.

8 augusti 2011 blir en dag präglad av avsked, resor, avslut och nystart. Familjemedlemmarna på Aspgatan drar åt olika håll. Snart tar jag min lilla fara, som idag är den stora silverfärgade BMW-faran, och åker mot havet och den glada staden. Det är bara ett problem med den bilen! Så fort du låser upp den går larmet. Ljuvligt! Men ju snabbare du får nyckeln i tändningslåset desto snabbare slutar larmet. Livet på en Pynne har för en gångs skull nytta av sin litenhet och relativa snabbhet. Om ett par veckor kan felet åtgärdas. Jag säger återigen; tyska bilar!!!

Bästa dotter M lämnades imorse vid en buss som ska ta henne mot sydligare nejder och seglingsläger med konfirmationsgruppen. Son D lämnade hemmet i gryningen för sin sista dag på favoritstället, äldreboendet Backsippan. Hur han nu ska klara sig utan Gun, Greta och Maj, eller allt vad de kan heta, är för mig en gåta. Underbara David med underbara, nyckfulla, dementa, skojfriska, kaxiga, ångestladdade och sjungande pensionärer.

Mannen i mitt liv kom igenom säkerhetskontrollerna på Arlanda i morse. Inget konstigt med det kanske ni tycker. Det borde det väl egentligen inte vara heller. Han är ju en rätt beskedlig man. Men med kroppen full av sladdar och manicklar så skulle t o m jag stoppa den snällaste jämtbjörn som går att finna. Ett långtids-EKG sitter på människan och just under den perioden planerar han in sin månatliga Polenresa. Planering har aldrig varit hans mest framstående sida. Igenom kontrollen kom han i allafall efter lite visitation och en säkerhetssnubbe med torr humor. Han undrade om inte jämten kunde stänga av apparaturen. Jämten lite oroligt, "näe, jag tror inte det"! Ett torrt leende och "jag skojade bara". Skojig kille!

Mot havet! Ni som fortfarande är i hängmattan eller på andra njutningsfulla viloställen, njut! Ni som börjar jobba idag, njut även ni. Du vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Lite mer njutning kanske.



Två på resande fot. Då som nu!

Lev väl!♥