Huggormar och annat småkryp
Nu har äntligen mannen i mitt liv fått se en levande huggorm. Jag säger äntligen för jämte som han är har han lyckats med konststycket att aldrig skåda en orm. Ormar finns inte i Jämtland. Det är nog det bästa med det landskapet. Men jag tycker nog att det hör till allmänbildningen att se åtminstone en orm i livet på nära håll. Säger hon som verkligen avskyr ormar. Inte stora boaormar, de gör mig ingenting, en sådan har jag haft runt halsen och det var, om inte det bästa jag gjort så, i alla fall inte oangenämt. Men små ormar, som huggorm och snok, får mitt blod att frysa. Jag tycker t o m att kopparormar, som ju är en ödla, är väl magstarka.
I alla fall fick jämten se en huggorm häromdagen på golfbanan. Till på köpet fick livet på en Pynne i förrgår också se den största huggorm hon sett. Samtidigt som blodet fryser till is och benen blir lite mjuka så blir jag förbannad. Stackars djur som gör mig förbannad, men så är det. Det är å andra sidan det enda djur jag verkligen inte gillar. Nåja, nästan, myggor är inte heller mina bästa vänner.
Idag såg jag den stora huggormen igen. Min kvällsmotionsrunda blev lite avtrubbad. Men den lilla rackaren var ikväll en mycket död rackare. Stora, stora bilen hade haft den goda smaken att avrunda livet för huggisen.
Hårda ord men vid 48 års ålder kostar jag på mig det. Efter en hejdundrande födelsedag och sommarfest i Sommarvik by the Sea har dagen ägnats åt solen, röjning, städning, diskning och vila!
Lev väl!
Kommentarer
Trackback