.

Att jogga med en arm är lite ineffektivt. Båda armarna sitter visserligen på min kropp men den ena är obrukbar. Alltså bli det lite komiskt när jag joggar. Jag gjorde nämligen det idag. Fast den vänstra armen knappt går att röra och det ser komiskt ut. För att inte tala om ineffektiviteten. Men jag joggade själv och här skäms var och en för sig själv. Målet för turen var min räddande ängel, massören. Eller kan det heta massörskan!

Visserligen är hon min räddande ängel nu och då men idag var det ingen behaglig upplevelse. Jag har, sedan en rätt lång tid, en rejäl inflammation som börjar i revbenen vid bröstet. När den smärtan sätter in kan det kännas misstänkt likt en hjärtinfarkt, förklarade min räddande ängel idag. Aha, sa jag och förstod varför jag för drygt ett år sedan fick så stränga order av min läkare att omdelbart ta mig till akuten när jag beskrev smärtan. Väl där hittade man inget utan antog att det var viruset efter harpesten som spökade.

Inflammationen som jag bär på nu, eller rättare sagt är de i plural, utlöstes av den hederliga influensan jag fick i augusti. En tantelura på 47 år, som har haft harpest och dessutom svårt att ta det lugnt, orkar inte vad som helst. Hennes kropp är på defensiven, har kapitulerat och klarar inte så mycket. Kroppen är klok. Men oj, vad jag önskar att det kunde sluta göra så förbaskat ont! Min smärttröskel har nog äntligen sänkts en aning också och säger "nu är det nog"! Och trött blir jag! Men en sak vet jag och det är att allt kommer att bli bra. Det blir bra!
 Här vill jag inte jogga utan bara gå och gå och gå...klapperstensfälten vid havet i mitt Sommarvik! Balsam för själ, hjärta, lungor och hjärnan!

Nu undrar nog vän av ordning varför jag i hela friden joggar om jag har ont. Tja, varför inte. Det gör inte mindre ont att gå. Och jag kommer fortare fram. Dessutom kan ingen anklaga mig för att jogga snabbt nuförtiden. Det är lugn jogging som gäller. Framförallt är det lugn som gäller och råder.

Lev väl!♥