Vår stund på jorden!
Som de flesta andra människor i vår värld, i alla fall i den del som börjar på i och slutar på värld, kommer jag ihåg exakt vad jag gjorde den 11 september 2001. Framförallt kommer jag ihåg exakt vad jag gjorde när nyheten om terrorattacken nådde mig. Jag kommer ihåg vad jag gjorde när jag fick höra om Estonia, när prinsessan Diana dog, när Palme mördades, när jag hörde att Ted Gärdestad förolyckats, attentaten och morden i Norge i somras... Det finns ingen logik med min minnesbank. Vårt minne och särskilt det kollektiva minnet är en lustig och ibland skrämmande spegel av vår tid.
Den 11 september 2001 kom jag in på dagis, efter en rätt hektisk dag på jobbet med föreläsningar, och möts av den otäcka nyheten. Bilderna som kablades ut var overkligt verkliga. Den dagen förändrades inte bara tillvaron för 3000 människors anhöriga, tillvaron här och nu slutade existera för dessa 3000, utan världen som kollektiv blev annorlunda. Om terrorattackerna var fruktansvärda så blev inte tiden efter bättre ur ett samhällsperspektiv. En råare ton, ett kallare klimat och ett "öga för öga" mentalitet växte fram och blev rumsrent. Ja, rent av acceptabelt. Agendan för hämndaktioner, mer eller mindre subtila, kan göras lång...Guantanamo, Abu...
Samtidigt som 11 september för evigt kommer att vara förknippat med en mänsklig tragedi och ett slut på oskulden, i alla fall den amerikanska, så dog fem gånger så många människor i jordbävningskatastroferna i Japan förra året, tragedier födda ur okunskap, brist på utbildning och maktmissbruk, skördar offer i mängd dagligen, kvinnor skymfas och misshandlas i parti och minut. Är vi människor så avtrubbade att vi bara kan ta in en katastrof av kollossalformat när den kablas ut till oss? Är de dagliga katastroferna på Afrikas horn inte lika massmediala eller är de bara mer gripbara och därför lättare att slå ifrån sig? Eller är det helt enkelt så att vårt mod och vår empati inte är tillräckligt stort!
Jag hoppas och tror att de som miste någon den 11 september 2001 i terrorattackerna fick möta både mod och empati. Jag hoppas och tror att fler kan få möta det. Dagligen och överallt.
Lev väl!♥
Den 11 september 2001 kom jag in på dagis, efter en rätt hektisk dag på jobbet med föreläsningar, och möts av den otäcka nyheten. Bilderna som kablades ut var overkligt verkliga. Den dagen förändrades inte bara tillvaron för 3000 människors anhöriga, tillvaron här och nu slutade existera för dessa 3000, utan världen som kollektiv blev annorlunda. Om terrorattackerna var fruktansvärda så blev inte tiden efter bättre ur ett samhällsperspektiv. En råare ton, ett kallare klimat och ett "öga för öga" mentalitet växte fram och blev rumsrent. Ja, rent av acceptabelt. Agendan för hämndaktioner, mer eller mindre subtila, kan göras lång...Guantanamo, Abu...
Samtidigt som 11 september för evigt kommer att vara förknippat med en mänsklig tragedi och ett slut på oskulden, i alla fall den amerikanska, så dog fem gånger så många människor i jordbävningskatastroferna i Japan förra året, tragedier födda ur okunskap, brist på utbildning och maktmissbruk, skördar offer i mängd dagligen, kvinnor skymfas och misshandlas i parti och minut. Är vi människor så avtrubbade att vi bara kan ta in en katastrof av kollossalformat när den kablas ut till oss? Är de dagliga katastroferna på Afrikas horn inte lika massmediala eller är de bara mer gripbara och därför lättare att slå ifrån sig? Eller är det helt enkelt så att vårt mod och vår empati inte är tillräckligt stort!
Jag hoppas och tror att de som miste någon den 11 september 2001 i terrorattackerna fick möta både mod och empati. Jag hoppas och tror att fler kan få möta det. Dagligen och överallt.
Lev väl!♥
Kommentarer
Trackback
