.

Det är fantastiskt hur vissa kvällar bara slår till och blir så där harmoniska, skrattiga, goda och livfulla, som bara vissa kvällar blir!

Jag tror att mannen i mitt liv och jag har hamnat i en gräddivision i matstafettsammanhang. Vi har varit med alla år, så det kändes som att nu ska vi få känna glädjen av lång och trogen tjänst. Och slippa cykla till Föne. Vi hade några rätt behagliga cykelturer igår kväll och natt. Vi rörde oss i en omkrets av högst några km. Men omkretsen av trevliga människor och livsnjutande mat var betydligt större. Eller livsnjutande människor och trevlig mat om ni så vill.
Vad många människor som jag aldrig sett eller pratat med tidigare. Roliga, kluriga och spännande människor. Alla är vi ett oskrivet blad från början för varandra. Men vad mycket som finns hos alla. Bladen blir rätt fulla. Rätt fort.

Förrätten i Ämbarbo smälte i munnen. Jag har ätit precis den specialaren förut. Kommer bara inte på var. Innehåller ostkrokar. Eller är snarare dekorerad med krokarna. Krossade till oigenkännlighet. Låter det mysko? Det är ljuvligt. Människorna runt bordet gjorde sitt till för att maten skulle smälta i munnen. Skratt är bra. Inget tvivel om det.
Sedan fick vi oss en liten nätt cykeltur till varmrätten. Bara några gator nedanför oss. Där fick vi dessutom en liten, men ack så rolig vinprovning signerad BergsLars, den fyndige. Till detta lax och potatis med såser som får salig Werner att klucka förtjust på schwyzterdytsch!

Desserten skulle alltså intas hos livet på en Pynne och mannen i hennes liv. I god tid anlände vi hem. Bara det är en bedrift för tidsoptimisten och hans nästan lika tidsoptimistiska fru. Sönerna hade förberett och tänt ljus. Guldklimpar. Med betoning på guld. Crème Brûlée med hallon och björnbär samt limoncellotryfflar till kaffet stod på bordet. Om sanningen ska fram så var nog Brûléen snarare en Crema Catalana. Med lite citron i. Skillnaderna är marginella. Det vågar jag säga, som varken är fransos eller katalan.
Crema Catalana!        Créme Brûlée!

Strax innan gästerna dyker upp frågar mannen i mitt liv mig vilka jag tror kommer. Detta gör han samtidigt som han bränner sockret på bruléerna. Jag nämner det bara så där i förbifarten för han gjorde två saker samtidigt. Göra och prata! Det tycker han själv inte han är kapabel till annars. I alla fall så var frågan inte helt tagen ur det blå eller korkad att ställa. Alla par är indelade i olika pooler, kan man säga. Inte vattenpooler då utan mer lagliknande. Så efter förrätt och varmrätt och med de paren och vart de skulle och var de har varit kan man i alla fall spekulera lite i vilka som finns med i samma pool. Jag slänger på måfå ur mig fyra namn, två par. Strax därpå ringer det på dörren där står det första paret. Ett rätt. Snart anländer det andra paret. Full pott! Varför gamblar jag inte mer? Fegis!

Vi satt i vårt glashus och hade så supertrevligt att tiden försvann, tankarna på Stadt kom nästan bort. Måste vi röra på oss? Till slut kom cyklarna fram igen och vi rullade neråt mot efterfesten. Marcus fick agera chaufför till två cykellösa. Alla kom vi lyckligt och väl ner. Och lyckligt och väl kom vi hem också. Strålande tider.

Nu sjunger jag lite Gräsänkablues. Eller för all del lite rock. Mannen i mitt liv drog till Prag. Fick med sig pass, golfklubbor, lite kläder, plånbok och sig själv. Det är en bedrift. Mobilen ligger kvar här hemma på laddning. På brödburken.

GRÄSÄNKLINGSBLUES Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt. jo, ja' sa just det att det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt. ...

Världens bästa Carlsson ringde förut, också på väg till Prag, och höll på att sätta kaffet i halsen. När jag svarade. Trodde han skulle få stå ut med livet på en Pynne i en vecka. På golfbanorna i Prag. Livet kan nog vara ljusare för Carlsson än så. Jag lät honom våndas några sekunder innan jag förklarade dilemmat.

Lev väl gott folk!♥