.

Jag som har pushat och hejat på. Sagt att ut i världen ska ni. När dagen kommer gör det visst lite ont i lilla hjärtat. Att ens barn inte riktigt är kvar i ens cirkel är både lite sorgligt, nyttigt och välgörande. Nu ska de bygga sina egna cirklar. Och slippa lite av mammas tjat, ovillkorliga dagliga kärleksyttringar i form av förmaningar, suckar och skratt. Så ut de vandrar!

Vilken härlig tid som väntar. I tjugoårsåldern hade man ju inte en susning om allt härligt som finns kvar. Man hade ju liksom gjort allt. I den lilla, lilla trygga värld man dittills upplevt! Så nu väntar lite mer skinn på näsan, törnar, och rikedomar. Och upptäcka underbart livet är på alla sätt!

 
Nu vandrar vi ut i vida världen!

Och jag, jag vandrar med yngste sonen ut och äter en god middag på tu man hand. Några år, får jag ha honom kvar, i min lilla cirkel!

Lev väl!♥