.

Mona Sahlin lämnar sitt skötebarn, sitt parti, som partiledare. Det var inte oväntat. Samtidigt kan jag tycka lite synd om henne. Vad rör sig där bakom de inövade replikerna, den entoniga lugna rösten och den samlade kvinnan Mona Sahlin? Det är nog få som vet. Samtidigt är det politiska spelet ett hårt och allvarligt spel och den som sig i leken ger! Även om hon är den första socialdemokratiska ledaren som inte får leda landet så var hon ändå lite av en pionjär i sitt eget parti, som just kvinna. Och enligt en undersökning igår är sossarna inte ens det största partiet längre, utan det är moderaterna.
Vad sossarna nu ska göra återstår att se. Bara inte Östros, säger jag. Om jag överhuvudtaget ska tycka något om ett parti som tappade mycket av min respekt under Göran Persson.


Även om Sahlins avgång var viktigt nyhetsstoff och inte så oväntad så var frigivningen av Aung San Suu Kyi ännu viktigare och mer oväntad. Jag är svag för riktiga hjältar och denna späda, vackra 65-åriga kvinna är en sådan. En samvetsfånge som äntligen kanske kan få träffa sin familj igen och förhoppningsvis kunna samla ett svårt sargat folk. Jag rös och fick en tår i ögat när jag såg bilderna från frigivningen och det mottagande hon fick. Nu befarar många att nästa nyck från den despotiska militära juntan i Burma är att åter låsa in Suu. En av världens grymmaste diktaturer vill visa var skåpet ska stå men hoppet finns att hon åtminstone ska få se sina barnbarn för första gången.


Två kvinnoöden i två helt skilda delar av världen.  Med olika förutsättningar och helt skilda förhållanden har de arbetat för något de trott på. Skillnaderna är väsentliga och där den ena knappt behöver kämpa får den andra slåss mot väderkvarnar. Väderkvarnar med vapen.


Samtidigt visas dokusåpan om bortskämda svenska ungdomar på tv. Jag mår lite illa, inte bara av mina mediciner!

Lev väl!♥