.

Jag satt i väntrummet på röntgen. Alldeles själv. Det enda som hördes var vacker musik. Jag, lite otålig över väntan. Då tar jag mitt förnuft till fånga och tänker att passa på nu och njut av lugnet, den rogivande musiken och tiden tillsammans med Pynne Vibeke!

Jag har knappt tänkt tanken förrän dörrarna slås upp. De verkligen slås upp och korridoren fylls av pladder. Glatt pladder. Jaha, tänker jag!

In kommer, ja, det är nog ögonen jag ser först, ett par pigga solstråleögon. De tillhör en ljuvllig liten gosse på kanske fyra år. Han stannar upp och tittar på mig. Vi ler mot varandra. Solstrålar! Jackan är redan på väg av, inspektion av vad detta är för rum har påbörjats. Strax bakom kommer ett stycke trött far och ett stycke  mindre trött storebror på kryckor.

Solstrålen är redan i färd med konstnärskapet. Sitter vid barnbordet och ritar. Sa jag att han har pratat nonstop sedan han kom in! Han berättar för trötta far vad det är han målar. Får några hummanden till svar.
Han granskar pennor och kritor och konstaterar att några är väldigt dåliga. Nu ska han rita ett stort rum! Och det som är rött i rummet är självklart solstrålen. Hummande från far. Storebror tittar lite roat på.

Plötsligt reser sig solstrålen. Nöden har ingen lag. Ett toabesök är ett måste. Ett litet trött hummande från far.
Precis då kommer sköterskan och hälsar storebror välkommen in. Toabesöket är nu bye gone! Är man fyra år så är här och nu det viktigaste. Och nu väntade röntgen!
Han greppar fars hand. Tittar strålande upp mot honom och säger: Kolla, pappa, jag kan också hoppa på ett ben!
Så hoppar en, till för en minut sedan jättekissnödig solstråle, ung stolt man bredvid sin trötte far in på röntgen.
Vad väntar där? Ett nytt öventyr?

Jag sitter kvar i väntrummet och tänker att bättre energi kunde jag inte få idag!
Vilken solstråle!



Lev väl!♥