Bridge over troubled water!
Eftersom jag lyssnar på mycket musik har det inneburit många konsertbesök också. Små, stora, intima, vissa som skrivna blad, andra som oskrivna. Många privata besök men även massor av besök genom olika jobb. Oavsett om jag jobbat som journalist eller kulturstrateg. Eller de perioder jag jobbat med ungdomar.
Minnena är många, både av besvikelser och positiv förvåning. Men också av musikaliska höjdpunkter, skratt, gemenskap och små tårar. Det spelar ingen roll vilken genre det har handlat om, jag är allätare, utan det har snarare handlat om tillfället, humöret, orden, rösterna eller showen som helhet.
Mina Springsteenkonserter är välkänt många och några musikaliska höjdpunkter har jag upplevt då. Höjdpunkter av glädje, smittande glädje men också eftertänksamhet och stilla lycka. En av de roligaste var med familjen på Stockholms Stadion. I hällande regn 2009.
Flera julkonserter med den kvinnliga delen av det strävsamma gamla parets kör, Ljusnankören, har varit stillsamma stunder av lycka och eftertänksamhet. En konsert med Engmans Kapell för några år sedan i Rosehills Handelsträdgård kan få mig än idag att dansa och sjunga. En konsert på GH-nation 1989 med Docenterna får fortfarande golvet att gunga under mig.
En av de konserter som finns djupt bevarad i mitt hjärta är en upplevelse från mina utlandsår. St. Jakobs stadion i Basel 1983. Jag fick konsertbiljetten av en försmådd pojkvän. Inte försmådd av mig utan av en god vän till mig. Till saken hör att biljetten förmodligen inte var införskaffad inom lagens ramar. Men jag tog gladeligen emot den i god tro!
St. Jakobs stadion var fullsatt. Det är en stor arena. Längst där framme på scenen stod de, två figurer vars musik jag vuxit upp med. Paul Simon och Art Garfunkel. De gav oss en skimrande lektion i musikalitet och spelglädje. Och vi i publiken, vi bara sjöng med. Ingen kamera hade jag med mig, det hrä var på den tiden då man faktiskt kunde smussla in kameror, men så långt hade jag inte tänkt. Bakom mig i publikhavet stod en kille med kamera. Vi utbytte många ord och till slut även adresser så han skulle kunna skicka mig bilder. Det var adressen i Sverige han fick för det här var strax före en hemresa. Jag trodde nog inte så mycket på det där och hade nästan glömt det hemma i Sverige. En dag damp posten ned med tjockt brev från Schweiz. Bilder från en av de vackraste konserter jag upplevt.
Like a bridge over troubled water!
The Boxer, som Mona och jag brukade sjunga under våra alpvandringar! Ja, annars också, på puben, i köket, på krogen...
Lev väl!♥
Minnena är många, både av besvikelser och positiv förvåning. Men också av musikaliska höjdpunkter, skratt, gemenskap och små tårar. Det spelar ingen roll vilken genre det har handlat om, jag är allätare, utan det har snarare handlat om tillfället, humöret, orden, rösterna eller showen som helhet.
Mina Springsteenkonserter är välkänt många och några musikaliska höjdpunkter har jag upplevt då. Höjdpunkter av glädje, smittande glädje men också eftertänksamhet och stilla lycka. En av de roligaste var med familjen på Stockholms Stadion. I hällande regn 2009.
Flera julkonserter med den kvinnliga delen av det strävsamma gamla parets kör, Ljusnankören, har varit stillsamma stunder av lycka och eftertänksamhet. En konsert med Engmans Kapell för några år sedan i Rosehills Handelsträdgård kan få mig än idag att dansa och sjunga. En konsert på GH-nation 1989 med Docenterna får fortfarande golvet att gunga under mig.
En av de konserter som finns djupt bevarad i mitt hjärta är en upplevelse från mina utlandsår. St. Jakobs stadion i Basel 1983. Jag fick konsertbiljetten av en försmådd pojkvän. Inte försmådd av mig utan av en god vän till mig. Till saken hör att biljetten förmodligen inte var införskaffad inom lagens ramar. Men jag tog gladeligen emot den i god tro!
St. Jakobs stadion var fullsatt. Det är en stor arena. Längst där framme på scenen stod de, två figurer vars musik jag vuxit upp med. Paul Simon och Art Garfunkel. De gav oss en skimrande lektion i musikalitet och spelglädje. Och vi i publiken, vi bara sjöng med. Ingen kamera hade jag med mig, det hrä var på den tiden då man faktiskt kunde smussla in kameror, men så långt hade jag inte tänkt. Bakom mig i publikhavet stod en kille med kamera. Vi utbytte många ord och till slut även adresser så han skulle kunna skicka mig bilder. Det var adressen i Sverige han fick för det här var strax före en hemresa. Jag trodde nog inte så mycket på det där och hade nästan glömt det hemma i Sverige. En dag damp posten ned med tjockt brev från Schweiz. Bilder från en av de vackraste konserter jag upplevt.
Like a bridge over troubled water!
The Boxer, som Mona och jag brukade sjunga under våra alpvandringar! Ja, annars också, på puben, i köket, på krogen...
Lev väl!♥
Kommentarer
Trackback
