.

Hur fortsatte då min livsresa efter den första natten i Ljusdal på Stadtshotellet?

Vilket mysterium var Ljusdal för en blond böna som fick glasögon redan när hon var sex år? Vissa perioder i livet, läs tonår, användes de ytterst sporadiskt.

Jag växte upp med två yngre systrar. The lovely Toto and Hanna. Hansson von Plutt även kallad i yngre dar. Egentligen heter de Torun och Johanna! De är i alla fall två av mina största rikedomar på livsresan. Stränga, lite rätt raljerande och lätt överseende mot sin bigbigsister. Jag är totalt oduglig på smink, på tålamod, på att sy, att skratta för högt i alla omöjliga och möjliga sammanhang. Öppnar min mun för snabbt och ofta. Tänker inte, svär lite för mycket och gastar lite högt ibland. Men för att prata klarspråk, de är mina klippor och föredömen. Omtänksamma, roliga, duktiga på mycket, uthålliga och kloka. De är mina älskade systrar, två nästan totalt olika personligheter. Och jag är väl något mittemellan. Och minsta gemensamma nämnaren är skrattet. För är det något vi kan, så är det att skratta ihop.

Jag var nog också på många sätt en rätt odräglig storasyster. Skulle ju hålla på med allt och tvinga de andra att tycka det var lika kul eller bra. Friidrott var min stora passion under många år. Fick sluta pga en träningsskada. Älskar än idag känslan av att få ställa mig i ett startblock. Softboll testades också. Förmodligen mest för att tränaren var en snygg amerikan. Bandy spelade jag såklart. Då och då. Skolmästare på mellanstadiet.

Men det är många timmar jag har tillbringat i inomhushallar och på friidrottsarenor runt om i landet. Jag har sprungit 400 m i det värsta oväder jag har varit med om. På Glysis i Hudik. Det gick snabbt om man ville undkomma blixtarna. Hur tänkte man då?

 
Tränarkarriären var kort och intensiv. Fast återupptogs lite smått för några år sedan. Men har nu tagit paus igen.

Musik ska byggas utav glädje. Det håller jag med om men mina egna musikaliska framsteg var inte alltid glädjefulla. Eller till glädje för andra. När stråken på fiolen gick uppåt för de andra i orkestern gick den neråt för Pynne. Inte för inte som pappa C kallde den för väggvärmaren! Jag har också spelat piano och flöjt. Sjöng i kör och spelade teater. Var en kortare tid med i scouterna också. Hajkerna och lägren var äventyr. På ett läger fick vi plocka ner en tjej med stege från ett fönster. En kärlekskrank gosse hade barrikaderat hennes dörr.

 Min väggvärmande fiol med stråke på väggen!

Familjen gjorde många bilresor genom Europa. Flera besök i mamma M födelseland Österrike och uppväxtland Schweiz. Som liten brukade jag stå upp i baksätet, fanns ju inget som hette bilbälte eller säkerhet, och komponera min egen musik. Hummande! Rätt entoniga, om jag har förstått mamma M rätt.
  La Suisse!       BadGastein, Österreich

Jag brukar jämföra dessa två av mina älsklingsländer med Hälsingland och Jämtland. I Schweiz är landskapet lite mjukare och mer böljande, alperna är äldre där och har av Föhnvindarna slipats ner så de är inte lika spetsiga, en vänlig grönska överallt och mycket vattenleder. Som Hälsingland. Österrike är lite mäktigare, kanske mer storslaget, precis som Jämtland.                 

Vart ledde allt detta då? Vad blev det av den hummande kompositören i baksätet? Ja, livets resa fortsatte.
Men det får bli ytterligare en liten resa på livets mysterieväg!

Lev väl!♥