.

Igår på sjukhuset hamnade jag mellan ett äldre par i väntrummet. I deras värld existerade jag inte. En smått surrealistisk känsla att sitta där mitt emellan och höra på deras samtal. Antingen var han nästan döv eller van att inte bli hörd för hans samtalston låg i de övre registren. Frun, som hade en röst i de lägre registren och präglades av åratals nikotinmissbruk, väste och småfräste fram svaren. Precis när jag var på väg att erbjuda mig att byta plats blev jag inropad. Det finns ett slut på allt.

Just nu känner jag mig smått inklämd mellan två klaner av tonåringar. En del sitter och tittar på Barcelona-Bilbao och en större klunga spelar Sims eller något annat. Den större klungan är sju 14-åriga tjejer. Ljudvolymen börjar likna den äldre herrens i sjukhusets väntrum.

Jag tror jag stänger dörren om mig, innan popcorn-doften dränker mig och volymen ger mig svårartad tinnitus. Egentligen är det sju väldigt väna, rätt försynta och coola brudar. Tja, väna och försynta tar jag tillbaka. Men goa, rara och trevliga. Och faktiskt rätt tysta. Om man jämför med vissa äldre herrar.

Jag stänger om mig i alla fall, tittar på Sportspegeln och slår in lite paket. I all enkelhet och tysthet.

Och som Toralf "Elvis" Nilsson i Glada Hudikteatern säger "Tiden har bråttom. Men det har inte vi."

Det ska inte jag ha heller.


Lev väl!♥