.

Suringpremiären kan man fira på olika sätt. Givetvis genom att äta surströmming. Men även genom att göra en maffig hamburgare, som jag gjorde ikväll.
Och dansa natten lång...

Jag har lite ambivalenta känslor inför surströmming. Alltsedan sommaren 1983. Då fraktade jag nämligen en viss mängd surströmming genom Europa. I en ryggsäck och färden gick med tåg! Jag hade blivit ombedd att ta med mig delikatessen tillbaka till Schweiz efter en liten sejour hemma i Sverige. Min arbetsgivare, barnkirurgen Brigitte Winkler, älskade suringen. Hon hade under sin studietid jobbat i Sverige och fått en god vän från Luleå. Likaså blev hon mycket god vän med Norrlandskustens bidrag till världsköket. Hon lyckades även inspirera och ingjuta mod i sin lillasyster operasångerskan att prova den väna fisken.

Så jag fick inte återvända till Schweiz utan firre. Skulle väl inte vara några problem tyckte livet på en Pynne. Ibland är det ju bra att inte tänka långsiktigt eller vilka konsekvenserna ska bli. För då skulle en herrans massa saker inte bli gjorda.

Det var varmt i Europa sommaren 1983. Väldigt varmt. Att åka tåg genom Europa med surströmming i en ryggsäck behöver inte alls vara dramatiskt men det kan definitivt bli påfrestande. Om inte annat på luktsinnet. Och framförallt om du inte tycker lukten är av det angenäma slaget. Vilket jag tror att de flesta europeer inte tycker.

Värmen gjorde att burkarna jäste, kan man milt uttrycka det. Och jag lovar att även en oöppnad surströmmingsburk kan lukta. Ofantligt. På min färd genom Tyskland placerade jag ryggsäcken på en hylla en bit ifrån mig. Behöver jag säga att tågen var knökfulla. Ryggsäcken låg tryggt förvarad längst ned i en stor hög med packning. Jag undrade efter ett tag varför vissa personer grimaserade så väldigt. Och liksom sniffade i luften. Vid gränsövergången mellan Tyskland och Schweiz var det bara jag som blev extra kollad. Jag var förmodlligen den enda i den kupén som inte var tysk eller schweizare. Som tur var glömde jag liksom bort min ryggsäck där borta på hyllan. De fick bara kolla mitt andra bagage som jag hade lite närmare. Man ska ju ibland ha sin skyddsängel med sig. Så var det nog denna gång. Hade min ryggsäck kommit på bordet hade jag förmodligen aldrig mer blivit insläppt i vare sig Tyskland eller Schweiz. Förmodligen bannlyst som EU-medborgare överhuvudtaget.

I norra Schweiz bytte jag tåg. Jag kan lova att jag starkt övervägde att inte låtsas om min ryggsäck. Jag stod minst 10 m från den på perrongen. Försökte så länge det gick att nonchalera den. Inte låtsas som om den var min. Men suringen skulle med till Bern och Toffen. Sista biten hade jag den nära mig. Jag kunde ju inte behandla den hur styvmoderligt som helst hur länge som helst. En dam bytte kupé. En annan fick ett ansikte så förvridet att det inte är säkert att det är ok än idag!

Men fram kom jag. Mitt i natten. Packade ur säcken. Sköljde av burkarna och in med dem i kylen. Ryggsäcken fick en hedersplats utomhus. Stod där i ett år, om den inte fortfarande står kvar.
På morgonen dundrar Herr Winkler in till mig och undrar vad i hela friden jag gjort. Han hinner nog säga välkommen tillbaka också. Men en lätt hysterisk österrikare bosatt i Schweiz undrar varför hans kylskå har genomgått någon sorts djävulsk förändring under natten. Barnkirurgen Brigitte kommer till undsättning. Glädjestrålande konstaterar hon att delikatessernas delikatess står i hennes kylskåp. Herr Winkler muttrar något om att han flyttar ut ett tag eller snarare åker till sitt jobb i Basel en vecka. När han kommer tillbaka utgår han från att kylskåpet har återgått till det normala och att systrarna Winkler har haft sin suringfest. Och så det blev. Festen blev lyckad och schweiziska systrar lyckligare. Jag tryckte nog ner en hel strömming.  Min surströmmingshunger var inte på topp längre. Och den har nog aldrig riktigt återkommit. Den drunknade lite där i min ryggsäck!



Njut av delikatesser vilka de än är och lev väl!♥