.

Två viktiga önskningar på födelsedagen för en 16-åring! Tonfisksmörgåstårta på morgonen och Spagetti Carbonara till födelsedagsmidddag. Tonfisktårtan har hängt med i vår familj i ja, vad kan det vara, evigheter.
Om jag inte inte minns fel så fanns receptet i en gammal hemkunskapsbok. Tokenkelt och tokgott. Min gamla kompis Lena Persson började göra den till sin familj på födelsedagar. Dvs när hon inte hade fullt sjå att städa och kamma mattfransar. Lena, du lärde mig mycket om städning. Det mesta har jag glömt men tonfisktårtan hänger med. T o m mannen i mitt liv  har lärt sig göra den. Utan recept  tror jag minsann också. För det finns det inget. Inte i vårt hus i alla fall.

Carbonaran är inte bara Davids älsklingsrätt utan hela familjens. Mickan möjligen undantagen. Hon har lite svårt för kött från gris! Hon älskar lax med kokt potatis, 1 kg smör mosat i och crème fraiche. Naturell! Den godaste Carbonaran vi har ätit, har vi enats om tillsammans, är på Mallis. I Palma gamla stad. En restaurang som drevs av en svensk man. Totalt olämplig inredning om man hade småbarn med sig. Men Carbonara, som skulle göra Paolo Roberto salig och svag i nävarna, det var de totalt lämpliga att göra. Så att både 2-åringar och lite äldre varianter log lyckligt hela vägen hem.

Och är det något David, med glädje lagar själv, så är det Carbonara. Utan hot eller tvång! Och självkrittisk som få. Man kan bli expert på olika saker. Det är bara att hitta sin lilla grej.

Och nu ikväll avslutade vi dagens födelsedag och matdag med sööt och good tårta. Från Nyfiket! Vilket helgerån av en gammal Krakel Spektakelägare!


Och alla sätter vi våra spår. På ett eller annat vis.
Livet är ett häftigt mysterium. Det räcker gott så!

Lev väl! ♥