.

Här en personlig betraktelse om konsten att hitta rum av stillhet i en stressig värld. DET ÄR SÖNDAG eftermiddag en krispig höstdag och jag sitter i bilen på väg till kontoret för att planera den fullspäckande veckan som väntar den energiska turistchefen. Fjällen ramar in det hela av blodröda höstlöv och det är magiskt vackert med en fond av klarblå himmel.

Väntar gör också hustrun därhemma, med våra två pojkar som undrat vart pappa skulle. “Han ska bara jobba lite, han kommer nog snart, kom så bygger vi lite lego”.

Nästan framme känner jag hur det blir torrt i munnen. Jag drar runt tungan i gommen för att fånga upp lite saliv, men torkan bara sprider sig. Det blir allt svårare att andas och jag vevar ner bilfönstret för att få luft. Inte heller det hjälper. Till slut tvärstannar jag bilen, öppnar dörren och tar mig ut på gatan.

Där möter jag tungviktsboxaren, som sopar in en rak höger i bröstkorgen, så kraftfull att jag faller till marken.

Jag hade fått en hjärtinfarkt. Trodde jag.

Det var ett hektiskt liv jag levde. Det glada 80-talet hade övergått i tuffa ekonomiska tider, den senaste vintern hade startat utan snö i backarna och turisterna svek i mängder. Vi befann oss milt sagt i en utförsbacke. De flesta företagen var på väg att gå i konkurs. I allt detta var jag den ambitiösa, ansvarstagande och ivriga turistchefen. En slags Don Quijote som jävlarimig skulle få skutan på rätt köl igen. Jag hade börjat vara på kontoret strax före fyra på morgnarna för att jobba fram planer för att undvika undergången.

Obehaget i nacken och axlarna försökte jag få bort med med Alvedon. Det ville inte släppa så jag gick till vårdcentrale, lite orolig att det var något allvarligt. Efter en undersökning och ett samtal förklarade läkaren att det troligtvis var symptom på stress. “Skönt”, tänkte jag, “då är det ju inget farligt”. Så jag fortsatte att köra på, värken spred sig till bröstet och parkerade sig i huvudet. Mera brustabletter.

Nu låg jag där på gatan. Min första tanke var att jag skulle dö. Min andra var hur det skulle gå för skidorten utan mig som turistchef. Att jag hade en familj där hemma som jag älskade mest av allt, kom senare. Så illa var det.

Efter ett tag kom jag på fötterna och släpade mig till ett hotell där jag ringde läkaren och förklarade att “jag har fått en hjärtinfarkt, håller på och dö, skicka en ambulans” och allt annat den döende fick ur sig. “Finns det en bar där du är?”, undrade läkaren. “Bar, vad är du för läkare, en bar.., jag håller på att dö för tusan”, kved jag. “Nej Janne, du håller inte på att dö, du har fått något som heter panikattack, eller om du vill på mitt språk, akut ångestdepression, läskigt men inte farligt, du, ta och beställ in en öl till mig också, jag är där om ett par minuter”.

Jag fick lära mig att kroppen är mer intelligent än vad jag trott. Jovisst, jag hade ju märkt hur den kunde tala om när den var hungrig och trött, men inte att den även kan berätta när det är något fel, som för mycket stress och annat. Hur den försiktigt ger signaler i form av huvudvärk, ont i nacken och så vidare. Lyssnar man inte kan den vrida upp signalen och, snällt nog, innan “the big thing” , sätta in en panikattack för att få den som bär kroppen att ändra på sitt liv.

Det var då jag började med morgonpromenaderna till forsen.

Från vårt hus nere i dalen tog det kanske 30 minuter att gå upp genom en ravin för att komma till stenen som låg där vid forskanten. Där satte jag mig kanske en halvtimma varje morgon, omgiven av fjällbjörkar och ett virvlande vatten vid fötterna. Det var rogivande och jag kände hur jag för varje morgon blev lugnare och ett med upplevelsen att vara där.

En morgon när jag satt på min sten hände något märkligt. Vattnet lekte framför mig, det var helt vindstilla och bara någon plus grad. Plötsligt smälte allt samman som till ett. Jag var inte en separat varelse som satt vid en fors omgiven av träd, utan upplöst i en slags helhet. Sedan kände jag hur något observerade mig och när jag vände mig om satt en hermelin där och tittade på mig, bara ett par meter bort. Jag vet inte hur länge vi satt där och såg på varandra. Efter ett tag reste sig den upp och gick sakta därifrån, utan att vända sig om. Utan att känna sig hotad. Precis som jag inte gjort. Känslan av enhet med allt var så tydlig. Och märkligt rogivande. Så här hade jag aldrig känt tidigare.

Hur länge jag satt där den morgonen vet jag inte. Vad var det för stark upplevelse jag haft? Jag, som aldrig varit lockad av vare sig religion eller andlighet, kan forfarande inte förklara vad jag var med om.

Jag återkom ofta till stenen och hade liknande upplevelser om än inte lika starka som morgonen med hermelinen. Jag hade upptäckt att det fanns något mer än det liv jag levde, något större än vad som ryms i alla mina tankar, känslor och allt det lockande som finns därute. Idag är min sten en bänk invid en kanal på magiska Djurgården. Ofta sitter jag där, ibland är jag även där jag fysiskt befinner mig på ett tåg som rusar fram genom landet. Det ger mig en stund av stillhet, där perspektiven och prioriteringarna lägger sig i rätt ordning, lite av sig själva. Där tankarna får irra runt utan att jag lägger mig i. Det har gjort mig mer närvarande, öppen, lyssnande och ..... levande. Jag har inset hur viktigt det är att välkomna stunder av stillhet i ens hektiska liv.

Var hittar du din sten?

Text: Jan Gunnarsson