Installationer i vitt
I fredags tog jag mig ner till rikets huvudstad. Ett smått surrealistiskt Stockholm mötte mig. Om snömängderna i Light Valley var gigantiska så var de inte mindre i den stora staden, men där vet man inte riktigt var man ska göra av all nederbörd. Staden var full av små installationer i form av cyklar och bilar i dubbel vit storlek. Bilarna betedde sig lite smålustigt och småstressat. Eller åtminstone den som satt bakom ratten. På hustaken vandrade små människor omkring med livrem. De såg smått förvirrade ut, var skulle de börja? Här och där åkte plötsligt lite vitt ner från taken. En ny installation föddes.
Trots storstadens frenetiska försök att fresta oss med detta snöäventyr var vi tvungna att slita oss och ägna oss åt väsentligheter. Efter en middag på Bistro Süd som skulle fått Werner att klucka glatt tog vi oss till Rival. Där fick vi oss en stund med skratt, tårar, tankar och igenkännande leenden. Eva Dahlgrens föreställning var en blandning av show, ståupp, föreläsning och teater. Tre gånger tog hon ton men däremellan var det en underfundig föreställning om livet, fr a hennes liv. Mitt i skrattet vände hon och allvaret skymtade fram. Vårt skratt sattes i halsen. Eller också invaggade hon oss i lite eftertänksamhet och drar då på storsläggan så vissa ligger dubbelvikta. Våra fördomar mot homosexuella ventilerades, de mörka, rasistiska och reaktionära krafterna fick sig en rejäl känga och jämställdhetsdebatten började glöda.
Il Tiempo på Söder fick sedan en installation i form av några glada damer. Jag och bartendern döpte en ny drink. En av de glada damerna i sällskapet ville ha "bara" en tvåa Irish Coffee. Bartendern och jag himlade lite med ögonen och döpte den till Belfast. Lite påvert och knapert.
Eftersom hela Stockholm var fullt av vita installationer behövde vi ha konst av lite annat slag. Lördagen bjöd på en huvudstad badande i sol och ryssar. Vi styrde stegen mot Liljevalchs Vårsalong. En brokig samling mötte oss samt även vår egen Jini Hedbloms magnifika genomskinliga kista. Den som stod på Kolsvedjaberget i somras på mossan och under trädhimlen. Här stod den visserligen på mossan men effekten av trädkronornas spegling i kistan försvann. Men den var fortfarande magnifik och djupbottnad.
Djurgårdsfärjan fick ta oss över till Gamla Stan.
Lev väl!♥
Trots storstadens frenetiska försök att fresta oss med detta snöäventyr var vi tvungna att slita oss och ägna oss åt väsentligheter. Efter en middag på Bistro Süd som skulle fått Werner att klucka glatt tog vi oss till Rival. Där fick vi oss en stund med skratt, tårar, tankar och igenkännande leenden. Eva Dahlgrens föreställning var en blandning av show, ståupp, föreläsning och teater. Tre gånger tog hon ton men däremellan var det en underfundig föreställning om livet, fr a hennes liv. Mitt i skrattet vände hon och allvaret skymtade fram. Vårt skratt sattes i halsen. Eller också invaggade hon oss i lite eftertänksamhet och drar då på storsläggan så vissa ligger dubbelvikta. Våra fördomar mot homosexuella ventilerades, de mörka, rasistiska och reaktionära krafterna fick sig en rejäl känga och jämställdhetsdebatten började glöda.
Il Tiempo på Söder fick sedan en installation i form av några glada damer. Jag och bartendern döpte en ny drink. En av de glada damerna i sällskapet ville ha "bara" en tvåa Irish Coffee. Bartendern och jag himlade lite med ögonen och döpte den till Belfast. Lite påvert och knapert.
Eftersom hela Stockholm var fullt av vita installationer behövde vi ha konst av lite annat slag. Lördagen bjöd på en huvudstad badande i sol och ryssar. Vi styrde stegen mot Liljevalchs Vårsalong. En brokig samling mötte oss samt även vår egen Jini Hedbloms magnifika genomskinliga kista. Den som stod på Kolsvedjaberget i somras på mossan och under trädhimlen. Här stod den visserligen på mossan men effekten av trädkronornas spegling i kistan försvann. Men den var fortfarande magnifik och djupbottnad.
Djurgårdsfärjan fick ta oss över till Gamla Stan.
Lev väl!♥
Kommentarer
Trackback
