.

Nästan en hel eftermiddag på tu man hand med livet på en Pynne. Några timmar med sig själv i huvudstaden och de varma vindarna återvänder. Efter en härlig bubbelkväll på Öfvre med älskad kusin och brandlukt från Arkitekturhögskolan next door som tilltugg väntade en solig fredag i lilla Venedig. En fredag som inleddes på Kungsholmen med jobbmöte. Ett inspirerande och matnyttigt möte på Internationella Programkontoret blev en bra start på dagen. Då gjorde det inte så mycket att lunchen som intogs oroande sent för livet på en Pynne inte smakade ett dyft. Den kostade desto mer och för att vara smaklös var det dyrbart ingenting som fyllde magen. Men vad gör det, man kan inte få allt. Servitrisen, som frågade hur det smakade, och fick ett vänligt men ärligt svar tillbaka ihop med ett litet smaksättningstips, var så vänlig och rar och tacksam för ärligheten. Hävdade hon och fick livet på en Pynne att framstå som ytterst brutal.

När det smaklösa väl låg i magen insåg jag att jag hade några timmar för mig själv. Att strosa runt, shoppa och göra vad jag vill. Jag ansträngde mig verkligen till det yttersta för att shoppa. Men det var totalt omöjligt. Det fanns överhuvudtaget ingen lust till det. Inte ens några skor kunde förmå mig att öppna plånboken. Jag kanske påminde om de impotenta bina som tappade lusten vid väderomslaget.

Nåväl, ingen större skada skedd. Att strosa runt för sig själv har också sina fördelar. Vid fyrasnåret mötte jag min bästa Gunilla och tillsammans tog vi oss ut till Sollentuna för lite vin på terassen hos vår gamla vapendragare Jane. Jane hade dragit ihop andra gamla vapendragare från Uppsala-åren. Kvinnliga, nåja, kvinnor är vi i alla fall, kvinnliga eller något annat till trots, före detta kuratorer, quinntor, som en gång höll chefsfanorna högt på nationerna i den eviga ungdomens stad. Några har jag inte sett på många, många år. Men frågan är om inte samtliga såg ut och verkade både snyggare och tuffare nu. För vissa har åren farit varsammare fram än med andra. Några har gått igenom jobbiga saker och kommit ut från tunneln till ett ljusare liv. Andra är mitt inne i tunneln eller på väg ut. Några kommer kanske aldrig att gå in en mörk tunnel. Men samtliga har erfarenheter, tankar och känslor att dela. Det är rikedom.

Att jag sedan fick sova hos bästa Gunilla i Täby i deras nyrenoverade underbara hus och inta frukosten på takterassen i solen är bara som ett ljuvligt, underbart balsam. Om några veckor ska familjerna, dvs bästa Gunillas och min, inta Katalonien. I ljuvliga Sitges och sprakande Barcelona ska vi fira 20-årsjubileum. I 20 år har vi träffats och umgåtts under Kristi Himmelfärdshelgerna. Vartannat år hos dem och vartannat år hos oss. Nu börjar våra barn bli så stora att det inte är självklart att de vill hänga med oss, men en resa till Barcelona kan inte ens den mest tonåriga varianten säga nej till. Ett barn har redan börjat avpolletera sig. Vår Mackis lever sitt eget liv men finns alltid med oss på ett eller annat sätt.

Nu börjar min tågresa hemåt lida mot sitt slut. De blånande bergen, sjöarna och älven intar mitt hjärta. Solen skiner, knoppar brister och livet på en Pynne nyser konstant. Men vad gör det när själen är balsamerad, hjärtat rikt på möten och jag snart får träffa min familj igen.

Lev väl!♥