det kunna firas på något vis. Bland bergar och dalar och alla gråa nyanser. Vi hamnade i Alicante. En positiv upplevelse på många sätt. Tänk att mat kan vara så häftigt.

Med tanke på mina jobbyten blev inte semesterperioden så långvarig men en kort vecka i Sommarvik och en kort vecka i Jämtland med Flykälenveckan var gott nog. Den manliga delen av det strävsamma gamla paret passade också på att fylla 75 år. Det kan väl aldrig vara sant. Vissa saker är svåra att greppa men han tog givetvis tillfället i akt att göra det en av sommarens vackraste dagar. I slutet av augusti tog dessutom Lasse och jag  en långweekend i Antibes. På vårt favorithotell vid det azuriska blå havet, La Petite Réserve, Evert Taubes Hotell. Ett sensommarbad och småstunder av stilla ro gjorde gott. Innan vi satte oss på Rivieraflyget hann vi med ett hejdundrande festligt kalas för lilla lillasyster Hanna. Hon hade plötsligt och utan förvarning gått och fyllt 40 år. Hur gick det till? När jag dessutom i början av oktober får tillbringa fyra dagar med de mest vällagrade Ljusdalstackor som ögat skådat är skrattet ständigt närvarande. Fyra dagar i Prag, denna juvel i Centraleuropa, med sju damer i sina bästa år, dvs halvgamla och vällagrade, är ljuvliga för kropp och själ. Ett skratt förlänger verkligen livet. Flera skratt ska vi inte tala om.

Sommaren och hösten var verkligen inte av godo för livet på en Pynnes kropp. Vintern med stor V har inte tillfört så mycket bättre. Men som ett brev på posten uppenbarade sig möjligheten att få tillgång till en varmare plats än Sveriges. Och som av en händelse låg den platsen i Alicante. Första veckan i november tillbringades i staden med den fantastiska saluhallen, de ljuvliga tapasbarerna och den eviga stranden. Året kommer även att avslutas i pärlan vid Costa Blanca. Om vi tar oss ned vill säga. Planer kan alltid ändras.

Marcus och Isabelle bor kvar och stormtrivs i Uppsala, Marcus födelsestad och på samma gata där en gång jag bodde. Han jobbar kvar hos SAS på Arlanda och Bella pendlar också ut dit för sitt Ordning och reda på terminal 5. Bella passar på att läsa upp lite betyg också ifall hon slulle ha för lite att göra. Funderingar kring kommande studier virvlar i bådas huvuden. En sak är säker, det blir bra.Vårt mellanbarn fyllde 18 år i början av året. Hur gick det till? David med ständigt flera rävar bakom öronen, glimten i ögat och omtanke om alla tog körkort, roade sig kungligt och påbörjade så sitt sista år på gymnasiet, samhällsvetarprogrammet – ekonomi och fotbollsinriktning. Eventuellt hägrar studier i Barcelona nästa höst. Mikaela slutade 9:an på Vintergatan och den älskade klassen splittrades. Äran att hålla skolans avslutningstal fick hon, vårt flickebarn. Och som hon tog vara på den chansen. Ett tal fyllt av komposition, kloka ord, tankar och känslor. En tår rörde sig här och där i någras ögon. I höstas började hon så gymnasiet, samhällsvetarprogrammet. Ny klass och nya vänner. Nya rutiner och tankar. Hon trivs. Under sommaren jobbade både Mickan och David i Järvsö Bergcykelpark. Denna lilla roliga framgångssaga där Lasse har åtminstone ett ben med.

Lasse ja, mannen i mitt liv, han fortsatte sitt Midama-tåg. Dvs att jobba kopiöst och överallt. Det är tur att han har den där förmågan att koppla av när han kopplar av. Lasse i ryggläge med en Expressen i soffan är en bild av en totalt frånvarande och rofylld man. Resorna till Polen är dock inte lika frekventa även om årets julfest i Poznan föranledde en sådan. Tillbaka till den ljusa dalen kom han dock medhavandes en typisk polsk julkula. I guld med varumärket Engcon i glitter fraktades presenten från personalen i den vackra polska staden hem.

Hel och i ett stycke kom både kula och Lasse hem.

Nu väntar julafton med hela klanen Sjögren på Aspgatan. Ute glittrar världen av all snö och stjärnorna tindra och glimma. Hälsingland är ett julkort som inte ens Jenny Nyström hade kunnat göra rättvisa.  Det är vackert på ett magiskt sätt. Lika vackert och magiskt som jag hoppas er jul blir och det kommande året som vi ska skriva 2013, med alla dalar, höjder och alla nyanser av grått. Det som vi kallar livet.  

Året var 2012 och jag skriver Lev väl!♥                  

Pynne

Med Lasse, Mickan, Marcus&Bella, David & Maya . Samt lilla Våfflan i sitt  tvåvåningschateau. Våfflan som är inne på sitt fjärde kaninår. En dam i sina bästa år, precis som undertecknad.