.

Nuförtiden går det faktiskt rätt fort att ta sig från Uppsala hem till Ljusdal. Proppen vid Tierp är borta. I och för sig är det ju istället 80 mellan Bollnäs och Ljusdal, men det flyter rätt bra i alla fall. Söndagstrafiken var också riktigt human. Så barnens och min resa hem gick snabbt och bra. David skulle hem och se fotboll och Mickan skulle hem och packa för en veckas vildmarksliv med skolan.

En helg i Uppsala och Stockholm går också snabbt. Och bra med för den delen. Barnen spelade riksklasskvalstävlingar i badminton ute på Fyrisfjädern i Uppsala. Lite ringrostiga var de allt efter en sommar med tvivelaktiga träningsdoser.

Efter ett tag bytte jag ut badmintonhallen mot Fotografiska i Stockholm. Och före det sistnämnda hann jag bli uppraggad av en italiensk läkare som undrade om jag ville ta en drink med honom. Han trodde att jag arbetade som sjuksköterska på Karolinska. Ja, livet är underligt!

Glada badmintontjejer, som tog sig ända till semifinal!

Fotografiska och utställningen om Annie Leibowitz var helt rätt en lördag i augusti. Förmodligen helt rätt vilken dag som helst för den var väldigt bra. Vilket sinne för ögonblicket och livets skeenden hon har. Ett par ögon kan berätta hela livet.

God mat och gott umgänge och god tur hem till Uppsala. Och det fanns nog en tanke att jag skulle ta just det tåg jag tog, för plötsligt är min morbror J-A där. Han har jag inte sett på flera år. Och ännu mindre pratat med. Vi avhandlade Sydafrika, Toscana och svenskt utbildningssystem på den knappa timme det tog oss att föras med rälsen till lärdomens stad.

Och Zlatan är klar för Milan. Livsviktiga förhandlingar är nu äntligen klara. Och ner i lön måste grabbstackaren  gå. Fast vad gör väl några miljoner hit eller dit. När bollen i alla fall är rund.

Avslutar med Marcus Birros ingress i sin Expressenkrönika idag, angående skorrande fotbollsspelare.
"Jag bad till Gud i våras om att Zlatan skulle återvända till Italien. Jag var i Milano. Jag var nästan ensam i kyrkan. En äldre kvinna i svart klänning satt någon meter ifrån mig. Jag skämdes lite, mumlade min bön för mig själv, hukade i min bänk som en skolpojke.
Det kändes futtigt på något sätt. Tills jag kom ut i solen och satte mig på en bar med en liten flaska mineralvatten och en kaffe och damen i svart kom förbi och satte sig bredvid mig. Jag såg att hon såg. Till slut sa hon: -Jag hörde din bön om Zlatan. Du har inget att skämmas över. Jag ber varje kväll om att Paolo Maldini ska börja spela fotboll igen."

Ja, vissa drömmar och böner har nog svårare att bli hörda än andra! Maldini! Han ligger väl och pillar sig i naveln och räknar sina intjänade miljoner. Sedan länge!

   
Glada tjejer i Uppsala. Och kusiner är de alla. Dock inte alla med varandra!


Lev väl!♥