.

Alla sov när nattugglan äntligen skulle krypa till kojs. Stinn och belåten, efter att ha satt i mig Carbonara på Eskilsgatan och därefter Raclette på Norrlandsgatan, kröp jag ner i min lilla säng. En resesäng, gästsäng, som jag har sovit många gånger i. Sen började den dåliga filmen! Livet på en Pynne fick en annan innebörd i denna dåliga film. "Livet som en fällkniv" regisseras av en osynlig ande och Chaplin överlät huvudrollen till mig! Förmodligen för att han är död. Men Mel Brooks lever väl? Han kanske hade regisserat den bättre.

Jag satt både bildligt och bokstavligt fast i min gästsäng. Tårna mötte hjässan där i mitt fällknivstillstånd. När dessutom en skrattattack modell Ljusdalstacka började bubbla i livet på en Pynne, ja, det lilla liv som just då fanns, var jag övertygad. Jag filmades.

Jag lyckades ta mig loss. Lyckades också med nöd och näppe stoppa attacken. Ingen skulle väl behöva se eländet också. Å andra sidan var jag i en mikrosekund också övertygad om att alla andra stod bakom en dörr och tittade på en dålig film, Livet som en fällkniv. Men nej, allt tyst och lugnt. Små snusningar från Linn och Mickan. Jag fäller ut sängen igen. Tror jag! Har ju lite problem med mina händer, som både innehåller eksem och viss värk, vilket inte gör dem så starka. Men sängen står där stadigt. Tror jag.

Kryper ner igen och vips är filmen igång igen. Livet som en fällkniv. Behöver jag tillägga att skratt och svordomar avlöste varandra. För att vara jag, på ett riktigt tyst och civiliserat sätt. Alla andra sov vidare!

Publiktillströmningen var dålig. Ingen kassako. Filmen fick läggas ned efter två visningar.

Resten av natten tillbringades på soffan i vardagsrummet. Raklång!

Jag kanske skulle ha haft behov av en sådan här i natt! Lyftkran modell större.

Nu väntar solen ute på oss!

Lev väl!♥