.

Sorglig morgon!

Ett stycke son är jättedålig. Oavsett ålder blir man lite liten då! Hög feber och vimmelkantig. Nerbäddad!
Telefonen ringer! Jag hör redan när mannen i mitt liv svarar att det inte är ok. När han lägger på hör jag bara skit, skit, skit! Intuitionen säger mig...

Just det, inbrott! På företaget. Obehagligt. Allt finns dock på film! Vi vet redan vilka det är. Vilka vilsna själar det finns! Nu ska bara alla kvarnar igång. Och det tar tid.

En av grabbarna var ofta in till oss på Krakel på den tiden det begav sig. Redan då vet jag att jag tänkte att det kommer inte att gå väl! Jag skulle förmodligen ha tänkt positivt istället. Projicerat positiva bilder!:-) Desto skönare har det varit då de tankarna har smugit sig på och de har visat sig inte bli sanna. Mina domedagsprofetior är by gone. Många av de här barnen, för små barn är de fortfarande där inne, har nog aldrig fått vara barn. Eller bli sedda! Eller fått kärlek, gett kärlek eller fått ta ansvar!

Ofta när de mest, i mina ögon, stökiga ungarna kom in på Krakel, så ville man bara ta och krama dem. Hårt och länge. Några strulpluttar jobbade också hos oss eller hade praktik. Bristen på vuxna goda förebilder var så tydlig. Bristen på respekt var så tydlig. Bristen på värderingar, normer och kärlek var också så tydlig.

Det finns aldrig ett försvar för brott av något slag. Däremot förklaringar. Och varför ska det vara så svårt att lära oss av dem? Varför ska det vara så svårt för oss vuxna att vara goda förebildar och visa respekt? Får man respekt visar man oftast också respekt. Varför ska det vara så svårt att se barn och sträcka ut en hand där den behövs? I skolan, på fritiden, på jobbet!
Vi har alla ett ansvar för alla barn. Alla barn får inte vuxna goda förebilder med modersmjölken. Men jag som kompisens mamma, lärare eller fotbollstränare kan med så små medel vara den handen som sträcks ut, den axel att luta sig mot, de ögon som ser just det här barnet. Alla måste få känna att detta är min stund på jorden och jag har en plats i världen! Läs Tove Janssons Mumindalen och fr a berättelsen om Ninni!

                                             

Då skulle inte så hemska saker som hände i Bjästa hända. Där svek vuxenvärlden. Då skulle kanske inte inbrottet i morse ha skett. Vi har inte råd att svika. Vi har inte råd med att inte investera i framtiden.

Det finns så mycket gott, så mycket positivt, hos allt och alla. Ta vara på det. Gnäll inte, agera!

"Och om du räddar oss alla, är det en Mycket Stilig sak att tala om efteråt, och kanske gör jag en Sång, och folk kommer att säga: Det där som Nasse gjorde var så stiligt, att en Fin Puh-sång blev diktad om det! Nasse kände sig mycket bättre efter detta..."

Lev väl!♥

Ät något gott ikväll! Och ge varandra en kram!