.

Feeding Monsters och Schakt. Två dansföreställningar som framhäver livet på en Pynnes totala brist på kroppskontroll. Om jag hade ett uns av dessa dansares kroppskontroll skulle jag vara dansande glad. Jag, som gillar att dansa, tränade kroppen och kontrollen av den under många friidrottsår samt vet vad som är upp och ned på mig, har dessvärre aldrig haft ett bra balanssinne. Idag är det närmast obefintligt.

Ikväll fick jag i alla fall, tack vare kära syster T och tillsammans med den manliga delen av det gamla strävsamma paret, möjlighet att njuta av dans i världsklass. Imponeras, förundras och bara följa med. Jag tror det är tredje gången jag ser Schakt. Hyttebosonen Per Jonssons genombrottsverk som koreograf. Det var hans examensverk från Danshögskolans koreografilinje och den hade premiär 1983 på Cirkus i Stockholm. 20 år efteråt håller den än. Det är starkt och det är suggestivt. Den lite instängda känslan av att befinna sig i ett gruvschakt är i mitt sinne väldigt påtaglig. 1998 skulle Per ha premiär på Rivers of Mercury. Den skulle bli hans sista verk. Precis före urpremiären tog han sitt liv, bara 42 år gammal.

Just då arbetade jag mycket med dans i kulturstrategsarbetet och eftersom Per kommer härifrån skulle föreställningen hit direkt efter urpremiären. Jag skulle stämma av ett par saker med danskompaniet och Per dagen för premiären. På kvällen före ligger jag i min säng och förbereder lite jobb, kommer jag ihåg, och tittar på nyheterna. Plötsligt säger de att Per är död. Föreställningarna genomfördes mot alla odds.  Dansarna gjorde stordåd som orkade genomföra premiärerna, men de var mycket berörda och rörda. Teatern här var fullsatt och det blev en väldigt speciell och känslosam upplevelse. Jag satt nära Pers mamma och hennes sorg men även stolthet när publiken stod upp och gav stående ovationer var både livskraftig och väldigt stark. Kvällens huvudperson var inte på plats men var på ett märkligt, magiskt sätt ändå väldigt närvarande.
 Ikväll var hennes leende mest stolthet när NorrDans satte upp upp hennes sons revolutionerande verk från 1983 samt ett nytt verk, Feeding Monsters, av en ung tysk koreograf vid namn Felix Landerer. För dansarna var det också lite speciellt att dansa inför Pers familj även om de flesta av de här unga dansarna varken har träffat eller dansat för Per.

I pausen mellan föreställningarna uppvaktades jubilerande Ljusdals Teaterförening som fyller 60 år. En livskraftig sådan. Dessutom invigdes det nationella Per Jonssoncenter, ett danscenter, som ska utgå härifrån Ljusdal. Det ska verka i hans anda med grönsöverskridande arbete, både mellan dansgenrer, musik och kultur överhuvudtaget.

Per kallas för den moderna dansens nydanare och skapade svensk danshistoria. Han räknas till en av vår tids största koreografer, nationellt men även internationellt.  Bonnpöjken från Hälsingeskogarna blev stor på många sätt.




Lev väl!♥