.

Två luciatåg har den här halvgamla tanteluran sett idag. Ett live och ett i repris på TV. Jag såg reprisen från SvT´s luciamorgon i Uppsala Domkyrka ikväll. Det vill säga jag såg slutet av reprisen. Ibalnd är det så det känns, allt går i repris och du hinner inte ens med att fånga hela den. När den vackra lucian skred nedför gången i den mäktiga domen tänkte jag på min egen färd en gång i tiden nedför den gången. Dock inte som lucia utan som brud. En brud som på filmbilderna av bröllopet ser ut som om hon halvspringer ut. Jag vet inte om om det var för att jag visste att det tar lite tid att ta sig nedför den där gången eller om det var för ett begynnande skrattanfall eller om jag tyckte att mannen i mitt liv borde ruskas om lite efter en lite gråtmild attack från hans sida. Eller var det bara så att jag inte vet hur man går sakta. Nåväl, Uppsala Domkyrka är vacker och väcker vackra minnen. Dagens luciahögtid var inget undantag.

 

Som tur var fick jag uppleva ett livs levande luciatåg imorse. Fyra livs levande lucior, två pepparkaksgubbar, en  tomte och en stjärngosse spred både sång, skratt och värme. Sång, skratt och värme som bara dagisbarn kan göra. En pepparkaksgubbe och en lucia hade fullt sjå att inte peta på varandra och fnittra. Men alla sjöng högt och klart. Och mycket. Den lille tomtenissen läste med hög och klar röst Rydbergs Tomten så intet öga var torrt. När så sällskapet tar i för allt vad de är värda i I wish you a merry Christmas, på både engelska och svenska, då var lyckan fullständig. Att de små glädjespridarna dessutom högt och ljudligt efter uppträdandet påpekade, för den som ville höra på, att de minsann hade sjungit på engelska, att de kunde det, var bara en bonus och ett hopp om att språkglädjen ska få fortsätta frodas. Och ett är säkert, mörkret kan aldrig besegra ljuset.  

 

I Wiss...

 

Lev väl!♥