.

Efter en hejdundrande 100-årsfest, eller 2x50-fest igår, lägrade sig ett relativt lugn över huset idag, Valborgsmässoafton till trots. Trots det relativa lugnet har festen och yran till viss del fortsatt. I alla fall vad gäller mat. Den andra halvan av dagen, dvs den senaste och sista, har i stort sett ägnats åt terapeutiska övningar som matlagning och ätning av maten.

Vi började med en middag i vårt underbara glashus. En middag som blev lite bakvänd. Tanken var att livet på en Pynne äntligen skulle göra och äta det hon har längtat efter så länge, ostfondue. Men då vi plötsligt var rätt många här hemma så lagade jag kycklingfileer med tagliatelli och sås till det yngre gardet. Samtidigt längtade jag också vansinnigt efter sill och pärer och gjorde en parmesansill med nypärer. Den blev dock klar efter kycklingen så först åt alla kyckling, även undertecknad och mannen i mitt liv, sedan intog vi förrätten, sill och pärer. Vid det här laget var vi rätt mätta även om mannen i mitt liv och jag inte hade ätit våra vanliga ransoner med tanke på fonduen. Men för att kunna orka fundera på fondue var vi tvungna att invänta en viss matsmältning. Allt detta resulterade i att kl 22 stod en ostfondue på bordet. Alla som har ätit ostfondue vet att det lätt blir som en stor ostboll i magen. Och ostbollar i magen ska man nog inte ha närmare midnatt. Men med rejäla vätskeklungar mellan varje snurrande på fonduegaffeln blev i alla fall inte min klump så farlig. Men ack, vad gott det var för både själen och magen. Mitt abstinensbesvär är stillat för ett tag.

Ostfondue var min uppväxts fredagsmys. Fast det var nog på lördagar det gamla strävsamma paret gjorde ostfondue. Självklart skulle Schweiz nationalrätt serveras hos den i Genève uppväxta kvinnliga delen av det gamla strävsamma paret.



Lev väl!♥