.

Små samtal behöver vi alla ibland. Igår kväll när jag kom ut från Ljusdals kyrka och en värmande vårkonsert gick jag ner till Fannie. Jag gick ner till Fannie och hade ett litet samtal. Ett litet samtal med en liten människa vars glada starka röst svarade mig. Jag rensade lite och plockade upp träängeln som hade fallit omkull medan vi hade vårt lilla, korta samtal. Jag brukar gå till Fannie då och då. Prata lite med henne och titta till henne. Hennes sexåriga röst och skratt är med mig varje gång. Ett skratt och röst som för evigt är sex år.

Jag minns hennes energi och klokhet. Hennes små funderingar när hon ibland satt i mitt arbetsrum på kommunhuset i Ljusdal och ritade. Teckningar som andades glädje och hopp. Jag minns hennes blick, den som på sätt och vis genomskådade allt. Jag minns hennes kluckande skratt när hon tittar på svanarna vid vattnet. Jag minns hennes stora förtjusning i mannen i mitt liv. Men framförallt minns jag hennes hälsning till oss den där dagen när vi tog farväl. När solen plötsligt bryter igenom och strålar in genom de vackra fönstren i Ljusdals kyrka. En hälsning som sa allt.



Tack lilla Fannie för vårt samtal igår!

Lev väl!♥