Norge i ropet! Ja vi elsker...
Norska nobelkommittén ger Fredspriset till den fängslade regimkritikern och demokratikämpen Liu Xiaobo.
Samtidigt berättar norska soldater om kicken de får av dödandet i Afganistan och norsk militär gläntar på dörren till en moral värdig ett krig. För det finns inget moraliskt berättigande med krig. Krig föder och göder det mest primitiva och vidriga inom människan. Så vad hade man väntat sig? Varför verkar alla så förvånade? Ja, visst borde väl vi civiliserade nordbor kunna bete oss i krig. Precis som när vi går hemma på Karl Johan eller Drottninggatan. Är det något krig som i sig gör människor gott? Mannen i mitt liv, som inte har mycket till övers för det militära, brukar, likt sin far, säga att "i det militära hamnar de som inte klarar något annat". Både hårt och raljerande. Men visst finns det något i det militära som i sig motsäger allt vad demokrati, egna initiativ och humanism står för. Självklart kan små gossar fra Norge bli avtrubbade och förlora sans och moral. Krig föder ondska! Krig är ett övergrepp på mänskliga rättigheter varje dag. Rättigheten till liv. Så paradoxen att försvara mänskliga rättigheter, frihet och demokrati till att själv förnedra dem är svår att komma undan med militära sanktioner, krig och försvar.
Att den kinesisksa regeringen inte skulle jubla över Fredspriset i år är inte direkt överraskande. Jag hoppas bara att den norska nobelkommittén får massivt stöd i sitt val och att påtryckningarna från hela världen kan göra ett litet steg framåt. Framåt för demokrati och mänskliga rättigheter i en av världens största ekonomier. Vi får inte glömma det kommunisktiska partiets enorma makt och kraft samtidigt som det har haft en förmåga att maximera tillväxten. En otäck kombination på många sätt. Framförallt för dissedenter som Liu Xioabo. Och för de mänskliga rättigheterna som lätt får stryka på foten och göms undan. Allt med västvärldens goda minne. Men jag hoppas att även det mänskliga ljuset nu kan riktas mot Kina på ett både kraftigare och mer kontinuerligt sätt.
Kinesen på gatan känner inte ens till fredspristagaren. Det har maktapparaten effektivt sett till att man inte ska. Den kinesiska mannen och kvinnan ska tro på partiet och att det partiet säger är sant och riktigt. Vi västerlänningar är konstiga, tänker konstigt och människor som Liu Xiaobo tänker som oss. Alltså är han inte viktig. Och kan försvinna in i ett fängelse utan att någon bryr sig. Bara för att han vågade låta sina tankar uttryckas högt. Eller med pennans hjälp. Denna den farligaste av alla vapen. Låt det militära gardet få lite fler pennor istället. Och låt dem läsa Nalle Puh, Lille Prinsen och Liu Xiaobo.
Lev väl!♥
Samtidigt berättar norska soldater om kicken de får av dödandet i Afganistan och norsk militär gläntar på dörren till en moral värdig ett krig. För det finns inget moraliskt berättigande med krig. Krig föder och göder det mest primitiva och vidriga inom människan. Så vad hade man väntat sig? Varför verkar alla så förvånade? Ja, visst borde väl vi civiliserade nordbor kunna bete oss i krig. Precis som när vi går hemma på Karl Johan eller Drottninggatan. Är det något krig som i sig gör människor gott? Mannen i mitt liv, som inte har mycket till övers för det militära, brukar, likt sin far, säga att "i det militära hamnar de som inte klarar något annat". Både hårt och raljerande. Men visst finns det något i det militära som i sig motsäger allt vad demokrati, egna initiativ och humanism står för. Självklart kan små gossar fra Norge bli avtrubbade och förlora sans och moral. Krig föder ondska! Krig är ett övergrepp på mänskliga rättigheter varje dag. Rättigheten till liv. Så paradoxen att försvara mänskliga rättigheter, frihet och demokrati till att själv förnedra dem är svår att komma undan med militära sanktioner, krig och försvar.
Att den kinesisksa regeringen inte skulle jubla över Fredspriset i år är inte direkt överraskande. Jag hoppas bara att den norska nobelkommittén får massivt stöd i sitt val och att påtryckningarna från hela världen kan göra ett litet steg framåt. Framåt för demokrati och mänskliga rättigheter i en av världens största ekonomier. Vi får inte glömma det kommunisktiska partiets enorma makt och kraft samtidigt som det har haft en förmåga att maximera tillväxten. En otäck kombination på många sätt. Framförallt för dissedenter som Liu Xioabo. Och för de mänskliga rättigheterna som lätt får stryka på foten och göms undan. Allt med västvärldens goda minne. Men jag hoppas att även det mänskliga ljuset nu kan riktas mot Kina på ett både kraftigare och mer kontinuerligt sätt.
Kinesen på gatan känner inte ens till fredspristagaren. Det har maktapparaten effektivt sett till att man inte ska. Den kinesiska mannen och kvinnan ska tro på partiet och att det partiet säger är sant och riktigt. Vi västerlänningar är konstiga, tänker konstigt och människor som Liu Xiaobo tänker som oss. Alltså är han inte viktig. Och kan försvinna in i ett fängelse utan att någon bryr sig. Bara för att han vågade låta sina tankar uttryckas högt. Eller med pennans hjälp. Denna den farligaste av alla vapen. Låt det militära gardet få lite fler pennor istället. Och låt dem läsa Nalle Puh, Lille Prinsen och Liu Xiaobo.
Lev väl!♥
Kommentarer
Trackback
