.

Så kom den igen, den bedårande. Idag var det minsann ingen sol som vägledde mig till Glada Hudik och definitivt ingen som ledde mig hemåt. Den eviga snön behagade komma åter. När den ändå passar på att komma kan den väl nöja sig med att falla lätt nedåt. Nejdå, den ska virvla och dra i alla riktningar. Samtidigt.

Innan jag kom så långt att jag begav mig ut på vägarna var jag tvungen att bege mig mot Landstingets lokaler. Om några veckor ska jag till reumatologen och då behövs ett nätt litet gäng prover tas först. Det är en fascinerande upplevelse att sitta i väntrummet utanför lab. Idag var det jag och två dussin pensionärer av den äldre sorten. Vilken mötesplats landstingets lokaler är. Tänk om de kunde inse det själva. Där sitter väninnorna, som inte har träffats på minst två veckor, och kvittrar av bara farten. Så till den grad att en av dem missar sin tur i kön till lab. Lite tumult uppstår innan tanten ifråga vågar sig på äventyret att trots allt knacka på labdörren och gå in. Trots att hon pratade bort sig i kön. Vi svenskar som älskar våra köer.

Jag kom aldrig så långt att jag ens skulle kunna missa mitt könummer. Det tog för lång tid. Jag gav upp och begav mig mot den glada staden. Nytt försök får göras imorgon. Ett nytt socialt experiment väntar i Landstingets lokaler.

Lev väl!♥