De vackraste orden, de vackraste blomstren.
Tjoho! När jag är en halvgammal tantelura som lever livet på en Pynne så förväntas inga beskrivningar om utsvävningar, divalater eller förklaringar om hur skämskontot kryms. Jag kan garantera att både utsvävningar och skämskontot prövas. Utsvävningarna är av det oskyldiga slaget och skämskontot fylls på. Det senare kan garanterat vidimeras av mina barn. De skulle inte tveka en sekund med att portförbjuda mig i vissa sammanhang. Eller som mannen i mitt liv säger, "Pynne, hon pratar först och tänker sedan." Ja, någon ska väl göra det också. Fast själv tycker jag att allt är väldigt oskyldigt. Även när grodorna hoppar ur min mun. Och det kan till och med jag tillstå att de gör, om inte titt som tätt, så kontinuerligt.
Varför beskriver jag då mina tanklösa eskapader i dessa smått generaliserande, osammanhängande och kryptiska rader? Ja, säg det egentligen. Jag inte bara pratar först och tänker sedan, jag skriver även först och tänker sedan. Sanningen att säga så var det några vackra ord och meningar som jag fick höra igår om mig själv som väckte lite tankar om livet på en Pynne. Igår fick jag en härlig avtackningslunch i den glada staden av mitt gamla, gamla jobb. Inte nog med att den vackraste buketten hade bundits till mig och en liten gåva med den, så höll min chef, gamgamla chef, ett litet tal. När jag nu är en halvgammal tantelura så kan ni säkert förstå hur den här tanteluran reagerade. På äldre dar har hon förstått vad känslosam kan betyda. Hon är betydligt mer lättrörd idag än för bara några år sedan. Ja, inte så lättrörd att tårarna kommer, någon måtta får det vara, men så lättrörd att hjärtat ändå smälter och en liten klump infinner sig. I det här fallet en klump av glädje och tacksamhet. Orden som blev till meningar var riktade till mig med glädje och tacksamhet. Beskrivningar av mig som gör att vårkänslorna spritter än mer. Att "skratt" och "jävlar anamma" var en del av beskrivningen var kanske inte främmande för mig men desto roligare att ibland få bli uppdaterad på sig själv. Den gemenskap, glädje och kompetens som min förrförra arbetsplats besitter bär jag med mig. Det och orden jag fick bär jag med mig på min nya färd.
De vackraste!
Lev väl!♥
Varför beskriver jag då mina tanklösa eskapader i dessa smått generaliserande, osammanhängande och kryptiska rader? Ja, säg det egentligen. Jag inte bara pratar först och tänker sedan, jag skriver även först och tänker sedan. Sanningen att säga så var det några vackra ord och meningar som jag fick höra igår om mig själv som väckte lite tankar om livet på en Pynne. Igår fick jag en härlig avtackningslunch i den glada staden av mitt gamla, gamla jobb. Inte nog med att den vackraste buketten hade bundits till mig och en liten gåva med den, så höll min chef, gamgamla chef, ett litet tal. När jag nu är en halvgammal tantelura så kan ni säkert förstå hur den här tanteluran reagerade. På äldre dar har hon förstått vad känslosam kan betyda. Hon är betydligt mer lättrörd idag än för bara några år sedan. Ja, inte så lättrörd att tårarna kommer, någon måtta får det vara, men så lättrörd att hjärtat ändå smälter och en liten klump infinner sig. I det här fallet en klump av glädje och tacksamhet. Orden som blev till meningar var riktade till mig med glädje och tacksamhet. Beskrivningar av mig som gör att vårkänslorna spritter än mer. Att "skratt" och "jävlar anamma" var en del av beskrivningen var kanske inte främmande för mig men desto roligare att ibland få bli uppdaterad på sig själv. Den gemenskap, glädje och kompetens som min förrförra arbetsplats besitter bär jag med mig. Det och orden jag fick bär jag med mig på min nya färd.
De vackraste!
Lev väl!♥
Kommentarer
Trackback
